Av Stefano Mallia, ordförande för Arbetsgivargruppen vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
Utifrån erfarenheterna av de två senaste årtiondena och de sju utvidgningarna sedan det europeiska projektet inleddes känns det lämpligt att fira årsdagen av ”big bang”-utvidgningen 2004 med fakta och siffror för att gjuta olja på vågorna i de känsloladdade diskussionerna inför EU-valet i juni.
Av Stefano Mallia, ordförande för Arbetsgivargruppen vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
Utifrån erfarenheterna av de två senaste årtiondena och de sju utvidgningarna sedan det europeiska projektet inleddes känns det lämpligt att fira årsdagen av ”big bang”-utvidgningen 2004 med fakta och siffror för att gjuta olja på vågorna i de känsloladdade diskussionerna inför EU-valet i juni.
Det tre år långa kriget i Ukraina har gjort att utvidgningsfrågan hamnat högt på den europeiska geopolitiska agendan. Den status som kandidatland som snabbt beviljades Ukraina, Moldavien, Bosnien och Hercegovina samt Georgien, liksom de anslutningsförhandlingar som äntligen har inletts med Nordmakedonien och Albanien, är positiva genombrott för en politik som stått och stampat i åratal.
För att se till att denna nya dynamik blir varaktig bör vi tydligt redogöra för affärsnyttan.
Demokratisering och rättsstatsprincipen är givetvis obestridliga principer, liksom den meritbaserade strategin i utvidgningsprocessen, som inte medger några genvägar. Men i slutändan måste människorna inges tillförsikt om de potentiella ekonomiska vinsterna och nästa generation européers välstånd.
Om det förflutna ger någon fingervisning om framtiden, så är det att affärsnyttan helt klart är obestridlig. Handeln mellan gamla och nya medlemsstater nästan tredubblades under den formella föranslutningsprocessen från 1994 till 2004 och femdubblades mellan de nya medlemsstaterna själva. Dåtidens EU-15 växte med i genomsnitt 4 % per år från anslutningsprocessens början till 2008, och anslutningsprocessen bidrog till hälften av denna tillväxt, vilket genererade tre miljoner nya arbetstillfällen mellan 2002 och 2008.
Covid-19 och kriget i Ukraina har visat att EU måste ompröva sin ekonomiska resiliens, särskilt i samband med den gröna och den digitala omställningen. I REPowerEU planeras en ökning av den europeiska produktionen av förnybar energi. Enligt rättsakten om nettonollindustri och akten om kritiska råvaror ska 40 % av de gröna värdekedjorna och värdekedjorna för råvaror omdirigeras till EU. EU:s kandidatländer, särskilt Ukraina, kan spela en viktig roll genom att skapa större ekonomisk säkerhet.
När det gäller naturresurser har Ukraina de största gasreserverna i Europa, efter Norge. Landets vattenkraftsproduktion hör också till de största i Europa, och den skulle kunna ökas tillsammans med andra gröna energikällor såsom vindkraft, solenergi och biomassa. Ukraina har också varit en stor exportör av metaller och hyser fyndigheter av litium och sällsynta jordartsmetaller, som är avgörande för den gröna och den digitala industrin.
Samtidigt är Ukrainas jordbruksindustri en av de största i världen. Dess integrering i den inre marknaden skulle avsevärt öka EU:s livsmedelstrygghet.
Fördelarna för länderna på västra Balkan av ökat deltagande på den inre marknaden är också kristallklara. Som en indikation har Kroatiens BNP ökat stadigt sedan landet anslöt sig till EU 2013, vilket har inneburit högre inkomster för landets medborgare, med en genomsnittlig ökning av BNP per capita på 67 % (från 10 440 euro år 2013 till över 17 240 euro).
Vägen till EU-medlemskap för upp till nio nya länder kommer att vara krokig, men det finns inget annat alternativ: om unionen vill vara en världsmakt måste den först bli en lokal makt.
Vår särskilda gäst, Europaparlamentets f.d. talman Pat Cox, ser tillbaka på EU:s största utvidgning för 20 år sedan som en ytterst hoppfull tid: äntligen kunde kontinenten andas fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. Medan Putin är i färd med att förkunna sin myt om slaviskt broderskap, till ljudet av exploderande ballistiska robotar, förblir EU en frivillig union av fria och självbestämmande folk, en union som vilar på de grundläggande värdena respekt för mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättsstatsprincipen.
Vår särskilda gäst, Europaparlamentets f.d. talman Pat Cox, ser tillbaka på EU:s största utvidgning för 20 år sedan som en ytterst hoppfull tid: äntligen kunde kontinenten andas fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. Medan Putin är i färd med att förkunna sin myt om slaviskt broderskap, till ljudet av exploderande ballistiska robotar, förblir EU en frivillig union av fria och självbestämmande folk, en union som vilar på de grundläggande värdena respekt för mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättsstatsprincipen.
De händelser som särskilt sticker ut för mig politiskt sett men även på ett känslomässigt plan är dels det evenemang som hölls i Dublin av det irländska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd den 1 maj 2004, dels välkomstceremonin i Europaparlamentet i Strasbourg den 3 maj 2004. Det var dagar fyllda av en enastående optimism och hoppfullhet och symboliska handlingar i form av hemkomst, återförening och en kontinent som äntligen andades fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. I Dublin läste Seamus Heaney sin dikt Beacons at Bealtaine och gav uttryck för den underliggande optimismen kring vad denna historiska utvidgning skulle kunna föra med sig: ”Move lips, move minds and make new meanings flare”. I Strasbourg hissade man de tio nya medlemsstaternas flaggor i enorma flaggstolpar som tillverkats vid varven i Gdańsk, en gåva från Polen. Deras färd till Strasbourg blev en symbolisk påminnelse om resan från kommunism till frihet, vilket underströks av Lech Wałęsas närvaro.
För oss alla var evenemanget så klart kulmen på en lång och komplex process av ömsesidiga förberedelser under många år. Glädjen var där men också en känsla av lättnad hos alla inblandade att vi kommit i mål efter detta politiska och förfarandemässiga maraton.
Enligt min uppfattning har utvidgningen kanske varit EU:s kraftfullaste, mest omdanande och framgångsrikaste politiska verktyg under de senaste fem årtiondena. Mitt hemland Irland gick med i samband med den första utvidgningen den 1 januari 1973 och var då den fattigaste medlemsstaten/regionen i dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen. Tillgången till en stor marknad, jämte EU:s solidaritet genom regionala medel och senare sammanhållningsmedel under de första årtiondena av medlemskap, högre normer för jämställdhet och miljöpolitik, stödet till fredsprocessen i Nordirland och erkännandet av de unika utmaningar som brexit förde med sig för Irland, den enda EU-medlemsstat som delar en landgräns med Förenade kungariket, har sammantaget inneburit synnerligen positiva erfarenheter och resultat. Det har inte alltid flutit på helt friktionsfritt, framför allt inte under krisen i euroområdet, men totalresultatet har varit övervägande positivt.
Jag både respekterar och beklagar Förenade kungarikets beslut att lämna unionen, men en sak visar det tydligt: att EU är en frivillig union av fria och självbestämmande folk – fria att ansluta sig och fria att dra sig ur. Detta i skarp kontrast till Putins nyimperialistiska krig mot Ukraina, där han dagligen förkunnar sin myt om slaviskt broderskap via gevärspipor och dödsbringande detonationer från ballistiska robotar och drönare.
Greklands, Portugals och Spaniens anslutning bidrog till att säkra ländernas återgång till framgångsrika demokratier efter diktaturen, utöver att förbättra levnadsstandarden och livskvaliteten.
Den största utvidgningen för 20 år sedan förde med sig en spektakulär tillväxt i de nya medlemsstaterna, inte minst i Central- och Östeuropa, genom en kraftig ökning av investeringar, handel och solidaritet inom EU. I genomsnitt ökade ländernas BNP per capita, justerat för inflation och valuta, från mindre än hälften av EU-genomsnittet till tre fjärdedelar av ett växande EU-genomsnitt under de nästföljande två årtiondena. Litauens BNP per capita tredubblades under denna period. Hälsa och utbildning har förbättrats, vilket har lett till framsteg när det gäller både livskvalitet och levnadsstandard. Jordbruksproduktionen i regionen har fördubblats. Kort sagt, denna utvidgning har liksom alla tidigare utvidgningar visat sig gynna både de anslutande staterna och EU. Jag är med andra ord optimistisk när det gäller utvidgningen, men för den skull inte naiv.
Den händelseutveckling som skett i Polen under de senaste åren och som under en längre tid pågått i Ungern visar hur en glidning bort från EU:s normer beträffande rättsstatsprincipen, mediefriheten eller respekten för minoriteters rättigheter avslöjar ett stöd för EU som ett verktyg för välstånd men en motvilja till EU som en gemenskap av gemensamma värden. Ungerns premiärminister förklarar stolt att hans land är en illiberal demokrati. Oavsett vilket tolkningsutrymme man kan ha när det gäller artikel 2 i EU-fördraget är det självklart inte en stadga för en illiberal demokrati. (”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”)
Detta var en del av avtalet om EU-medlemskap och har skrivits in i alla anslutningsfördrag och godkänts av alla anslutande stater. Att använda formeln ”behåll dina värden, men skicka dina pengar” är inte en hållbar grund för ömsesidig respekt – något som de nuvarande kandidatländerna bör vara uppmärksamma på när de förhandlar om en eventuell EU-anslutning. Jag förväntar mig att Köpenhamnskriterierna kommer att spela en mer grundläggande roll i framtida förhandlingar, eventuellt med klausuler i anslutningsfördragen som ger EU en mer robust kapacitet att kunna försvara rättigheter och värden och förhindra överträdelser. EU är inte bara en marknad – och materiella framsteg, även om de är önskvärda, är inte dess enda eller ens grundläggande existensberättigande.
Med det sagt så har resultatet, på basis av de utvidgningar som hittills har ägt rum, dock i huvudsak varit positivt för alla berörda parter och bör betraktas med en positiv blick. Kandidatländerna kommer att behöva genomföra betydande förändringar, vart och ett i sin egen takt. Även EU har ett internt arbete att ta itu med i fråga om sin beslutsprocess och budgetkapacitet att ta emot nya medlemsstater och när det gäller föranslutningsstöd. När status som kandidatland har beviljats och efter genomgången krävs det enhällighet i rådet kring förhandlingsramar, inledande och slutförande av förhandlingar kapitel för kapitel och i slutändan anslutningsfördraget. Inget av detta är okomplicerat eller enkelt. Man hoppas att alla medlemsstater kommer att respektera skyldigheten om ”lojalt samarbete” för att bistå vid fullgörandet av de uppgifter som följer av fördraget (artikel 4.3 i EU-fördraget).
Ukraina är ett komplext särfall på grund av landets storlek, jordbrukets relativa andel av BNP jämfört med EU-genomsnittet och den jämförelsevisa fattigdomen i termer av BNP per capita, samt naturligtvis på grund av kriget och dess förödande konsekvenser. Förhandlingarna kan ändå komma igång. Ukraina är redan på väg att integreras genom sitt associeringsavtal och det djupgående och omfattande frihandelsavtalet med EU. Dessa avtal skulle kunna utvidgas gradvis med tiden, men i slutändan kommer stabila territoriella förhållanden och en varaktig fred – där EU-medlemskapet kan spela en roll – vara en nödvändig förutsättning för anslutning. EU behöver stabilitet, inte kaos, på sin östra flank, och att välkomna Ukraina ligger i slutändan i såväl det kollektiva intresset som i Ukrainas intresse.
Pat Cox, f.d. talman i Europaparlamentet 2002–2004
Pat Cox är en irländsk politiker och journalist. Han var Europaparlamentets talman 2002–2004 och ordförande för Internationella Europarörelsen 2005–2011. Sedan 2015 är han ordförande för Jean Monnet Foundation for Europe. Han är också europeisk samordnare för stomnätskorridoren Skandinavien-Medelhavet (TEN-T) och ledare för Europaparlamentets uppdrag för behovsbedömning och genomförande av parlamentarisk reform av Ukrainas parlament (Verchovna Rada). I början av sin karriär arbetade han för ett nyhetsmagasin vid tv-kanalen RTE i Dublin. 2004 tilldelades Pat Cox Aachens internationella Karlspris för sitt parlamentariska engagemang för utvidgningen av Europeiska unionen.
Vid sin plenarsession den 25 april godkände EESK avtalet om inrättande av ett interinstitutionellt organ för etiska normer. Det nya avtalet undertecknades formellt av företrädarna för de deltagande EU-institutionerna och EU-organen den 15 maj. Det bör träda i kraft den 6 juni, den dag då valet till Europaparlamentet inleds.
Vid sin plenarsession den 25 april godkände EESK avtalet om inrättande av ett interinstitutionellt organ för etiska normer. Det nya avtalet undertecknades formellt av företrädarna för de deltagande EU-institutionerna och EU-organen den 15 maj. Det bör träda i kraft den 6 juni, den dag då valet till Europaparlamentet inleds.
Avtalet är ett viktigt steg mot att stärka en gemensam kultur av integritet och etik.
Det nya EU-organet kommer att utarbeta, uppdatera och tolka gemensamma miniminormer för etiskt uppförande samt offentliggöra rapporter om hur dessa normer har återspeglats i varje deltagande EU-institutions och EU-organs interna regler.
Utöver EESK kommer följande sju EU-institutioner och EU-organ att ingå i det nya etikorganet: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken, Europeiska revisionsrätten och Europeiska regionkommittén.
Varje deltagande institution kommer att företrädas av en högt uppsatt ledamot, och befattningen som ordförande för organet kommer att rotera årligen mellan institutionerna.
Fem oberoende experter kommer att stödja organets arbete genom att på begäran avge yttranden. Parterna i avtalet kommer att kunna samråda med dessa experter om enskilda standardiserade skriftliga förklaringar, inklusive intresseförklaringar. (mp)
Valet till Europaparlamentet står för dörren. Vi i European Blind Union uppmanar våra medlemmar att – trots de ihållande svårigheterna – gå och rösta. När de lägger sin röst bör de beakta i vad mån kandidaterna och partierna ägnar uppmärksamhet åt frågan om inkludering– i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Medborgare med synnedsättning måste göra sina förväntningar hörda.
Valet till Europaparlamentet står för dörren. Vi i European Blind Union uppmanar våra medlemmar att – trots de ihållande svårigheterna – gå och rösta. När de lägger sin röst bör de beakta i vad mån kandidaterna och partierna ägnar uppmärksamhet åt frågan om inkludering– i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Medborgare med synnedsättning måste göra sina förväntningar hörda.
European Blind Union är de blinda och synsvagas röst i Europa och vi arbetar för ett tillgängligt och inkluderande samhälle med lika möjligheter där personer med synnedsättning kan delta fullt ut i livets alla aspekter. Politiskt deltagande är naturligtvis en väsentlig aspekt. Genom att gå och rösta och verka politiskt kan medborgare med synnedsättning främja politik och lagstiftning till stöd för personer med funktionsnedsättning.
Nu när valet till Europaparlamentet 2024 närmar sig är deltagandet av personer med funktionsnedsättning, både som väljare och som kandidater, en viktig och aktuell fråga.
Enligt en rapport från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) från 2019 fråntogs omkring 400 000 personer med funktionsnedsättning sin rösträtt vid det senaste valet till Europaparlamentet. Mindre än 5 % av Europaparlamentets ledamöter har en funktionsnedsättning.
Inför det kommande valet efterfrågar European Blind Union, med utgångspunkt i sitt uttalande om valet till Europaparlamentet på nytt att det ska fastställas en standard för tillgänglig röstning (röstningsförfaranden), för valinformation (valkampanjsfaciliteter och valmaterial, politiska debatter, program och webbplatser för de politiska partierna) och för förfaranden efter valet (t.ex. klagomålsmekanismer) samt lika rättigheter att ställa upp som kandidat.
Vi fokuserar på valet till Europaparlamentet eftersom EU endast har behörighet när det gäller valet till Europaparlamentet som en del av EU-medborgarskapet. Att säkerställa lika rättigheter för personer med funktionsnedsättning ligger inom ramen för EU:s ansvarsområde. Eftersom det dock fortfarande är medlemsstaternas ansvar att organisera valet skulle bästa praxis på EU-nivå automatiskt få spridningseffekter på alla andra val.
Tyvärr är det för sent att göra valet till Europaparlamentet till en förebild denna gång. Inte på grund av bristande intresse från parlamentets sida, tvärtom. I maj 2022 föreslog parlamentet en reform av EU:s vallag som framför allt fokuserade på att garantera personer med funktionsnedsättning rätt att rösta oberoende och hemligt, rätt att välja assistans samt tillgång till poströstning och politiska kampanjer. Tyvärr har rådet hittills inte yttrat sig om detta förslag.
Inför EU:s kommande femåriga lagstiftningsperiod uppmanar European Blind Union det nya Europaparlamentet att fortsätta att trycka på för att rådet ska att anta den föreslagna reformen så att konkreta framsteg görs till valet 2029. Vi kan räkna med EESK:s stöd. Redan 2020 efterlyste EESK ett formellt lagstiftningsinitiativ från parlamentet för att garantera verkliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning att rösta i valet till Europaparlamentet. Vi kan också räkna med stöd från Europeiska kommissionen, som i december förra året offentliggjorde en guide för god valpraxis och nu arbetar med ett kompendium om e-röstningsmetoder och användningen av IKT i val, som båda behandlar tillgänglighetsaspekter.
Varje år drar över 10 miljoner patienter i EU nytta av nuklearmedicin till följd av diagnos och behandling av sjukdomar som cancer, men också hjärt–kärlsjukdomar och neurovaskulära sjukdomar.
Varje år drar över 10 miljoner patienter i EU nytta av nuklearmedicin till följd av diagnos och behandling av sjukdomar som cancer, men också hjärt–kärlsjukdomar och neurovaskulära sjukdomar.
Strålnings- och kärnteknik där radioisotoper används är avgörande i kampen mot cancer i alla delar av vårdkedjan, såväl för tidig upptäckt, diagnos och behandling som för palliativ vård.
Antalet patienter som drar nytta av nuklearmedicin ökar, främst på grund av vetenskapliga genombrott. Europeiska forskare och företag har utvecklat några av de senaste innovativa radioligandbehandlingarna mot cancer, till exempel läkemedel mot endokrina cancertumörer, prostatacancertumörer och metastaser. Prostatacancer orsakar 90 000 dödsfall i Europa varje år och lutetium-177 är en mycket lovande radioisotop för behandling av denna cancerform. Jämfört med traditionella behandlingar har modern radionuklidterapi god effekt på cancerceller och är ofta mindre skadlig för kroppen. Tiotusentals cancerpatienter behöver riktad radionuklidterapi, som det ofta inte finns något alternativ till.
Leveranskedjan för nuklearmedicin är dock mycket komplex innan den når patienten. Den omfattar anskaffning av råvaror samt lagring, bestrålning, bearbetning, logistik och tillämpning. När radioisotoperna har producerats måste de bearbetas, avsändas och användas inom en relativt kort tidsperiod, vissa under samma dag, andra inom ett par dagar, beroende på halveringstiden. De är i allra högsta grad kortlivade.
Överraskande nog är detta dock inget som gränsöverskridande transport och tullförfaranden tar hänsyn till. När det gäller till exempel gränsöverskridande transporter finns det flera hinder som leder till situationer där räkor kan prioriteras framför radioisotoper som är på väg att rädda en patients liv.
I sitt yttrande om tillgången på medicinska radioisotoper efterlyser EESK därför ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna för att undanröja de rättsliga hindren. I yttrandet går vi igenom varje steg i leveranskedjan för radioisotoper i Europa och identifierar hindren för gränsöverskridande leveranser samt beroendet av tredjeländer. I yttrandet föreslås också lösningar på bristen på infrastruktur i Europa och betonas behovet av samordnad forskning och utveckling.
Rekommendationerna som läggs fram i vårt yttrande ligger i linje med de slutsatser som nåddes på toppmötet i april mellan EU:s stats- och regeringschefer, där man betonade behovet av att minska EU:s strategiska beroende inom känsliga sektorer såsom hälso- och sjukvård och kritisk teknik. I slutsatserna betonades även behovet av att fokusera på gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster och gränsöverskridande rörlighet för varor, inbegripet väsentliga varor såsom läkemedel, vilket är i linje med Enrico Lettas rapport
EU måste tillhandahålla produktionsincitament för att sörja för större strategiskt oberoende i försörjningen av radioisotoper. Trots att EU är en världsledande leverantör av medicinska radioisotoper finns det ett kritiskt beroende av USA och Ryssland för försörjning av metalliskt högkoncentrerat låganrikat uran (Haleu) och för försörjning av vissa anrikade isotoper som används som mål vid produktionen av radioisotoper.
EU är fortfarande starkt beroende av Ryssland när det gäller försörjning av mål för stabila isotoper som gör det möjligt att producera vissa radioisotoper för moderna molekylära strålbehandlingar eller sådana som är under utveckling, såsom ytterbium-176, som används för att producera lutetium-177.
Detta utgör en verklig utmaning för leveranskedjan för denna specifika radioisotop, för vilken den globala efterfrågan väntas tredubblas under de kommande åren.
Leveranskedjan är även avhängig av systemen för produktion i reaktor eller med accelerator och av bearbetning och leverans till sjukhus. För att säkerställa lika tillgång till vård bör medlemsstaterna, särskilt forskningsinstitut och sjukhus, samarbeta närmare. Tillgången till strålbehandling är nämligen inte densamma i alla medlemsstater, framför allt i utvecklings- och pilotfaserna. Målet är att få snabbare tillgång till forskningsläkemedel eller till läkemedel av humanitära skäl samt att förbättra tillgången för små sjukhus som kan sakna sakkunskap och infrastruktur. Denna tillgång kan vara livsviktig för vissa patienter.
EU:s finansiering av forskning, utveckling och innovation inom nuklearmedicin, särskilt inom Horisont- och Euratomprogrammen, är avgörande för att tillgodose patienternas behov. EU bör ha strategiska projekt av gemensamt intresse på detta område som finansieras inom ramen för EU:s framtida fleråriga budgetram. Europeiska kommissionens Samira-strategi och Ervi (European Radioisotopes Valley Initiative) är värdefulla projekt för Europas plan mot cancer. Kommissionen bör gå längre och ge nuklearmedicin en mer framträdande plats i Europas plan mot cancer och i forskningsuppdraget om cancer i Horisont Europa.
Medlemsstaterna bör också finansiera folkhälsopolitik med fokus på medicinsk strålnings- och kärnteknik. Detta kommer att ge en god signal till industrin och göra det möjligt att utveckla och växa inom forskning och innovation samt inom industriell infrastruktur i Europa. Det kommer också att locka fler till sektorn.
Sammanfattningsvis kommer vi endast att kunna trygga försörjningen av radioisotoper i Europa och tillgodose patienternas ökade efterfrågan om vi fattar djärva politiska beslut.
Trots att EU är världsledande inom försörjning av medicinska radioisotoper är unionen starkt beroende av tredjeländer för viktiga råvaror och specifika bearbetningsprocesser. Detta kan medföra störningar i leveranskedjorna och hota tillgången till livräddande diagnos och behandling för många européer. För att vända denna trend och tillgodose patienternas ökande efterfrågan behöver vi offentliga och privata investeringar i forskning och utveckling och i ny produktionsinfrastruktur, sund reglering och djärva politiska beslut. Det skriver föredraganden för EESK:s yttrande om försörjningen av medicinska radioisotoper, Alena Mastantuono.
Trots att EU är världsledande inom försörjning av medicinska radioisotoper är unionen starkt beroende av tredjeländer för viktiga råvaror och specifika bearbetningsprocesser. Detta kan medföra störningar i leveranskedjorna och hota tillgången till livräddande diagnos och behandling för många européer. För att vända denna trend och tillgodose patienternas ökande efterfrågan behöver vi offentliga och privata investeringar i forskning och utveckling och i ny produktionsinfrastruktur, sund reglering och djärva politiska beslut. Det skriver föredraganden för EESK:s yttrande om försörjningen av medicinska radioisotoper, Alena Mastantuono.
