Den 2–4 oktober stod Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Regionkommittén (ReK) i Bryssel värdar för Europeiska informationssäkerhetsmånaden. Evenemanget samlade framstående talare från EU:s institutioner, regionala myndigheter och det civila samhället kring temat hur vi kan ta itu med utmaningarna i dagens snabbt föränderliga cyberlandskap.
Den 2–4 oktober stod Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Regionkommittén (ReK) i Bryssel värdar för Europeiska informationssäkerhetsmånaden. Evenemanget samlade framstående talare från EU:s institutioner, regionala myndigheter och det civila samhället kring temat hur vi kan ta itu med utmaningarna i dagens snabbt föränderliga cyberlandskap.
Europeiska informationssäkerhetsmånaden anordnades för 12:e gången och var inriktad på social manipulation som ett växande hot som profiterar på mänskligt beteende för att få obehörig tillgång till information och tjänster, vilket utgör en säkerhetsöverträdelse.
De viktigaste lärdomarna från årets evenemang är följande:
I den nya förordningen om cybersäkerhet fastställs en gemensam baslinje för EU:s institutioner och medlemsstater.
Regelbundna riskbedömningar är avgörande för att identifiera sårbarheter och prioritera strategier som begränsar hoten.
Nya hot, såsom AI-drivna attacker och kvantdatorsystem, kräver innovativa motåtgärder.
De regionala myndigheterna spelar en avgörande roll när det gäller att stödja lokala enheter genom kunskapsutbyte, tekniskt bistånd och skräddarsydda utbildningsprogram.
AI-drivna attacker i form av social manipulation ökar, och för att motverka dem krävs en mångfasetterad och samarbetsinriktad strategi.
Ett av de program som presenterades vid EESK:s Connecting EU-seminarium 2024 om journalistik var Hannah Arendt-initiativet. Det är ett nätverk av organisationer i det civila samhället som stöder och skyddar journalister som arbetar under extrem press och utsätts för censur, trakasserier och förföljelse. Initiativet, som är ett skyddsprogram finansierat av den tyska förbundsregeringen, erbjuder all slags värdefull hjälp till journalister i hela världen – från Afghanistan och Sudan till Ryssland och Ukraina – i deras hemländer eller i exil.
Ett av de program som presenterades vid EESK:s Connecting EU-seminarium 2024 om journalistik var Hannah Arendt-initiativet. Det är ett nätverk av organisationer i det civila samhället som stöder och skyddar journalister som arbetar under extrem press och utsätts för censur, trakasserier och förföljelse. Initiativet, som är ett skyddsprogram finansierat av den tyska förbundsregeringen, erbjuder all slags värdefull hjälp till journalister i hela världen – från Afghanistan och Sudan till Ryssland och Ukraina – i deras hemländer eller i exil.
När kritiska röster tystas, journalister fängslas och hela medieföretag stängs ner har allmänheten inte längre tillgång till oberoende information. Sådan information är dock avgörande för att människor fritt ska kunna skapa sig egna åsikter och för att demokratin ska fungera.
Två år efter att Hannah Arendt-initiativet lanserades av den tyska förbundsregeringen finns det inte mindre anledning till oro – utan större. Det senaste internationella pressfrihetsindexet från Reportrar utan gränser visar att villkoren för mediearbetare har försämrats i hela världen. Det finns för närvarande fler länder – totalt 36 – i den nedersta kategorin (där situationen klassas som ”mycket allvarlig”) än det gjort på över tio år. Journalister från flera länder i denna kategori, däribland Ryssland, Afghanistan och Sudan, stöds av flera projekt som drivs av Hannah Arendt-initiativets partnerorganisationer.
Tack vare Hannah Arendt-initiativet – ett skyddsprogram som finansieras av Tysklands utrikesministerium och den tyska förbundsregeringens kultur- och mediekommissionär – kan mediearbetare få många olika slags hjälp, antingen i hemlandet eller i exil. Ibland är hjälp till och med möjlig när det vid första anblicken verkar omöjligt. Ett av projekten inom initiativet stöder till exempel kvinnliga journalister i Afghanistan: de får säkerhetsutbildning, stipendier och mentorskap på sitt modersmål. Ett synnerligen stort antal kvinnor har förlorat sina jobb inom media sedan talibanerna tog makten 2021, vilket innebär att det nu knappast finns några kvinnor kvar i radio eller tv. Hela sektorn har sedan maktövertagandet minskat radikalt.
Ryska och sudanesiska mediearbetare kan dra nytta av Hannah Arendt-initiativet i grannländerna. Särskilda centrum har inrättats som kontaktpunkter för mediearbetare i exil. Dessa drivs eller stöds av initiativets partner. Exile Media Hubs och Casa para el Periodismo Libre (en fristad för journalister i exil) i Centralamerika är andra tillflyktsorter som erbjuder psykologisk och juridisk rådgivning. Dessa centrum erbjuder också vidareutbildningar och fungerar som utgångspunkt för nätverksarbete mellan mediearbetare som av olika skäl förföljs i sina hemländer.
Att återuppbygga hållbara redaktionella strukturer i exil är en annan verksamhet inom ramen för Hannah Arendt-initiativet. Det handlar om att se till att människor i journalisternas totalitära hemländer fortsätter att få tillgång till oberoende information.
Afghanistan, Ryssland och Sudan är inte de enda länder vars journalister får stöd. Initiativet är i princip världsomspännande och kan reagera flexibelt på ett försämrat säkerhetsläge. För närvarande ges stöd främst till mediearbetare från Belarus, Centralamerika, Myanmar/Burma, Nordafrika och Ukraina. I detta avseende är Ukraina ett specialfall, eftersom syftet med projektarbetet där är att garantera fortsatt rapportering av det pågående kriget. Detta kräver materiellt och tekniskt bistånd samt särskild utbildning och försäkring för insatser vid frontlinjen.
Följande fyra organisationer i det civila samhället är partner i Hannah Arendt-initiativet: DW Akademie, European Fund for Journalism in Exile (JX-Fund), Media in Cooperation and Transition (MiCT) samt European Centre for Press and Media Freedom (ECPMF). För att komma i fråga för programmet krävs oberoende från statlig kontroll samt statlig neutralitet. Finansiering beviljas enbart på grundval av opartiska kriterier, av oberoende jurygrupper som är fria från statligt inflytande.
Hannah Arendt-initiativet är ett nätverk för skydd av journalister och medier i hela världen. Det inrättades 2022 på initiativ av och med finansiering från Tysklands utrikesministerium och den tyska förbundsregeringens kultur- och mediekommissionär.
Den 23 september 2024 tillkännagav EU-kommissionen vinnarna av den tredje upplagan av EU:s ekopris. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) utsåg vinnarna i tre huvudkategorier: bästa ekologiska SMF-företag som bearbetar livsmedel, bästa ekologiska återförsäljare av livsmedel samt bästa ekologiska restaurang.
Den 23 september 2024 tillkännagav EU-kommissionen vinnarna av den tredje upplagan av EU:s ekopris. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) utsåg vinnarna i tre huvudkategorier: bästa ekologiska SMF-företag som bearbetar livsmedel, bästa ekologiska återförsäljare av livsmedel samt bästa ekologiska restaurang.
Vinnarna är:
Bästa ekologiska SMF-företag som bearbetar livsmedel: Gino Girolomoni Cooperativa Agricola (Italien), ett kooperativ som med hjälp av förnybar energi producerar ekologisk pasta i Marche-regionen, till stöd för över 300 lokala jordbrukare.
Bästa ekologiska återförsäljare av livsmedel: SAiFRESC (Spanien), ett jordbrukarlett initiativ som producerar 70 olika sorters ekologiska frukter och grönsaker på 30 hektar ekologisk jordbruksmark, främjar den cirkulära ekonomin och erbjuder workshoppar i utbildningssyfte.
Bästa ekologiska restaurang/matservering:Kalf & Hansen (Sverige), en restaurangkedja specialiserad på 100 % ekologisk, säsongsbetonad nordisk mat, och som är känd för sina hållbara inköpsmetoder och starka band till lokala producenter.
Peter Schmidt, ordförande för EESK:s sektion för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö (NAT-sektionen) berömde vinnarna och konstaterade att utmärkelserna ger erkännande åt innovation och framstående insatser inom EU:s ekologiska sektor. Han betonade att ökad tillgång till ekologiska produkter till överkomliga priser är avgörande för sektorns tillväxt och för att hjälpa EU att uppnå sitt mål på 25 % ekologiskt jordbruk senast 2030. ”Att lösa sociala problem genom jordbrukspolitiken är dock fel väg att gå. Socialpolitiken måste göra så att EU-medborgarna har råd med ekologiska produkter”, tillade han.
EU:s ekopris är en del av det mer övergripande initiativet EU:s ekodag, som lanserades 2021 för att lyfta fram fördelarna med ekologiskt jordbruk. Det ekologiska jordbruket, som stöds av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, har vuxit avsevärt – från 5,9 % av EU:s jordbruksmark år 2012 till 10,5 % år 2022, med en detaljhandelsförsäljning på 45 miljarder euro år 2022. Trots ekonomiska utmaningar är EU fortfarande världens näst största ekologiska marknad, efter USA. (ks)
Av Stefano Mallia, ordförande för Arbetsgivargruppen vid EESK
Med Mario Draghis rapport riktas skärpan nu än en gång mot den brådskande uppgiften att ta itu med Europas ekonomiska utmaningar. Såväl i Lettarapporten som i Draghirapporten ringer man i högt varningsklockorna: detta är en avgörande tidpunkt för Europa, och vi kan inte kosta på oss att slå oss till ro.
Av Stefano Mallia, ordförande för Arbetsgivargruppen vid EESK
I och med offentliggörandet av Mario Draghis rapport riktas skärpan nu än en gång mot den brådskande uppgiften att ta itu med Europas ekonomiska utmaningar. Såväl i Lettarapporten som i Draghirapporten ringer man i högt varningsklockorna: detta är en avgörande tidpunkt för Europa, och vi kan inte kosta på oss att slå oss till ro.
Mer än någonsin står på spel: de senaste två decennierna har EU:s ekonomiska tillväxt ständigt släpat efter USA:s, samtidigt som Kina snabbt håller på att komma ikapp. Mellan 2002 och 2023 ökade skillnaden i BNP mellan EU och USA (i 2015 års priser) från strax över 15 % till oroväckande 30 %. Jämförelsen bli ännu mer slående när man tittar på köpkraftsparitet (PPP), där klyftan vuxit från 12 % till anmärkningsvärda 34 %.
En av de största utmaningarna är EU:s regelverk. Siffrorna talar sitt tydliga språk: mellan 2019 och 2024 antog EU omkring 13 000 rättsakter, jämfört med USA:s 3 500.
Denna uppsjö av lagstiftning har medfört betydande efterlevnadskostnader för företagen, och tagit resurser från innovation och förbättrad prestanda. Dessutom har det lett till en oroväckande trend att företag flyttar sin verksamhet till länder utanför EU. Mellan 2008 och 2021 lämnade 30 % av de europeiska enhörningarna unionen.
Som Mario Draghi betonar kommer investeringar i sig inte att driva Europa framåt. Man måste även se till att reformerna leder till meningsfulla framsteg. Vi måste fokusera på att fullborda den inre marknaden, undanröja hinder, prioritera en enhetlig strategi för att minska bördorna och rationalisera lagstiftningen. Detta är viktiga åtgärder som kan vidtas omedelbart utan större politiska strider och som skulle ge påtagliga fördelar för företagen, inte minst de små och medelstora företagen, som utgör ryggraden i våra ekonomier.
Vi kan heller inte bortse från hur sammanlänkade våra sektorer och ekonomier är. Förbättringar på ett område kan ge positiva spridningseffekter på andra områden. Till exempel kan integreringen av AI och datadriven teknik stödja smartare energihushållning i alla branscher och avsevärt sänka kostnader och utsläpp, inom såväl avancerad tillverkning som precisionsjordbruk. Det är den här typen av synergieffekter som vi måste eftersträva.
Vägen framåt är tydligt utstakad. Europa har kapaciteten, talangen och innovationspotentialen att återfå sin konkurrensfördel. Men det kommer att kräva stark politisk vilja, samarbete och fokus på långsiktiga strategiska mål. Nu är det upp till oss – EU-institutionerna och medlemsstaterna – att omsätta dessa möjligheter i handlingar som leder till verkliga förändringar.
I år kommer Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) återigen att delta vid COP29, FN:s klimatkonferens 2024 som äger rum i Azerbajdzjans huvudstad Baku.
I år kommer Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) återigen att delta vid COP29, FN:s klimatkonferens 2024 som äger rum i Azerbajdzjans huvudstad Baku.
EESK kommer att företrädas av Peter Schmidt, ordförande för den tillfälliga arbetsgruppen för partskonferensen, och EESK:s ungdomsdelegat vid partskonferensen, Diandra Ní Bhuachalla. Vid konferensen kommer EESK att återigen framföra budskapen i sitt nyligen antagna yttrande om klimatfinansiering och kommer att upprepa sina uppmaningar om en inkluderande och rättvis omställning som säkerställer att klimatåtgärder inte ökar den sociala ojämlikheten. EESK kommer också att förespråka hållbara jordbruksbaserade livsmedelssystem, förnybar energi, energieffektivitet, grön teknik och samstämmighet mellan målen för biologisk mångfald och klimatmålen. EESK vill genom sitt deltagande vid COP29 sörja för att det europeiska civila samhällets röst hörs och att resultaten av konferensen återspeglar balanserade och socialt rättvisa lösningar på klimatkrisen. (ks)
Journalister med funktionsnedsättning kan göra sina jobb lika bra och kan också bidra med annorlunda och nya perspektiv – varför arbetar så få av dem inom media? Lars Bosselmann från European Blind Union skriver om underrepresentation av personer med funktionsnedsättning i mediebranschen och behovet av att stoppa stereotypa föreställningar av dem i nyheterna.
Journalister med funktionsnedsättning kan göra sina jobb lika bra och kan också bidra med annorlunda och nya perspektiv – varför arbetar så få av dem inom media? Lars Bosselmann från European Blind Union skriver om underrepresentation av personer med funktionsnedsättning i mediebranschen och behovet av att stoppa stereotypa föreställningar av dem i nyheterna.
Alla demokratier bygger på grundläggande principer, och en av de viktigaste är pressfriheten. Denna frihet bidrar till att säkerställa att allmänheten får insyn i de politiska ledarnas förehavanden. Den gör också att vi kan få tillgång till information utan yttre påverkan.
Det finns dock fortfarande aspekter av mediepraxisen som behöver förbättras, särskilt när det gäller mångfald. När det gäller hur väl vissa samhällsgrupper är representerade i media eller hur omfattande bevakningen av ämnen som rör dem är råder det fortfarande stor brist på jämlikhet.
Färska siffror visar att personer med funktionsnedsättning inte är tillräckligt representerade bland personalen på tidningar, radiostationer och tv-bolag. Detta är mycket oroande med tanke på att upp till 16 % av världens befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning utsätts dessutom också ofta för fördomar på grund av stereotypa bilder av oss i medierna, inför en världsomspännande publik. Detta understryks i en Unesco-rapport.
För att förändra allmänhetens syn på personer med funktionsnedsättning måste vi betona hur viktigt det är att de finns representerade på nyhetsredaktioner och i de innehållsskapande processerna.
Samhället måste förstå att mediebranschen inte blir helt inkluderande förrän personer med funktionsnedsättning blir en del av arbetsflödena. Vidare måste bevakningen av frågor som rör funktionsnedsättning ske på ett annat sätt: medieföretag bör erkänna att personer med funktionsnedsättning är individer som ska kunna åtnjuta sina rättigheter på samma villkor som andra. Eftersom formaten på innehåll ständigt förändras behöver vi dessutom experter som utformar dessa format så att de blir tillgängliga och inkluderande.
Trots att personer med funktionsnedsättning är underrepresenterade i mediebranschen kan man hitta mycket inspirerande exempel som visar att dessa personer kan utmärka sig som skapare av innehåll.
European Blind Union sände nyligen i sin poddserie ett avsnitt med fokus på paralympiska spelen i Paris 2024. I avsnittet talade vi med Laetitia Bernard, en blind fransk journalist som arbetar för Radio France. Förutom årets paralympiska spel hade hon redan bevakat 2012 och 2016 års upplagor i London respektive Rio de Janeiro. Hon bevakade dessutom de paralympiska vinterspelen i Sotji 2014 och Pyeongchang 2018.
”Evenemang som paralympiska spelen bidrar till att riva murar och utmana stereotyper”, betonade Laetitia Bernard under intervjun. ”Även om en journalist har en funktionsnedsättning kan han eller hon arbeta effektivt och kan dessutom ha förmågan att beskriva saker på ett annat sätt”, tillade hon. Laetitia Bernards yrkesbana och hennes reflektioner kring detta ämne påminner oss om att denna aspekt också måste behandlas om vi ska kunna bygga ett mer inkluderande samhälle: jämlikhet måste bli något centralt inom mediebranschen.
Lars Bosselmann är verkställande direktör för European Blind Union (EBU).
Nu när det nya kommissionskollegiet har presenterats kan vi inte undgå att lägga märke till att posten som kommissionsledamot med ansvar för sociala rättigheter och sysselsättning har slopats. I stället har vi nu en kommissionsledamot med ansvar för människor, kompetens och beredskap. Användningen av ordet ”människor” väcker många frågor.
Nu när det nya kommissionskollegiet har presenterats kan vi inte undgå att lägga märke till att posten som kommissionsledamot med ansvar för sociala rättigheter och sysselsättning har slopats. I stället har vi nu en kommissionsledamot med ansvar för människor, kompetens och beredskap. Användningen av ordet ”människor” väcker många frågor. Om man tänker efter, borde inte i princip alla andra ansvarsområden också handla om människor? Vi skulle också kunna anmärka på den jargongmässiga karaktären hos ordet ”beredskap”, som även används för ett annat ansvarsområde.
Här är vi dock främst intresserade av vad som saknas och vad som har lämnats därhän. Socialpolitik och sysselsättning har fått stå tillbaka, till förmån för konkurrenskraft. De kryptiska och ibland pompösa ord som används för vissa andra ansvarsområden säger egentligen allt: ”genomförande och förenkling”, ”välstånd” och ”vattenresiliens”, för att bara nämna några.
Ansvarsområdet sysselsättning och socialpolitik har funnits med sedan 1970-talet, men döptes om till sysselsättning och sociala rättigheter 2019. Här ingick viktiga politikområden, såsom den europeiska pelaren för sociala rättigheter och dess långtgående initiativ. Arbetstillfällen av hög kvalitet, jämlikhet, social dialog samt arbets- och levnadsvillkor är alltjämt grundläggande frågor för våra demokratiers överlevnad.
I stället för sysselsättning har vi nu alltså fått kompetens. Föreställningen att många av våra problem i dag beror på kompetensbrister verkar vara allmänt vedertagen i vissa kretsar. Företagen kämpar för att hitta den kvalificerade arbetskraft som de behöver. Och det förvånar ingen. För ingångsjobb krävs flera års arbetslivserfarenhet, och det är inte ovanligt att se krav på doktorsexamen, ett antal språk och en lång lista över intyg på färdigheter som man kan lära sig på jobbet på bara några månader. Dessutom är det i många fall så att de löner som erbjuds knappt täcker levnadskostnaderna. Och detta gäller kvalificerade befattningar, där man redan så att säga har dragit det längsta strået.
Det är djupt oroande, som kommissionen så ofta säger, att se hur man slumpmässigt använder jargongartade ord samtidigt som konkurrenskraft så tydligt dominerar grundbudskapet. Det ger sken av att välstånd, arbetstillfällen av hög kvalitet och anständiga löner redan har uppnåtts, och att den enda fråga som återstår nu är att överbrygga kompetensklyftan. Denna klyfta verkar dock främst finnas inom det nya kommissionskollegiet, som inte begriper den nuvarande situationen, eller klarar av att sätta den i perspektiv och erbjuda realistiska lösningar. Låt oss hoppas att vi, bortom de fastställda ansvarsområdena och under ytan, kan hitta solida förslag för att stärka de sociala rättigheterna och arbetstagarnas rättigheter, demokratin och kampen mot klimatförändringarna.
AI-förordningen är den första övergripande rättsliga ramen som reglerar artificiell intelligens globalt.
AI-användningen ökar och påverkar många aspekter av vår vardag. Den inverkar till exempel på vilken information människor ser på nätet genom riktade annonser. Viktigare är dock att AI numera används inom hälso- och sjukvården som en metod för att diagnostisera och behandla sjukdomar såsom cancer. För detta förlitar sig AI-tillämpningarna på AI-modeller för allmänna ändamål, som måste tränas. De måste matas med många bilder av t.ex. cancerceller för att så småningom kunna känna igen dem på egen hand.
Framgångsrik AI-träning bygger på data – enorma mängder data. Hur träningen görs påverkar kvaliteten på den tränade modellens eller AI-tillämpningens resultat. Om den matas med fel data eller bilder kommer den att felaktigt identifiera friska celler som cancerogena.
Att förbättra hälso- och sjukvården är ett övertygande argument för varför vi i EU måste ha kapacitet och infrastruktur för att kunna utveckla underliggande AI-modeller för allmänna ändamål. Det kommer helt enkelt att bidra till att rädda liv.
Utöver detta medför AI-modeller för allmänna ändamål en banbrytande förändring i produktionsprocesserna och även för företag. För att Europas ekonomi ska förbli konkurrenskraftig måste vi skapa utrymme för innovation inom EU, och uppmuntra entreprenörer och uppstartsföretag att utveckla sina idéer.
Det finns naturligtvis risker i samband med AI och AI-modeller för allmänna ändamål – från brister i modellerna och buggar i tillämpningarna till ren brottslig användning av tekniken. EU måste således även ha den sakkunskap som krävs för att avvärja illasinnade attacker och cyberhot, och måste kunna förlita sig på EU-baserad infrastruktur för att enkelt uttryckt kunna se till att ”inget stängs av”.
Allt detta visar hur viktigt det är att ha rätt regelverk, med fokus på träningsdatans, träningsmetodernas och i slutändan slutproduktens kvalitet. Grunden måste vara europeiska värden, såsom öppenhet, hållbarhet, dataskydd och respekt för rättsstatsprincipen. Tyvärr leds stora delar av den viktiga utvecklingen inom AI för allmänna ändamål av aktörer utanför EU:s jurisdiktion. EU måste därför utveckla sin kapacitet att se till att dess bestämmelser och värden efterlevs av aktörer inom och utanför EU som är verksamma på vår marknad.
EU måste minska marknadsdominansen för stora, ofta icke-europeiska, digitala företag, bland annat genom att mobilisera konkurrenspolitiska verktyg. Konkurrensmyndigheterna i EU måste utnyttja sin kapacitet och se till att aktörer i ”hyperskala”-kategorin inte missbrukar sin ställning på marknaderna mellan företag (B2B) eller mellan företag och myndigheter (B2G).
Offentliga myndigheter kan stödja europeiska leverantörer av AI-modeller för allmänna ändamål och AI-tillämpningar genom att upphandla deras produkter och på så sätt visa att de är tillförlitliga inför andra användare och kunder. EU har den talang, det tekniska kunnande och den företagaranda som krävs för en ”AI made in Europe”. Men avsaknaden av investeringar, bristen på relevant it-infrastruktur och den fortsatta fragmenteringen av den inre marknaden – vilket förhindrar expansion – hämmar konkurrenskraften för Europas AI-aktörer.
