Jacques Delors gick bort den 27 december 2023. Han kommer att ihågkommas som Europeiska kommissionens största och mest effektiva, visionära och framåtblickande ordförande – en av ”grundarna” av ett enat Europa, likt Jean Monnet och Robert Schuman långt före honom.

Före honom var kommissionens ordförande inte mycket mer än en europeisk byråkrat. Det var han som gav denna roll en ställning jämbördig med stats- och regeringscheferna, något som sedan godtogs av alla. Under sin tioåriga mandatperiod, från 1985 till 1995, drev han kraftfullt och beslutsamt den europeiska integrationsprocessen framåt, bland annat tack vare stöd av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl och Frankrikes president François Mitterrand. Först och främst tog han omedelbart ett nytt grepp om integrationsprocessen med målet att senast 1992 omvandla den gemensamma marknaden, som byggde på tullunionen, till en verklig inre marknad. Därefter, medan den inre marknaden fortfarande höll på att införas, lanserade han sitt andra stora projekt, nämligen den monetära unionen, och verkade parallellt för att utvidga gemenskapens befogenheter med grundandet av Europeiska unionen, genom Maastrichtfördraget.

Han var också den förste som tog itu med gemenskapens ”demokratiska underskott” genom att föreslå och uppnå större befogenheter för Europaparlamentet, först med samarbetsförfarandet (enligt europeiska enhetsakten) och sedan (i och med Maastrichtreformen) med medbeslutandeförfarandet, som till sist gav församlingen i Strasbourg en verklig roll som medlagstiftare i frågor som beslutas med kvalificerad majoritet i rådet.

Vägen mot det strategiska målet om en inre marknad inleddes med två dokument: rapporten om kostnaderna för ”icke-Europa”, som visade på de ekonomiska fördelarna med att undanröja kvarvarande interna rättsliga hinder, och en första ”vitbok”, där man fastställde alla lagstiftningsåtgärder (ca 200) som behövdes för att undanröja dessa hinder.

Jacques Delors framhöll redan från början att en förstärkning av beslutsmekanismerna och institutionerna på europeisk nivå var det viktigaste verktyget för att slutföra projektet. Med europeiska enhetsakten föreslog han därför en första verklig reform av Romfördragen från 1957, genom vilka Europeiska gemenskaperna (den gemensamma marknaden och Euratom) hade inrättats, och han lyckades övertyga medlemsstaterna att godkänna den (1987).

Jacques Delors spelade sedan en grundläggande roll i omarbetandet av gemenskapens budgetram, med en betydande ökning av budgetmedlen till 1,20 % av medlemsstaternas totala BNP genom Delors I-paketet (1988–1992) och till 1,27 % genom Delors II-paketet (1993–1999) och en kraftig ökning av medlen för ”ekonomisk och social sammanhållning” (regional- och strukturpolitik), som sågs som en nödvändig motprestation för enandet av den inre marknaden. Ännu viktigare var dock systemförändringen i gemenskapens budgetram, som från att vara ettårig blev medelfristig (sjuårig), med början i de två Delorspaketen.

Detta gjorde att man kunde undvika att varje år upprepa de påfrestande budgetförhandlingarna mellan medlemsstaterna, som bromsade institutionernas arbete i flera månader. Ett annat grundläggande inslag i den europeiska politiken som Jacques Delors införde var den sociala dimensionen (det var bl.a. han som gav upphov till den ”sociala dialogen” mellan företag, fackföreningar och de europeiska institutionerna). Hans sociala program, som även inbegrep en harmonisering av instrumenten för att skydda arbetstagarna i händelse av kris och för att motverka trycket att omlokalisera produktionsverksamhet, förblev dock ett av hans ofullbordade verk.

Hans största nederlag var emellertid hans andra ”vitbok”, om tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft, som lanserades i stor stil 1993 som det sista stora projektet under hans mandatperiod. Det var ett förslag som syftade till att blåsa nytt liv i och stimulera ekonomin (som skulle finansieras med 20 miljarder euro under 20 år), bl.a. på grundval av emission av gemensam skuld (8 miljarder euro per år), bidrag från gemenskapens budget och lån från Europeiska investeringsbanken, för att stödja uppförandet av transport- och telekommunikationsinfrastruktur och en rad andra ekonomiska och sociala initiativ (i huvudsak ett förebud om vad som skulle komma att ske mer än 20 år senare med NextGenerationEU, som svar på pandemikrisen).

Planen, som ursprungligen välkomnades av Europeiska rådet, kritiserades och övergavs senare av EU:s finansministrar. Jacques Delors årtionde avslutades i nedförsbacke, då han drabbades av bakslag såsom anklagelser för överdrivna ambitioner, centraliserande jakobinism och överreglering. Senare anammades dock vissa av hans idéer, såsom de transeuropeiska näten eller Sure-programmet för att stödja systemen för arbetslöshetsersättning till arbetstagare under covid-19-krisen.