Kan vi bidra till att rädda världen genom att investera hållbart? Finanssektorn genomgår just nu en anmärkningsvärd omvandling mot bakgrund av miljömässiga och sociala utmaningar. Brigitte Bernard-Rau från Hamburgs universitet tittar närmare på påverkansinvesteringar, den nya kraftfulla investeringsstrategin. Genom att i grunden ändra vårt sätt att se på kapitalets och finansieringens roll i samhället utmanar strategin den traditionella föreställningen att investerare måste välja mellan att tjäna pengar och att göra skillnad.

Av Brigitte Bernard-Rau

I en värld som står inför aldrig tidigare skådade miljömässiga och sociala utmaningar – från klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald till hotad livsmedelstrygghet, ojämlikhet samt utmaningar på området välbefinnande och hälso- och sjukvård – genomgår finanssektorn en anmärkningsvärd omvandling. Påverkansinvesteringar har vuxit fram som en kraftfull strategi som utmanar den traditionella föreställningen att investerare måste välja mellan att tjäna pengar och att göra skillnad. Men vad är egentligen påverkansinvesteringar, och hur skiljer de sig från andra former av hållbar finansiering?

Att förstå påverkansinvesteringar

I grund och botten handlar påverkansinvesteringar om en grundläggande förändring av hur vi ser på kapitalets och finansieringens roll i samhället. Enligt definitionen i Global Impact Investing Network (GIIN) är påverkansinvesteringar (impact investing) en investeringsstrategi som omfattar investeringar som görs i syfte att generera positiva, mätbara sociala och miljömässiga effekter vid sidan av ekonomisk avkastning. Denna till synes enkla definition återspeglar dock inte hur komplex påverkansinvesteringarnas omvandlingspotential är.

För att fullt ut förstå den särskilda roll som påverkansinvesteringar har inom modern finansiering – med dess materialistiska inriktning – är det nödvändigt att se var de befinner sig på det bredare spektrumet av investeringsstrategier. I ena änden av spektrumet har vi traditionella investeringar, där ekonomisk avkastning och vinstmaximering är det viktiga och sociala eller miljömässiga hänsyn inte spelar någon roll i beslutsfattandet. Allteftersom vi förflyttar oss på skalan stöter vi på allt mer sofistikerade strategier där sociala och miljömässiga resultatfaktorer integreras, och som möjliggör olika typer av investeringar i hållbar finansiering. Av dessa är påverkansinvesteringar den mest potenta investeringsstrategin, då de främjar positiva och transformativa förändringar genom att kombinera ekonomisk avkastning med sociala och miljömässiga mål.

Investeringsstrategier i korthet:

• Traditionella investeringar är enbart inriktade på ekonomisk avkastning och bortser från sociala och miljömässiga faktorer. Detta har länge varit hörnstenen i kapitalmarknaderna.
• ESG-integrering innebär att ESG-faktorer (miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade faktorer) tas med som riskindikatorer i investeringsbeslut, men de ses inte som primära drivkrafter för investeringar.
• Hållbar finansiering integrerar ESG-hänsyn i investeringsbeslut och ser hållbarhet som en värdeskapande faktor. Genom hållbar finansiering stöds investeringar som tar itu med hållbarhetsutmaningar och leder till positiva sociala och miljömässiga förändringar. Det omfattar också investeringar i omställningen, dels genom finansiering av det som redan i dag är miljövänligt (grön finansiering), dels genom finansiering av övergången till miljövänliga prestandanivåer över tid (omställningsfinansiering).
• Påverkansinvesteringar avser en betydande förändring på finansmarknaderna och en konkret omorientering i riktning mot påverkan, där man ställer frågan ”Bidrar investeringar i hållbarhet till en bättre värld?”. Därför framstår påverkansinvesteringar som den mest genuina strategin, där man aktivt strävar efter att uppnå såväl ekonomisk avkastning som mätbara positiva sociala eller miljömässiga effekter, med lika stort engagemang.

Två typer av påverkansinvesteringar: anpassning kontra generering

Inom påverkansinvesteringar finns en avgörande skillnad mellan påverkansanpassade och påverkansgenererande investeringar. Denna åtskillnad hjälper investerare att förstå inte bara vart deras pengar går, utan också hur de bidrar till positiva förändringar.

• Påverkansanpassade investeringar stöder företag som redan har visat att de använder positiva miljömässiga eller sociala metoder och har visat sitt engagemang för positiv påverkan genom sin verksamhet och sina resultat.
• Påverkansgenererande investeringar skapar aktivt nya lösningar på sociala eller miljömässiga utmaningar, ofta med fokus på omvandling och systemförändringar.

Denna teoretiska distinktion konkretiseras genom tillämpning inom olika sektorer.

Ren energi

I omställningen till ren energi kan påverkansanpassade investeringar till exempel vara köp av aktier i etablerade företag för förnybar energi eller elfordonstillverkare. Dessa företag bidrar redan till miljömässig hållbarhet genom sina affärsmodeller. Påverkansgenererande investeringar i samma sektor kan i stället exempelvis inriktas på att i ett tidigt skede finansiera uppstartsföretag inom batteriteknik eller innovativa lokala solenergiprojekt i eftersatta områden, vilket skapar helt nya lösningar på energiutmaningar.

Hållbart jordbruk

Den hållbara jordbrukssektorn är ett annat bra exempel. Påverkansanpassade investerare kan stödja etablerade ekologiska livsmedelsproducenter eller hållbara jordbruksverksamheter, medan påverkansgenererande investerare skulle fokusera på utveckling av nya regenerativa jordbruksmetoder eller revolutionerande lösningar för stadsnära jordbruk som skulle kunna förändra hur vi producerar livsmedel.

Social påverkan

När det gäller den sociala påverkan stöder anpassade investeringar ofta företag med en stark mångfaldspolicy och rättvisa arbetsmetoder. Genererande investeringar, å sin sida, kan till exempel finansiera nya, ekonomiskt överkomliga bostäder eller banbrytande utbildningstekniska lösningar för missgynnade grupper, vilket aktivt skapar nya vägar till social rättvisa.

Investeringsprocessen: från avsikt till påverkan

För att lyckas med påverkansinvesteringar krävs en rigorös process som i syfte att åstadkomma positiva sociala och miljömässiga förändringar börjar med att man fastställer tydliga påverkansmål. Investerare måste definiera särskilda miljömässiga eller sociala resultat som de strävar efter att uppnå, fastställa mätbara mål och ofta anpassa dessa mål till etablerade ramar såsom FN:s globala indikator för de 17 målen för hållbar utveckling och deras 169 delmål i Agenda 2030.

Denna avsiktlighet skiljer påverkansinvesteringar från andra former av hållbar finansiering. Inom påverkansinvesteringar måste investerarna företa en due diligence-granskning för att grundligt bedöma såväl de ekonomiska resultaten som förmågan att generera och mäta meningsfulla sociala eller miljömässiga resultat.

Finansiell bedömning av en investering är en väletablerad praxis för vilken det finns både standardiserade mått och robusta metoder. Icke-finansiell bedömning, såsom utvärdering av social och miljömässig påverkan, är dock fortfarande jämförelsevis mindre utvecklad och saknar universella ramar. Investerare måste därför gå utöver traditionella finansiella analyser för att bedöma hur djupt ett företags engagemang för påverkan är. Detta inbegriper att utvärdera ledningens engagemang för att uppnå påverkansmålen, dess förmåga att mäta påverkan på ett effektivt sätt och dess förmåga att transparent redovisa och rapportera resultat. Bedömningsprocessen innebär ofta att man undersöker de specifika påverkansmått som utformats för investeringens mål och säkerställer anpassning till erkända ramar såsom IRIS+ eller Impact Management Project (IMP, 2024).

För att förbättra due diligence-granskningen är det dessutom centralt att man gör åtskillnad mellan ”företagens påverkan” och ”investerarnas påverkan”. Företagens påverkan är den direkta sociala eller miljömässiga påverkan av ett företags verksamhet och produkter. Investerarnas påverkan, däremot, är det inflytande som investerare har på ett företags beteende och resultat genom sina investeringsval och strategier för engagemang. Att förstå denna skillnad är avgörande för att man ska kunna göra en korrekt bedömning av investeringarnas övergripande påverkan och för att utveckla effektiva metoder för att mäta påverkan.

Utmaningar, komplexitet och överväganden

Även om konceptet är lovande finns betydande hinder i vägen för påverkansinvesteringar:

1. Påverkansmått: avsaknaden av standardiserade mått gör det svårt att kvantifiera eller jämföra sociala och miljömässiga resultat. Transparens och noggrann spårning och rapportering av påverkansmått är avgörande för att skapa konsekvens och redovisningsbarhet och säkerställa att påstådd påverkan kan styrkas.
2. Utmaningen med hänförande: det är svårt att isolera effekterna av specifika investeringar i samband med mer omfattande systemförändringar och hänföra dem till en viss investering. Att fastställa hur mycket av den observerade förändringen som direkt hänför sig till en viss investering är fortfarande en av de största utmaningarna när det gäller påverkansinvesteringar. Till exempel kan förbättringar av mål 3 för hållbar utveckling – god hälsa och välbefinnande – vara resultatet av en kombination av investeringar i hälso- och sjukvårdsinrättningar, utbildning och infrastruktur snarare än en enda riktad investering. Det är nödvändigt att utveckla metoder såsom kontrafaktisk analys och jämförelse av kontrollgrupper, men detta kan vara resurskrävande och inte alltid genomförbart, särskilt för mindre projekt eller på mindre utvecklade marknader.
3. Påverkanstvättning: överdrivna eller falska påståenden från företag eller fondbolag om deras sociala eller miljömässiga påverkan undergräver förtroendet för sektorn. För att upprätthålla förtroende och integritet inom hela påverkansinvesteringsområdet är transparent rapportering och verifiering av påstådd påverkan av yttersta vikt (ITF). Tydliga standarder för att mäta påverkan och robusta verifieringsmetoder är tillsammans med tredjepartsrevisioner och oberoende certifiering avgörande för att upprätthålla trovärdigheten.

Att frigöra påverkansinvesteringarnas transformativa potential

Påverkansinvesteringar har en central roll i en djupgående omvandling av den globala finansieringen, och de är mycket mer än bara en i raden av investeringsstrategier. De förkroppsligar omgestaltningen av finanssektorns roll i samhället. De utmanar den traditionella uppfattningen att ekonomisk avkastning och positiva sociala och miljömässiga effekter måste vara två skilda ting.

Utvecklingen av påverkansinvesteringar har visat att investerare kan uppnå lönsam avkastning och samtidigt bidra till meningsfulla sociala och miljömässiga förändringar. Genom att integrera syfte i vinstbegreppet utgör påverkansinvesteringar en lovande strategi för ett finansiellt system som tjänar både människor och planeten.

Brigitte Bernard-Rau forskare på postdoktornivå och fellow vid School of Business, Economics and Social Sciences vid Hamburgs universitet. Hennes forskning fokuserar på ESG-betyg och ESG-kreditvärderingsinstitut, hållbar finansiering, socialt ansvarsfulla investeringar, påverkansinvesteringar samt företagens sociala ansvar. Hon har nyligen publicerat Sustainability Stories: The Power of Narratives to Understand Global Challenges (Springer Nature, 2024). Boken innehåller över 30 inspirerande berättelser från olika författare från hela världen, vilka talar om olika sätt att engagera sig för det allmännas bästa och göra skillnad i samhällena, yrkesutövningen och människors liv.

Den unga klimat- och människorättsaktivisten Adélaïde Charlier, som även är medgrundare av Youth for Climate Belgium, räknar upp allt som är fel i COP29:s klimatavtal, som nyligen förhandlats fram i Azerbajdzjans huvudstad Baku. COP29, som betraktas av många som en symbol för sviktande förtroende och klimatklyftor, har skapat stor besvikelse bland utsatta nationer och det civila samhället.

Klimatkonferensen COP29 som nyligen ägt rum i Baku har lämnat världen splittrad. Utsatta nationer och det civila samhället har uttryckt stor frustration över vad som betraktas som ett förtroendesvek. En överenskommelse nåddes – med ett utlovat årligt belopp på 300 miljarder US-dollar för att stödja utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringarna fram till 2035 – men beloppet täcker bara en bråkdel av de akuta behoven för dem som står vid klimatkrisens frontlinjer.

”Hellre inget avtal än ett dåligt avtal”

Harjeet Singh, direktör med ansvar för det globala engagemanget inom initiativet för ett fördrag om icke-spridning av fossila bränslen, gjorde ett tongivande uttalande 24 timmar innan det slutliga avtalet nåddes: ”Hellre inget avtal än ett dåligt avtal.” Dessa ord återspeglade de ökande spänningarna mellan utsatta länder, det civila samhället och rikare länder. På söndagen presenterades konferensens bistra verklighet: det enda ekonomiska mål som uppnåtts var ett ”årligt belopp på 300 miljarder US-dollar fram till 2035”. Detta mål är löjligt eftersom det ligger långt under vad de utsatta länderna gemensamt hade efterlyst (1,3 biljoner US-dollar för att täcka behoven när det gäller anpassning, begränsning och hantering av förluster och skador).

Det uppnådda avtalet är knutet till det nya kollektiva kvantifierade målet, som är avsett att finansiera klimatomställningen i utvecklingsländer. Även om beloppet är tre gånger större än det mål på 100 miljarder US-dollar som fastställdes 2009, och uppnåddes först 2022 med två års försening, är det fortfarande långt ifrån tillräckligt. 2009 års åtagande på 100 miljarder US-dollar borde, med hänsyn till inflationen, uppgå till 258 miljarder US-dollar 2035, vilket motsvarar en faktisk ökning på bara 42 miljarder US-dollar i föreliggande insatser. De utsatta ländernas uppmaning är tydlig: ”Biljoner, inte miljarder”.

Det föreslagna ekonomiska målets struktur är en lika stor besvikelse som själva beloppet. Den saknar särskilda åtaganden om offentliga finansieringsmekanismer, såsom bidrag eller subventioner, som länderna i det globala Syd har ett akut behov av.

Dessutom innehåller den inga delmål för att bättre finansiera begränsning, anpassning och hantering av förluster och skador. Avtalet saknar ett tydligt fokus på anpassning, och tonvikten läggs i alldeles för hög grad på begränsningsåtgärder – främst finansierade av multilaterala utvecklingsbanker och den privata sektorn –, vilket tyder på att man fortfarande inte lärt sig läxorna från 2009, då anpassningen redan var kraftigt underfinansierad, och bristen på ansvarsskyldighet och särskild finansiering för förluster och skador bara gjorde saker värre.

Visst nämns förluster och skador i avtalet, men bara i en vag och ytlig hänvisning, i stället för att integreras på ett meningsfullt sätt. Ramen lämnar också dörren vidöppen för ett starkt beroende av privat finansiering, bland annat genom offentlig-privata partnerskap, privata investeringar som genomgått riskminskning och stöds av offentliga medel, samt helt privata investeringar, som aktivt uppmuntras.

Ett historiskt ansvar som ignoreras

Utöver den otillräckliga finansieringen har avtalet blottlagt djupa sprickor i klimatdiplomatin. Rikare nationer ignorerar det differentierade ansvaret och förskjuter en del av den ekonomiska bördan till sårbara länder, som redan betalar det högsta priset för klimatförändringarna. Länder som Indien, Kuba, Bolivia och Nigeria uttryckte sin ilska och anklagade de rika länderna för att inte betala för sina historiska växthusgasutsläpp.

Denna bristande hänsyn har lett till en förtroendekris och aldrig tidigare skådade spänningar i COP-förhandlingarnas historia. Det nuvarande utlovade årliga beloppet på 300 miljarder US-dollar bleknar i jämförelse med beloppet som FN-experter uppskattar som den lägsta investeringsnivån som krävs för utvecklingsländerna (utom Kina) fram till 2035, nämligen 1 biljon US-dollar.

Ett dåligt avtal som förhandlades fram under påtryckningar

Världens fattigaste och mest sårbara nationer, däribland de 45 minst utvecklade länderna och 40 små östater, gick i slutändan med på överenskommelsen under enorma politiska påtryckningar. Rädslan för att det inte skulle bli något avtal alls, särskilt med tanke på att en Trumpadministration skulle kunna äventyra framtida klimatframsteg, blev avgörande. För många var det en bitter kompromiss att acceptera otillräcklig finansiering för att säkra omedelbart bistånd.

Förseningens konsekvenser

Det dåliga avtalet är inte bara ett bakslag för de diplomatiska förbindelserna utan kommer även att få förödande konsekvenser för miljontals människor. Sårbara länder har redan nått bristningsgränsen på grund av extrema väderförhållanden, stigande havsnivåer och resursbrist. De rikare ländernas regeringar måste inse att det kommer att bli mycket billigare att investera i klimatåtgärder nu än att vänta tills naturens katastrofala räkning ökar ytterligare.

COP29:s resultat är en dyster påminnelse om att klimatkrisen kräver djärva och brådskande åtgärder och rättvisa för dem som drabbas hårdast. I brist på omdanande åtaganden fördjupas klyftorna mellan det globala Nord och Syd för vart år som går, och detta undergräver själva andemeningen med det globala klimatsamarbetet.

När vi nu blickar fram emot COP30 står det klart att kampen för klimaträttvisa är långt ifrån över.

Adélaïde Charlier är en 23-årig klimat- och människorättsaktivist som är mest känd som medgrundare av Youth for Climate Belgium och nu även av organisationen Bridge (som bygger broar mellan ungdoms- och klimatpolitik). Hon är även nominerad till 2024 års Forbes-pris 30under30.

Bulgarien och Rumänien betalar ett högt ekonomiskt och politiskt pris eftersom de inte fullt ut kan dra nytta av Schengenregelverket, vilket även har en negativ inverkan på EU:s konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt. Det är hög tid att rådet fastställer ett datum för avskaffandet av kontrollerna vid landgränserna mellan de två länderna och övriga Schengenmedlemsstater, skriver Mariya Mincheva, föredragande för yttrandet ”Kostnaderna av att inte ingå i Schengenområdet för den inre marknaden – konsekvenserna för Bulgarien och Rumänien”.  (ll)

Av Mariya Mincheva

Bulgarien och Rumänien uppfyllde villkoren för att ansluta sig till Schengenområdet 2011, men 13 år senare kan de fortfarande inte dra full nytta av fördelarna med fri rörlighet. Denna diskrepans har ett politiskt pris och underblåser EU-skeptiska uppfattningar.

Vid ett rådsmöte den 22 november i Budapest enades inrikesministrarna i Ungern, Österrike, Bulgarien och Rumänien om att vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa ett datum för att avskaffa kontrollerna vid Bulgariens och Rumäniens landgränser, förutsatt att kraftfullare insatser vidtas för att hejda irreguljära migranter som anländer via västra Balkanrutten.

Schengenavtalet är avgörande för den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital inom EU och är en nyckelfaktor för EU:s ekonomiska framgång. Att begränsa den fria rörligheten inverkar negativt på EU:s konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt och hämmar den sociala marknadsekonomi som omnämns i fördragen.

Sedan ett antal år tillbaka inför medlemsstaterna på nytt tillfälliga gränskontroller. De ekonomiska och sociala konsekvenserna av dessa beslut för den inre marknaden har dock inte utvärderats. Kommissionen bedömer fysiska handelshinder, men dessa bedömningar omfattar endast händelser såsom gränsblockader, demonstrationer och attacker mot lastbilar. Effekterna av kontroller vid landgränserna eller Schengenmedlemsstaternas tillfälliga återinförande av gränskontroller beaktas inte.

År 2023 beslutade rådet att avskaffa kontrollerna vid de inre luft- och sjögränserna mot Bulgarien och Rumänien från och med den 31 mars 2024. Kontrollerna vid dessa medlemsstaters inre landgränser kvarstår dock, utan att något datum för att upphäva dessa kontroller fastställts, vilket leder till betydande kostnader och hindrar företag från att dra full nytta av den inre marknaden.

Genom att vidta åtgärder för att fullständigt integrera Bulgarien och Rumänien i Schengenområdet kan EU stärka sin interna sammanhållning, öka sin konkurrenskraft och upprätthålla de grundläggande principer om fri rörlighet och solidaritet som ligger till grund för det europeiska samarbetsprojektet.

Enligt Europaparlamentet skulle ett EU-medlemskap utan att ingå i Schengenområdet kunna påverka marknadens förväntningar på dessa länders ställning inom EU, vilket är en politisk signal som kan påverka avkastningen på statsobligationer, priset på finansiella tillgångar och de räntor som tillämpas för företag och hushåll. Det finns även risk för att realekonomin påverkas negativt.

Bulgarien och Rumänien betalar flera miljarder euro varje år till följd av ökade kostnader för logistik, försenade leveranser av varor och utrustning samt högre bränsle- och förarkostnader. Dessa direkta kostnader vältras oundvikligen över på konsumenterna i form av högre priser och påverkar arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa.

Att inte ingå i Schengenområdet hämmar turismen och den fria rörligheten för arbetstagare, vilket begränsar möjligheterna för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien att söka anställning i angränsande medlemsstater. Denna begränsning påverkar bygg-, jordbruks- och tjänstesektorerna, som är starkt beroende av säsongsarbetare och tillfälligt anställda.

I sin rapport om den inre marknadens framtid betonar Enrico Letta vikten av att bestämt motsätta sig alla försök att begränsa den fria rörligheten mellan medlemsstaterna, även tekniska begränsningar av rutter och vägtransporter, samt ett eventuellt upphävande av Schengenavtalet.

Det är nu hög tid att rådet fastställer ett datum för avskaffandet av kontrollerna vid landgränserna mellan Bulgarien, Rumänien och övriga Schengenmedlemsstater. Ett slutligt beslut i denna fråga väntas vid mötet i rådet för rättsliga och inrikes frågor den 12 december.

Ett framgångsrikt och lovande år – reflektioner från ordföranden Oliver Röpke

När 2024 nu går mot sitt slut reflekterar jag över detta år som varit fullt av betydande framgångar för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Tillsammans har vi stärkt det civila samhällets röst, stärkt de demokratiska principerna och varit ivriga förespråkare av ökad hållbarhet inom EU och globalt.

Vi har med stor stolthet lanserat initiativet för kandidatlandsledamöter. Tack vare detta deltar nu företrädare från EU:s kandidatländer i EESK:s rådgivande arbete – en verklig milstolpe. Detta initiativ bekräftar vårt engagemang för en transparent och meritbaserad utvidgningsprocess som förbereder framtida medlemsländer för att delta fullt ut i EU:s utformning.

Vi har utökat de globala partnerskapen genom att underteckna ett samförståndsavtal med Brasiliens råd för hållbar ekonomisk och social utveckling. Detta har stärkt samarbetet för hållbar utveckling och demokrati; mina möten med president Lula da Silva är ett bra exempel på detta. Vid det sociala G20-toppmötet i Rio de Janeiro spelade EESK en central roll genom att förespråka en styrningsreform och ökat socialt skydd tillsammans med president Lula och den brasilianska regeringen. Även vårt partnerskap med Afrikanska unionen, som formaliserades genom en gemensam förklaring vid FN:s toppmöte om framtiden, var ett tillfälle att lägga tonvikten på inkluderande global styrning och rättvisa klimatåtgärder. Dessa globala initiativ belyser EESK:s växande inflytande när det gäller att ta itu med gemensamma utmaningar.

När det gäller EU visade det civila samhällets vecka vikten av gräsrotsengagemang för att utforma EU:s framtid. Vid utvidgningsforumet på hög nivå bekräftade vi att utvidgningen inte bara handlar om att vidga våra gränser utan även om att fördjupa gemensamma värderingar. Under möten med ledare som Albaniens premiärminister Edi Rama lades tonvikten på att se till att det civila samhället spelar en central roll i förhandlingarna om anslutning till EU. Dessa insatser kompletterades vid EESK:s presidiesammanträde i Warszawa med diskussioner om den digitala omställningen och hur tekniska framsteg ska anpassas till EU:s värderingar, i synnerhet jämlikhet och rättvisa. Dessa insatser lägger grunden för det kommande polska EU-ordförandeskapet.

När vi nu blickar fram emot 2025 är vårt mål att fortsätta stärka deltagandedemokratin, främja social rättvisa och ta itu med globala utmaningar som klimatförändringarna och digitaliseringen. EESK kommer att arbeta outtröttligt för ett inspirerande EU som lyssnar och ser till att ingen hamnar på efterkälken.

Må det kommande året bringa fred, framgångar och välstånd för alla. 

”Vi kvinnor som bor på landsbygden vill inte betraktas med medlidande eller medkänsla. Vi vill uppmärksammas och värdesättas som allierade i arbetet med att uppnå hållbar utveckling. Vi behöver möjligheter och bra grundläggande tjänster för att kunna bo kvar i våra områden och fortsätta se till att hela världen får mat”, förklarar Luz Haro Guanga, jordbrukare i Ecuador och verkställande sekreterare för Nätverket för kvinnor på landsbygden i Latinamerika och Karibien (RedLAC), som nyligen talade vid EESK:s debatt om ”Kvinnor och planetens tredubbla kris”. I intervjun med EESK info talar Liz Haro Guanga om klimatförändringarnas effekter i Latinamerika och varför det – trots bakslagen från COP16 – inte finns tid eller utrymme för pessimism i kampen för en hållbarare och friskare planet.

Din organisation, RedLAC, deltog i COP16. Är du besviken över konferensens resultat, med tanke på att inget samförstånd nåddes om finansieringen av naturskyddet och bevarandet av den biologiska mångfalden? Uppnåddes något vid COP16?

Haro Guanga: Jag som ecuadoriansk kvinna från landsbygden har kämpat för mina medsystrars rättigheter på landsbygden i Ecuador sedan 1980-talet. Några av de lärdomar som jag dragit under dessa nästan 40 år är att sociala processer kräver enorma ansträngningar, ger få omedelbara belöningar och, mest av allt, kräver uthållighet, beslutsamhet och envetenhet. En samsyn kring finansieringen av naturskyddet och bevarandet av den biologiska mångfalden hade varit fantastiskt, men jag är säker på att rösterna från de tusentals männen och kvinnorna i städer och på landsbygden nådde COP16 som en lavin av sandkorn och övertygade dem som tidigare inte hade något intresse av stödja dessa brådskande klimatåtgärder.

Vi lyckades inte nå vårt mål, så nu måste vi fortsätta att ställa krav på myndigheterna i varenda stad, i vartenda samhälle och vartenda land så att de tar lyssnar till oss och, med personlig, teknisk och politisk vilja, fattar de bästa besluten för att förhindra att människor dör av svält i framtiden till följd av att vi inte agerar i dag.

Hur påverkas kvinnor från urbefolkningar och kvinnor på landsbygden i Latinamerika av klimatförändringarna?

Jag skulle vilja lyfta fram några faktauppgifter från ett dokument som sammanställts av Inter-American Commission of Women (CIM) inom Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS) på grundval av dialoger med 70 kvinnliga ledare från 16 länder. Dialogen inleddes i september 2024. Dokumentet lades fram vid COP16 och innehöll synpunkter från kvinnor på landsbygden.

Slutsatsen var att klimatförändringarna är en realitet i alla länder, inbegripet i Nord-, Central- och Sydamerika, och att de har allvarliga konsekvenser. Fyra klimathändelser pekades särskilt ut.

Långvarig torka: Vissa länder rapporterade mycket liten nederbörd under flera månader medan länder längre söderut rapporterade om torka under flera år.

Temperaturökningen ligger långt över normala nivåer: Dessa höga temperaturer, i kombination med torra jordar, bidrar till att det uppstår ett stort antal bränder (vissa naturligt orsakade och andra avsiktligt anlagda), som alla förvärras av de torra förhållandena och påverkar livet och systemen för biologisk mångfald. Vid tidpunkten för mötet i Brasilien rapporterades till exempel 300 aktiva bränder i delstaten Piauí.

Stormar: Det nämndes att regnet är intensivt och kommer i mycket korta skurar, ofta i kombination med kraftig vind. Deltagare från Centralamerika, Mexiko, Dominikanska republiken och Colombias kustområden beskrev hur de orkaner och tropiska stormar som drabbar deras områden har ökat i intensitet och antal.

Förändringar i nederbördsmönstren: Det regnar när man allra minst förväntar sig det” var en fras som upprepades på alla möten, och det talades om oväntade mönster i fråga om frost, hagel och snöfall i syd och i Anderna. I allmänhet noterades en minskning av den årliga nederbörden, men det påpekades att när det regnar sker det i form av skyfall som orsakar översvämningar och naturkatastrofer, vilket leder till förlust av människoliv, infrastruktur, vägar och grödor och påverkar levnadsvillkoren, främst på landsbygden. En deltagare sammanfattade det hela med att säga ”ibland är nederbörden skrämmande”.

Å andra sidan tillämpas ohållbara metoder som utarmar naturresurserna. De mest oroande problemen, som även nämndes oftast, var avverkning eller avskogning av skogar och mangroveskogar, avsiktligt anlagda skogsbränder, otillräcklig hantering av vattenresurser, miljöföroreningar, främjande av intensiv, expansiv, vattenintensiv och förorenande verksamhet, överdriven användning av jordbrukskemikalier, herbicider och bekämpningsmedel.

En aspekt som stack ut var att det lokala och nationella politiska styret på vissa håll inte gör något. De utarbetar inte regleringsåtgärder för att sätta stopp för destruktiv verksamhet och främja hållbara produktionsstrategier. I vissa länder finns det visserligen regelverk, men på grund av korruption eller personliga politiska intressen genomförs de inte av myndigheterna.

Internationella ledare uppmanas därför att sätta större press på länderna att följa de fördrag om biologisk mångfald och klimatförändringar som de har undertecknat.

Är du optimistisk eller pessimistisk när det gäller den riktning som klimat- och miljöskyddet är på väg mot? Vad anser du bör göras?

Om vi inte siktar högt kommer vi inte att uppnå förbättringar. Klimatförändringarna påverkar oss och deras effekter går allt snabbare, men vi kan inte sluta att kämpa för att beslutsfattarna ska uppmärksamma de grundläggande aspekter som kräver prioriterade åtgärder. Det handlar inte bara om finansiering utan även om samordning, samarbete och mindre egoism och politisk partiskhet.

Jag är optimistisk angående detta: om vi fortsätter att kämpa, höja våra röster och upprätthålla de långsiktiga sociala processerna genom uthållighet kan vi, om vi bildar strategiska allianser i Nord-, Central- och Sydamerika och över hela världen, påverka den offentliga politiken och se till att de som tillträder maktpositioner eller beslutsfattande roller gör det med övertygelsen om att det finns ett akut behov av att bekämpa klimatförändringarna och samtidigt minska åtgärder som påskyndar deras skadliga och destruktiva effekter på vår planet: bränder, monokulturer, urskillningslös användning av bekämpningsmedel och kemikalier, förstörelse av avrinningsområden, urskillningslöst fiske, förstörelse av vattenkällor, avloppsrening osv.

Pessimism kommer att försvaga våra röster och så småningom leda till att vi överger vårt arbete och vår kamp. Det finns ingen tid att förlora eller utrymme för pessimism i kampen för en hållbarare och friskare planet, trots vissa bakslag. Det är en fråga om liv eller död för dagens och morgondagens generationer!

Vi borde ha agerat redan i går. Men i dag är det fortfarande en bra dag att börja förändra attityder och engagera sig för alla människors bästa.

Luz Haro Guanga är jordbrukare i Ecuador och verkställande sekreterare i Nätverket för kvinnor på landsbygden i Latinamerika och Karibien (RedLAC)samt ordförande för RedLAC:s tekniska gren i Ecuador, FUNMUJERURAL-e. RedLAC är en social nätverksorganisation som samlar över 200 kvinnoorganisationer på landsbygden över hela Latinamerika och Karibien. Organisationen, som grundades i Argentina 1990, har till syfte att främja ett verkligt samhällsengagemang och politiskt deltagande bland kvinnor på landsbygden. Till följd av RedLAC:s mångåriga insatser har Amerikanska samarbetsorganisationen utnämnt perioden 2024–2034 till ”Interamerikanska decenniet för alla kvinnors, ungdomars och flickors rättigheter på landsbygden i Nord-, Central- och Sydamerika”.

Av Andrej Gnjot

I Belarus räcker det att välja fel yrke för att bli arresterad. Det har visat sig att en person kan gripas för ett ödesdigert misstag som detta även i centrala Europa, till exempel i Serbien. Och att en så aktad internationell organisation som Interpol underlättar frihetsberövandet. Det låter sarkastiskt, men det är den bittra sanningen, jag överdriver inte. Mitt namn är Andrej Gnjot. Jag är filmskapare, journalist och tidigare politisk fånge från Belarus. Det här är min berättelse.

År 1999 bestämde jag mig för att bli journalist. Tv och radio var min passion, min dröm och min hobby. Hur skulle en 17-åring ha kunnat föreställa sig att oberoende journalistik i hans land en dag skulle betecknas som extremism och att alla andra medier skulle inskränkas till språkrör för propaganda? Nej, ingen hade kunnat förutspå att detta skulle kunna ske i 2000-talets Europa. Och ändå är det precis den situation som i dag råder i Belarus, ett land där det inte finns en enda oberoende mediekanal. Alla mediestrukturer ägs av staten. Staten har strikt kontroll över redaktionella riktlinjer, och dessa är mycket enkla: Lukasjenkos självpåtagna makt prisas, och den som vågar kritisera detta – även då kritiken är konstruktiv – blir stämplad som ”folkets fiende”, ett öknamn som lånats från det kommunistiska förflutna.

I mitten av 2000-talet var jag alltså en ung och naiv, nyligen utexaminerad journalist som ville hitta min yrkesroll. Under och efter mina studier samlade jag mycket praktisk erfarenhet vid tv och radio, och jag visste exakt vad jag ville göra. Men tillfället höll på att snabbt glida mig ur händerna. Privata radiostationer höll nämligen på att stängas ned eller tas över av staten, medan oberoende tv-stationer inte ens kunde få någon sändningsfrekvens. De enda valmöjligheter som till sist stod till buds var att antingen hänge sig åt propaganda eller att undvika känsliga frågor och begränsa sig till oförarglig underhållning. Journalistiken överlevde med knapp nöd i Belarus tack vare några få tidningar och oberoende webbportaler. Många journalister övergav yrket och andra förtrycktes. Det belarusiska informationsministeriet utfärdade regelbundet varningar till medierna, men bara tre varningar var nog för att en licens skulle dras in. Enligt uppgifter från det belarusiska journalistförbundet minskade antalet tidningar med 21 % under perioden 2020–2024. Kvar på den belarusiska marknaden fanns bara harmlösa publikationer av det slag som riktar sig till vänner av sommarstugeliv, vitsar och korsord. Alla oberoende socialpolitiska publikationer lades antingen ned av myndigheterna eller valde att upphöra sin utgivning eftersom det hade blivit omöjligt för dem att fortsätta sin verksamhet.

Lyckligtvis kunde jag hitta en kompromisslösning som passade mig, nämligen att utåt sett sadla om till regi och kreativt arbete, vilket rönte stor framgång. Samtidigt jobbade jag vidare med journalistik som frivilligarbete, men anonymt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Detta visade sig vara en effektiv taktik. Med stöd av all min erfarenhet och mina yrkesmässiga kontakter kunde jag förse de oberoende medierna med färska videoinspelningar från 2020, och jag kunde också delta i medborgerlig och politisk aktivism – jag är en av grundarna av ”Free Association of Athletes of Belarus SOS.BY”, en medborgarrörelse för mänskliga rättigheter. Jag kan knappast anklagas för partiskhet och beroende, eftersom jag valde att ställa mig bakom folket i mitt land – en diktatur har ingenting att göra med objektivitet, på samma sätt som propaganda inte har något att göra med journalistik.

Under 2021 låg Belarus på 158:e plats av 180 i pressfrihetsindexet. Jämfört med 2020 föll landet med fem platser. ”Belarus är det farligaste landet i Europa för mediefolk” varnar den internationella människorättsorganisationen Reportrar utan gränser.

Det är anmärkningsvärt att 60 % av belarusierna under proteståret 2020 angav att de föredrar internet och sociala medier som huvudsakliga nyhetskällor. Endast 11 % av uppgiftslämnarna uppgav tv. 7 % valde tryckta medier och 5 % radio. När diktaturen insåg detta tog de till hårdhandskarna och började agera kompromisslöst. Det främsta påhittet har varit kampen mot ”extremism” som grund för censur och förföljelse. Myndigheterna blockerar tillgången till innehåll i de medier som fortsätter sin verksamhet från utlandet, och allt samarbete med dem betraktas som ett utslag av extremism.

I slutet av 2023 satt 32 journalister fängslade i Belarus. I fängelserna har journalister utsatts för påtryckningar och omänsklig behandling. Enligt människorättsaktivister hungerstrejkade bloggaren och journalisten Igor Losik från ”Radio Liberty” länge i fängelsekolonin och skar sig sedan i händerna och halsen. Han hade dömts till 15 års fängelse. Lagföringen av alla former av samarbete med oberoende medier som betecknas som ”extremistiska formationer” har trappats upp. En ny trend är förföljelsen inte bara av företrädare för det civila samhället, utan även av vanliga medborgare som ger sin syn på sociala och politiska händelser till journalister.

Den 31 oktober 2024 förklarade den belarusiska regimen att mitt personliga Instagramkonto är ”extremistiskt material”. Detta innebär att inte bara jag kan åtalas, utan att även alla prenumeranter i Belarus som följer mitt konto. Över 5 000 internetresurser i Belarus har av diktaturen stämplats som ”extremistiska”. Det finns knappast något annat europeiskt land som kan skryta med en så imponerande statistik! Anser vi belarusier att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt problemet med journalistik i vårt land? Jag är tvungen att svara på detta med ett ärligt nej – problemet diskuteras inte tillräckligt. Journalistiken som institution håller inte bara på att avvecklas i Belarus, journalister attackeras dessutom fysiskt.

Till råga på allt försöker diktaturen försöker förfölja journalister och aktivister utanför Belarus. Jag är själv ett levande exempel på sådan förföljelse. Regimen har lärt sig att använda demokratiska institutioner för att uppnå sina avskyvärda mål. Journalister, aktivister, bloggare och politiskt aktiva medborgare har åtalats för skattebrott, främst för gamla obetalda skatter. Detta har visat sig vara en perfekt dimridå för att dölja de politiska motiven bakom förföljelsen. Människorättsaktivisten och Nobelpristagaren Ales Bjaljatski sitter fängslad för ekobrott. Chefredaktören för det oberoende mediekanalen ”TUT.BY” (som krossades av regimen 2020) och hennes kolleger är frihetsberövade med stöd av samma ekobrottsparagraf. Interpol godtog samma ekobrottsparagraf som grund för att efterlysa mig. Det tog nästan åtta månader för Interpol att genomföra en intern utredning och komma till slutsatsen att sökandet efter mig stred mot artiklarna 2 och 3 i organisationens stadgar. Trots detta greps jag och satt sju månader och sex dagar i centralfängelset i Belgrad. Jag tillbringade fem månader i husarrest med snäva restriktioner. Serbiens högsta domstol fattade två gånger beslut om att utlämna mig till diktaturen Belarus. Två gånger lyckades min advokat och jag framgångsrikt överklaga detta beslut. Sammanlagt har jag berövats ett år av mitt liv och också min fysiska och psykiska hälsa. Bara för att jag har valt fel yrke i fel land. Bara för att jag uttryckte en åsikt och förde fram den som aktiv medborgare.

Lyckligtvis fick jag rätt – annars skulle du inte kunna läsa dessa ord. Tack vare journalisters, politikers, det civila samhällets och andra organisationers fantastiska solidaritet kunde jag resa ut ur Serbien och nå tryggheten i Berlin. Men min berättelse tar inte slut här. En lång återhämtningsprocess och strid ligger fortfarande framför mig. Jag känner att jag troget har följt mitt kall, även om vissa kallar det extremism. Jag vet att oberoende journalistik är en av byggstenarna i ett demokratiskt samhälle. Den typ av samhällsbygge som belarusierna vill ha. Och vi räknar med att inte ta oss fram ensamma på denna viktiga väg.

av Peter Schmidt, Diandra Ní Bhuachalla och Arnaud Schwartz

Som företrädare för EU:s civila samhälle vid COP29 i Azerbajdzjans huvudstad Baku förespråkade EESK brådskande, konkreta klimatåtgärder och en prioritering av social och miljömässig rättvisa i klimatförhandlingarna. 

Peter Schmidt, ordförande för den tillfälliga arbetsgruppen för partskonferensen, berättade om EESK:s huvudbudskap beträffande huvudtemat för COP29, dvs. klimatfinansiering.

Peter Schmidt: Den kraftiga ökningen av extrema väderhändelser världen över är en omskakande påminnelse om att höja klimatambitionerna. Samtidigt som detta år verkar bli det varmaste någonsin inträffar klimatkatastrofer som orsakas av människan, såsom översvämningar, skogsbränder och torka, oftare och med större intensitet, vilket förvärrar de sociala ojämlikheterna. Att inte vidta klimatåtgärder kostar mycket mer än att vidta sådana.

Mycket står på spel vid COP29. Att enas om globala klimatfinansieringslösningar är avgörande för att utvecklingsländerna ska kunna frigöra medel för globala klimatåtgärder. EESK kunde genom sitt deltagande vid COP29 i Baku föra fram rekommendationer som byggde på vårt yttrande om klimatfinansiering med fokus på att omforma den internationella finansiella arkitekturen för att frigöra och underlätta ändamålsenlig och tillgänglig klimatfinansiering.

Vi betonade behovet av att fastställa det nya kollektiva kvantifierade målet för att överbrygga klimatfinansieringsklyftorna, vilket bör göra klimatfinansieringen mer ändamålsenlig, gynnsam för den biologiska mångfalden, verkningsfull och adekvat inriktad på de mest utsatta länderna och lokalsamhällena. Klimatfinansieringsflödena bör vägledas av principerna om en rättvis omställning, i linje med Parisavtalet och med målen för hållbar utveckling i centrum. Långsiktiga åtaganden från både offentliga och privata aktörer är avgörande, och offentliga medel kommer att spela en central roll för att mobilisera och minska riskerna för privata investeringar i klimatinitiativ.

Även om tillgång till klimatfinansiering bör möjliggöras för lokala initiativ och gräsrotsrörelser efterlyser kommittén också en övergripande strategi för att bryta cykeln av skuldsättning och underinvesteringar i anpassning. Vi efterlyser en rättvis fördelning av klimatmedlen för att ta itu med skillnaderna. Dessutom är det civila samhällets engagemang avgörande för att skapa en inkluderande och demokratisk strategi som säkerställer ändamålsenliga och hållbara klimatinvesteringar.

EESK:s ungdomsdelegat till COP (2023–2025), Diandra Ní Bhuachalla, delade med sig av sina förväntningar på COP29. Vilka är de mest akuta klimatfrågor som måste lösas först ur en ung persons perspektiv?

Diandra Ní Bhuachalla: Efter besvikelsen över resultaten från COP28 försökte jag så gott det gick sänka mina förväntningar inför COP29. Med tanke på att resultaten av ytterligare en årlig konferens skulle bli begränsade på grund av valet av ordförandeskap – ytterligare en stat som är starkt beroende av vinster från fossila bränslen – var det särskilt svårt att fortsätta hoppas.

Efter att ha samrått med olika ungdomsorganisationer i hela Europa genom de strukturerade sammanträdena i arbetsgruppen för ungdomar inom ramen för programmet för EESK:s ungdomsdelegat till COP, bestämde jag till slut att det var bäst att fokusera på klimaträttvisa och en rättvis omställning, klimatfinansiering och ett nytt kollektivt kvantifierat mål, och stärka ungdomarnas meningsfulla deltagande i internationella beslutsprocesser.

Nu när jag vet hur många förhandlingar som misslyckades under den första veckan på grund av total avsaknad av enighet och samarbete – om bland annat jämställdhet, klimatfinansiering och en rättvis omställning – inser jag att mina förväntningar återigen var för höga, och jag har därför inriktat min opinionsbildning på sidoevenemang och bilaterala möten. Nu är mina två största förhoppningar att de nuvarande formuleringarna, särskilt om mänskliga rättigheter, bibehålls och att vi gör små framsteg för att ha bästa möjliga förutsättningar inför COP30, som alla nu verkar ställa allt sitt hopp till.

På grund av den samverkande karaktären hos klimatförändringarna och deras effekter är det helt omöjligt för mig att rangordna frågorna efter hur viktiga eller brådskande de är. Ungdomarna är oroade över sin framtid, när det gäller anställningstrygghet och om de kommer att vara tvungna att omskola sig, när det gäller deras hem och familjer och skydd mot stormar, översvämningar och erosion, när det gäller deras framtida barns eller hela nästa generations hälsa och livskvalitet och när det gäller hur vår generation kommer att behöva föra mycket svårare klimatförhandlingar när vi blir beslutsfattare, eftersom de åtgärder som vidtas i dag är långt ifrån tillräckliga och effekterna av detta kommer att vara kännbara i årtionden.

Vi behöver klimaträttvisa nu. Vi behöver en realistisk klimatfinansiering nu. Vi behöver en rättvis och jämlik sysselsättnings- och energiomställning nu. Vi behöver ambitioner nu. Vi behöver genomförande nu.

Vi behöver er alla nu.

COP16 om biologisk mångfald, som ägde rum i Cali i Colombia i oktober, slutade i en enda röra och utan någon överenskommelse om naturfinansiering. Vi frågade Arnaud Schwartz, EESK:s företrädare vid COP16, om vi kan förbli optimistiska trots detta bakslag. Vilka åtgärder bör vidtas för att göra framsteg i skyddet av den biologiska mångfalden?

Arnaud Schwartz: 200 miljarder dollar per år. Det är enligt FN det belopp som skulle behövas (inklusive alla typer av finansiering – offentlig, privat, nationell och internationell) för att uppnå våra mål för biologisk mångfald. Så vad handlar det om? Det handlar om inget mindre än att sätta stopp för sammanbrottet bland levande organismer, som för närvarande försvinner i allt snabbare takt, och det handlar om att återställa naturen och ge den en chans att överleva i en ”beboelig” värld, snarare än att låta den förstöras av girighet och dumhet.

Hur ser framtiden ut efter misslyckandet vid COP16?

Vi bör alla ställa frågan till oss själva och till vår omgivning, särskilt som vi vet att bara i Frankrike används mer än en fjärdedel av denna summa varje år för att förbereda för, eller föra, krig. På det hela taget var mötet i Cali en missad möjlighet på grund av bristande politisk vilja och ekonomisk solidaritet.

Allt är dock inte förlorat.

Det finns ett svagt ljus i slutet av tunneln: Vid denna partskonferens erkändes – efter omkring 30 års förhalande – den roll som urfolk och lokalsamhällen, samt människor av afrikanskt ursprung, spelar som väktare. Dessutom inrättades en ny FN-fond, kallad Califonden. På lång sikt ska denna fond användas för att samla in frivilliga bidrag från privata företag, varav hälften kommer att gå till ovannämnda grupper av människor. Puh!

Ni är ... ni är ... nåja ...

Ni är en del av oss, och vi är en del av er. Och för att kunna fortsätta på vår gemensamma väg kunde det vara klokt att börja med att få vår ekonomi på rätt spår igen för att gynna det allmänna bästa. Så ... för att sluta såga av den gren vi sitter på, vad är det som hindrar oss att se över de internationella finans- och handelsreglerna?

Huvudfokus för EESK:s delegater vid COP29, Peter Schmidt och Diandra Ní Bhuachalla, var klimatfinansiering, där de vägleddes av EESK:s färska yttrande ”Klimatfinansiering: en ny färdplan för att uppnå de höga klimatambitionerna och målen för hållbar utveckling”. Ett av de viktigaste evenemang som EESK ledde i Baku handlade om ett globalt perspektiv på främjandet av en rättvis omställning inom den jordbruksbaserade livsmedelssektorn den 18 november. Vid evenemanget diskuterades hur man kan skapa hållbara och koldioxidsnåla livsmedelssystem som är rättvisa för jordbrukare, arbetstagare i livsmedelskedjan och framtida generationer. Syftet var att förbättra samarbetet mellan beslutsfattarna och det civila samhället, att låta rösterna från det globala Syd höras bättre och att främja inkluderande klimatlösningar för alla.

Som medlem av EU:s delegation deltog Arnaud Schwartz i möten där han efterlyste större synergier mellan FN-processerna för biologisk mångfald (CBD) och klimatförändringar (UNFCCC), utfasning av miljöskadliga subventioner som ett sätt att frigöra mer ekonomiska resurser och en mer aktiv roll för det organiserade civila samhället i genomförandet av det globala Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald. Mer information om EESK:s bidrag till COP16 finns här.

Arnaud Schwartz är föredragande för EESK:s yttrande ”En övergripande strategi för biologisk mångfald vid COP16: sammanföra alla sektorer för ett gemensamt mål”.

EESK höll en konferens om koldioxidsnål vätgas i Pärnu, Estland, den 12 november. Syftet med evenemanget var att diskutera och identifiera strategiska åtgärder för utveckling av hållbar infrastruktur för vätgas och vätgasderivat, med fokus på finansiering och användning.

På konferensen, med namnet Offshore Power for E-Fuels: Boosting the New Hydrogen Economy deltog Nederländernas ambassad i Estland, Pärnu County Development Centre, Metrosert Applied Research Centre, Invest Estonia och Power2X, som är en entreprenör på området e-metanolanläggningar.

Grön och koldioxidsnål vätgas är avgörande komponenter i vår energiomställning, och nya initiativ, såsom EU:s vätgasbank, har visat att det finns ett momentum i utvecklingen av hållbara vätgasmarknader. Därför måste EU:s och medlemsstaternas beslutsfattare tillhandahålla de medel som krävs för att omsätta dessa ambitioner i praktiken och underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna, så att effektiva strategier kan antas.

Ordföranden för EESK:s sektion för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, Baiba Miltoviča, gav följande kommentar på detta brådskande behov: ”En snabb utbyggnad av förnybar vätgas är avgörande – inte bara för omställningen av vårt energisystem utan också för Europeiska unionens sociala och ekonomiska välstånd. Det är dock mycket viktigt att vi avsätter resurser på ett klokt sätt. För att maximera effekten måste vi prioritera sektorer där det är svårt att minska utsläppen och fastställa effektiva ekologiska och sociala standarder som säkerställer rättvisa och säkra arbetsvillkor.” (mp)