Idrott för personer med funktionsnedsättning uppstod genom rehabiliteringsinsatser under efterkrigstiden. Det var ett sätt att göra fysioterapi mer intressant och angenämt. Lek och skoj hjälpte människor att återupptäcka livets glädjeämnen, i sitt nya tillstånd efter en skada eller i den kropp de haft sedan födseln.
Idrott för personer med funktionsnedsättning uppstod genom rehabiliteringsinsatser under efterkrigstiden. Det var ett sätt att göra fysioterapi mer intressant och angenämt. Lek och skoj hjälpte människor att återupptäcka livets glädjeämnen, i sitt nya tillstånd efter en skada eller i den kropp de haft sedan födseln.
Det fanns två specifika syften, nämligen att stärka människornas fysiska oberoende och att hjälpa dem att återfå en genuin och stark egen identitet. I dag skulle man kanske säga att det skedde en övergång från rehabiliteringsinriktad lek till egenmakt. Med andra ord, att ge egenmakt åt dem som kände att de inte hade någon makt eller att de hade förlorat den. Makt över sig själva och sina egna beslut. De mänskliga rättigheternas kärna.
Det naturliga sättet att lyckas med detta är genom bilden utåt – den bild som andra ser. Vägen tillbaka till sig själv är direkt förbunden med det närsamhälle där man bor. Att idrotta blir ett sätt att hävda sina egna grundläggande rättigheter och sin värdighet.
Det har varit en lång resa i mörkret. 1960-talets pionjärer var hjältar före sin tid. Inte desto mindre var de ändå hjältar under den långa resan från då till nu. Det var kämpigt att få till stånd ett erkännande av paralympiernas idrottsliga förmåga.
Ett evenemang kommer att gå till historien, nämligen OS i Seoul 1988. Det var kulmen i kampen för erkännande i idrottsvärlden, där stigmatiseringen till följd av fysiska, sensoriska och psykiska ideal var så överväldigande att den utgjorde ett större hinder än till och med integration i arbetslivet, där det i stället fanns fördomar om bristande produktivitet. Detta OS var historiskt, eftersom Internationella olympiska kommittén ville anordna tävlingar för idrottare med funktionsnedsättning växelvis med idrottare utan funktionsnedsättning. Det var ett försök som endast ägde rum en gång, eftersom organisatoriska problem – särskilt sådana som rörde tillgänglighet – gjorde det svårt att fortsätta på den inslagna vägen. Även om detta val kan ifrågasättas gav det upphov till de paralympiska spel som vi känner till i dag och som innebär ett sannskyldigt erkännande av varje paralympiers idrottsprestationer. Vi gick äntligen in i en tidsålder där alla har tillgång till idrott. En ny era.
Därefter gällde det att göra paralympisk idrott intressant för den stora publik som följer med idrott, antingen på plats eller på tv. I Seoul 1988 var tv-kommentatorerna så oinsatta att de inte ens visste vilka favoriterna var i varje enskild tävling. Därför var det inte överraskande att facit blev mycket negativt. Med tiden har idrottsjournalister lärt sig att följa vad som är på gång bland idrottare med funktionsnedsättning. Detta var ett jättekliv mot ett nytt perspektiv.
Detta leder oss fram till ett annat avgörande evenemang, nämligen OS i London 2012. Oklanderligt organiserat, med en bred tv-kampanj särskilt i Storbritannien, vilket ledde till fullsatta arenor i alla idrottsgrenar. Det var också då som vissa idrottare – tack vare det nya journalistiska greppet – blev berömda. Precis som deras olympiska kollegor.
Världen har förändrats sedan 1950-talet. Känslan av att inte längre vara helt osynlig har blivit en tillgång för alla personer med funktionsnedsättning. Denna åskådning utgör en möjlighet som vi hoppas kan komma att råda även på andra områden av människors liv, precis som tanken är i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, nämligen att ett nytt tankemönster är nödvändigt. Trots stötestenar har detta verkligen uppnåtts inom idrotten.
Vad är fördelarna med de Paralympiska spelen och hur bidrar de och andra idrottstävlingar till att övervinna de hinder som personer med funktionsnedsättning ställs inför?
Vad är fördelarna med de Paralympiska spelen och hur bidrar de och andra idrottstävlingar till att övervinna de hinder som personer med funktionsnedsättning ställs inför?
EESK-ledamoten Pietro Barbieri skriver om idrottstävlingar för personer med funktionsnedsättning ur en historisk synvinkel. Han förklarar hur två olympiska spel – i Seoul 1988 och i London 2012 – ledde till en välbehövlig förändring av föreställningarna om funktionsnedsättning. Vi har äntligen gått in i en tidsålder där alla har tillgång till idrott.
Innovationsklyftan i EU/Horisont 2020 och Horisont Europa
Elvaåringen Jan Štuka från Zagreb i Kroatien lever med spina bifida (ryggmärgsbråck) och kan gå bara med hjälp av ortoser och gåstöd, men detta hindrar inte honom från att vara fullfjädrad idrottare. Han vann priset för bästa unga kroatiska paraatlet inom basket 2023 och har dessutom tävlat i simning, och har på senare tid börjat med nordisk skidsport. På sin fritid spelar han fotboll med sina vänner och gör mål med handen. Jan och hans mamma Jasmina Bogdanović samtalade med oss om idrottsmöjligheter för barn med funktionsnedsättning och förklarade varför det är viktigt att så långt det är möjligt undvika att behandla dem som personer med särskilda behov.
Elvaåringen Jan Štuka från Zagreb i Kroatien lever med spina bifida (ryggmärgsbråck) och kan gå bara med hjälp av ortoser och gåstöd, men detta hindrar inte honom från att vara fullfjädrad idrottare. Han vann priset för bästa unga kroatiska paraatlet inom basket 2023 och har dessutom tävlat i simning, och har på senare tid börjat med nordisk skidsport. På sin fritid spelar han fotboll med sina vänner och gör mål med handen. Jan och hans mamma Jasmina Bogdanović samtalade med oss om idrottsmöjligheter för barn med funktionsnedsättning och förklarade varför det är viktigt att så långt det är möjligt undvika att behandla dem som personer med särskilda behov.
Jan,
När började du ägna dig åt sport och vilka idrotter har du utövat hittills?
Jag började på simskola som tvååring. Vid fyra års ålder gick jag med i Natator Para Swimming Club, där jag lärde mig alla simtekniker och deltog i en rad tävlingar. Jag slutade när jag var elva år gammal eftersom jag kände mig lite uttråkad.
När jag var åtta började jag med nordisk paraskidsport och basket i rullstol. Jag utövar fortfarande båda två och de är nu mina favoritgrenar.
Jag prövade också på bergsklättring ett par gånger och det var fantastiskt, men jag har inte tid att ägna mig åt det också. Jag deltog också i krav maga-kurser en sommar. Det var toppen och jag skulle vilja göra det igen någon gång i framtiden.
Vilka priser har du vunnit och vilket av dem känns viktigast för dig?
Jag har vunnit flera utmärkelser med basketklubben, och min favorit är priset för bästa unga paraatlet 2023 i min kategori, som delas ut av paraidrottsförbundet i Zagreb.
Hur ser din dag ut när du tränar? Hur mycket tränar du vanligtvis per vecka?
På morgonen går jag till skolan. Efter skoldagen gör jag först mina läxor och sedan träffar jag mina vänner, och på kvällen tränar jag i någon av mina grenar. Hittills har jag ägnat mig åt skidträning på barmark en gång i veckan, basket en gång i veckan och simning 1–2 gånger i veckan. Från och med detta läsår kommer jag att lämna simningen och öka skidträningen till 2–3 gånger i veckan.
Under vintern deltar jag också i skidläger i Planica i Slovenien och åker till några skidorter i Österrike. Jag gillar lägren eftersom mina vänner också deltar, så utöver träningen är det också ett bra tillfälle att umgås.
När det gäller basket har vi ibland matcher i andra städer på olika håll i Kroatien. I höstas var vi också i Rom och spelade en match mot Lazios basketlag.
Har du några manliga eller kvinnliga idrottsförebilder? Skulle du ha lust att i framtiden delta i någon ansedd internationell idrottstävling?
Tidigare var Luka Modrić min favorit, men för närvarande har jag inga idoler, så jag följer inte någon särskild idrottare.
Jag skulle gärna vilja delta i internationella idrottstävlingar ... förhoppningsvis i både basket och skidåkning.
Jasmina,
Hur mycket uppmärksammas idrott för barn med funktionsnedsättning i Kroatien?
I egenskap av förälder tycker jag att det i själva verket ges stor uppmärksamhet. Tyvärr känner föräldrarna inte i tillräcklig mån till vilka möjligheter som finns, och klubbarna söker med ljus och lykta efter nya medlemmar, och det är synd att det ska vara så. Det ser naturligtvis betydligt ljusare ut i större städer.
Finns det tillräckligt med möjligheter och sporrar för barn med funktionsnedsättning att utöva idrott, eller förutsätter det ett starkt föräldraengagemang?
Det finns möjligheter och sporrar för barn ... om barnen själva och deras föräldrar vill ta vara på dem. Föräldrarna har som sagt inte tillräcklig kunskap, och vissa av dem vill antingen inte binda sig ytterligare eller är rädda för att barnen kan skadas när de idrottar ... Det är synd att de har sådana föreställningar. Det är för övrigt kostnadsfritt för personer med funktionsnedsättning att idrotta, och jag anser att det är mycket stimulerande för både det fysiska och det psykiska välmåendet och naturligtvis också för den sociala integrationen. Jag vill inte påstå att dessa föräldrar engagerar sig mer än vad fallet är för barn utan funktionsnedsättning i samma ålder. Det förekommer naturligtvis undantag i samband med vissa diagnoser. En av oss föräldrar måste till exempel följa med Jan till vintersportlägren eller till tävlingar på andra orter, men det kommer säkert inte behövas lika mycket när han blir äldre, och förhoppningsvis är det inte alls nödvändigt i framtiden. Målet är att han så småningom ska klara sig själv i detta avseende. Han tränar regelbundet utan vår hjälp.
Vad skulle du vilja tillägga i egenskap av förälder till ett barn med särskilda behov?
Att behandla dem så lite som möjligt som barn med särskilda behov och inkludera dem i det dagliga livet i enlighet med deras ålder och förmåga. Det är så deras självuppfattning formas. De får en bild av sig själva som vanliga barn som gör saker ”lite annorlunda”, men som oavsett detta klarar av det! Jan cyklar på tre hjul i stället för två. Han simmar och dyker som andra barn, men han använder inte benen lika mycket eller alls. Han spelar fotboll med sitt lag, men gör mål med handen. ”Vi kan göra allt, men kanske på ett lite annorlunda sätt” – om barnen accepterar sig själva med den inställningen så kommer också andra att göra det.
Jan Štuka är en elvaårig elev från Zagreb, som för närvarande går i grundskolans femte klass. Han har varit medlem i Natator Swimming Club. Han är medlem av KKI Zagreb (basket i rullstol) och Monoski Zagreb Ski Club för personer med funktionsnedsättning, där han regelbundet följer träningsprogrammet i nordisk skidsport för personer med funktionsnedsättning.
Jasmina Bogdanović har en examen i formgivning från designskolan vid fakulteten för arkitektur i Zagreb. Hon har arbetat för en rad marknadsföringsbyråer i 20 år. För närvarande deltidsarbetar hon på distans för en liten grafikateljé, vilket gör att hon kan följa med Jan till skidläger och andra idrottsevenemang. Hon är också en cykelentusiast som rör sig överallt på två hjul.
En övergripande strategi för biologisk mångfald vid COP16: sammanföra alla sektorer för ett gemensamt mål
För de nästan 500 ukrainska idrottare som dödats i Rysslands krig mot landet har drömmen om att delta i de olympiska spelen eller i andra framtida idrottstävlingar för alltid krossats. För att hålla minnet av dem vid liv lyfter den ukrainska icke-statliga organisationen BRAND UKRAINE fram de tragiska berättelserna kring sex idrottare som dödats och väcker dem till liv med hjälp av artificiell intelligens, om än bara under en kort tid. Vi talade med Tim Makarov, chef för digitalt innehåll vid BRAND UKRAINE, som berättade för oss att den huvudsakliga tanken bakom projektet, som presenterades vid Parisspelen, var att få människor att stanna upp och fundera över livets värde.
För de nästan 500 ukrainska idrottare som dödats i Rysslands krig mot landet har drömmen om att delta i de olympiska spelen eller i andra framtida idrottstävlingar för alltid krossats. För att hålla minnet av dem vid liv lyfter den ukrainska icke-statliga organisationen BRAND UKRAINE fram de tragiska berättelserna kring sex idrottare som dödats och väcker dem till liv med hjälp av artificiell intelligens, om än bara under en kort tid. Vi talade med Tim Makarov, chef för digitalt innehåll vid BRAND UKRAINE, som berättade för oss att den huvudsakliga tanken bakom projektet, som presenterades vid Parisspelen, var att få människor att stanna upp och fundera över livets värde.
Hur fick ni idén till projektet?
Tanken föddes vid byrån BBDO i Berlin. De föreslog ett ramkoncept, en idé, för att berätta den tragiska historien om de ukrainska idrottare som inte kunde delta i de olympiska spelen. De presenterade konceptet för oss, och vi utvecklade idén och utökade kretsen av partner genom att kontakta de ukrainska ministerierna för ungdoms-, idrotts- och utrikesfrågor samt Ukrainas presidentkansli. Vi arbetade tillsammans med den slutliga utformningen av projektet, men den tekniska delen sköttes av BBDO. Vi utarbetade en kommunikationsstrategi och sörjde för innehållsspridning och rättsligt stöd. Projektet presenterades vid den officiella ukrainska anläggningen i Paris – Volia House – och influerare deltog.
Hur svårt var det att samla in berättelser och göra videon? Vilka tekniker användes för att ”återuppliva” huvudpersonerna?
Själva idén är mycket enkel och tydlig – att berätta historierna kring några ukrainska idrottare som dog tragiskt och skapa deras digitala avatarer. Vi har lagt ned ett enormt arbete. Vi använde röstinspelningar, digitaliserade dem, använde arkivfoton och videomaterial och behandlade allt detta med hjälp av AI. Målet var att den digitala kopian av personen skulle vara mycket människolik och både väcka en känsla av verklighet och overklighet på samma gång. Detta var avsikten. Deras berättelser är mycket kraftfulla redan i sig och med förstärkningen av AI-teknik lämnar de inte någon oberörd. Jag ska vara helt ärlig – det här projektet är ”på gränsen”. När vi diskuterade det var vi rädda för att vi skulle bli missförstådda, att människor inte skulle se den utsatthet, försvarslöshet, smärta och förtvivlan som förmedlas genom de döda idrottarnas ord. Grundtanken bakom projektet är mycket enkel – att skildra människor som verkligen älskar sitt land, som vill leva och förverkliga sig, och som blir offer för omständigheterna när deras drömmar, planer och liv går om intet. Men det är viktigt att minnas dem. Varje handling har ett pris och det mäts ofta i människoliv och människoöden.
Det måste ha varit mycket smärtsamt för de dödade idrottarnas familjer att delta i projektet och se videorna. Vilken återkoppling fick du från dem i slutändan?
Den här typen av projekt kan naturligtvis endast genomföras om man har de närmaste släktingarnas samtycke. Detta är en ytterst viktig premiss: vi visade, förklarade och demonstrerade för dem vad vi tänkte göra. I första urvalet hade vi dussintals berättelser på vår lista, men i slutändan enades vi om att bara ta med sex. Diskussionerna var komplicerade och pågick i veckor. Men när vi visade föräldrarna slutresultatet kunde de inte hålla tillbaka sina tårar. De tackade oss och sade att vi hade gjort ett fantastiskt jobb. Att det kommer att bevara minnet av deras barn. Såvitt jag vet är det ingen av dem som ångrar att de medverkade. Vi undertecknade alla de rättsliga handlingar som krävdes, och först därefter fick projektet grönt ljus. Allt var klart inför de olympiska spelen, och under två veckor var vi ute och anordnade förevisningar och gav liv åt dessa sex fantastiska berättelser. Vi hade inte räknat med att projektet skulle bli en sådan framgång! Responsen överträffade alla våra förväntningar. Men det är inte förvånande, eftersom sanna berättelser väcker komplexa och motstridiga känslor i dagens globala kommunikationsvärld.
Vad är projektets huvudbudskap? Och vad hoppas du att tittarna tar med sig efter att ha sett videorna?
Vi som jobbar vid BRAND UKRAINE brinner för att visa vad som faktiskt pågår i Ukraina och de verkliga förhållandena under Rysslands angreppskrig. Vi använder människors berättelser för att förmedla detta. Jag är säker på att det är dessa berättelser som bäst ger uttryck för vår smärta, vår stolthet, vår målmedvetenhet, våra vinster och förluster, vad det innebär att vara människa och vad som gör oss till ett starkt och modigt folk. Detta är vår uppgift – inte bara att prata om Ukraina utan att göra landet till en kärlekssymbol för hela världen. Vi arbetar med detta så att det kommer fram fler sådana inflytelserika projekt som påverkar människors hjärtan och ger oss möjlighet att stanna upp och fundera över livets värde.
Tim Makarov är chef för digitalt innehåll vid BRAND UKRAINE. Han har arbetat 20 år inom journalistik, marknadsföring och digital kommunikation. Han brinner för att berätta historier och skapa projekt som förbättrar världen.
Nederländska ögonföreningen Oogvereniging har med stöd från nätverket European Blind Union lanserat ett initiativ för tillgänglig idrott, vars mål är att erbjuda praktiska lösningar för att blinda och personer med synnedsättning ska få det lättare att gå med i idrottsklubbar och idrottsföreningar i EU. Funktionsnedsättningsaktivisten Peter van Bleijswijk, som frivilligarbetar för Oogvereniging och European Blind Union, berättar om detta nydanande samarbetsprojekt som banar väg för idrott som är inkluderande i praktiken. Du kan själv medverka genom att svara påenkäten om idrottens och fritidsaktiviteternas tillgänglighet för personer med synnedsättning i din del av Europa.
Nederländska ögonföreningen Oogvereniging har med stöd från nätverket European Blind Union lanserat ett initiativ för tillgänglig idrott, vars mål är att erbjuda praktiska lösningar för att blinda och personer med synnedsättning ska få det lättare att gå med i idrottsklubbar och idrottsföreningar i EU. Funktionsnedsättningsaktivisten Peter van Bleijswijk, som frivilligarbetar för Oogvereniging och European Blind Union, berättar om detta nydanande samarbetsprojekt som banar väg för idrott som är inkluderande i praktiken. Du kan själv medverka genom att svara påenkäten om idrottens och fritidsaktiviteternas tillgänglighet för personer med synnedsättning i din del av Europa.
Av Peter van Bleijswijk
I strävan efter inkludering i praktiken bryter initiativet för tillgänglighet inom idrotten i Nederländerna ny mark genom att lägga tonvikten på de särskilda utmaningar som blinda och personer med synnedsättning står inför. Detta framåtblickande projekt syftar till att förstå och undanröja hinder som begränsar möjligheterna för dem att på ett fullvärdigt sätt utöva idrott och fysisk aktivitet inom idrottsklubbar och -föreningar.
Projektet bygger på en djupgående analys av de hinder som de ställs inför. Efter omfattande forskning och en rad försök har initiativet för tillgänglighet inom idrotten identifierat tio större hinder, bland annat avsaknad av specialiserad coachning, kompisprogram, framkomlighet till idrottsanläggningar och tillgängliga transporter. Dessa hinder förbises ofta, men är mycket problematiska för personer med synnedsättning som önskar få del av fördelarna med idrott.
För att angripa dessa utmaningar konkret har man tagit fram konceptet ”Sport proeftuinen” eller ”idrottslabb”. Dessa labb inrättas inom befintliga idrottsklubbar eller genom partnerskap med idrottsleverantörer och skapar en realistisk miljö för att testa möjliga lösningar. För varje identifierat hinder föreslås och testas tre olika lösningar. Den bästa lösningen finslipas och testas upprepade gånger för att avgöra om den är praktiskt genomförbar och effektiv.
Resultaten av dessa försök sammanställs i en digital strategi för idrott, en omfattande handledning som idrottsklubbar, leverantörer och kommuner ges tillgång till. Strategin ska fungera som en resurs för att förbättra tillgängligheten och delaktigheten inom idrotten och lägga fram praktiska lösningar som kan genomföras i olika sammanhang.
Projektets syfte är inte begränsat till Nederländerna. Inom ramen för initiativet kontaktades nyligen europeiska partner, däribland European Blind Union, med förhoppning om att kunna samla in kunskap och bästa praxis från olika länder. Initiativet har mottagits med entusiasm, och många organisationer och länder har anmält intresse att delta. Detta europeiska samarbete syftar till en storskalig ökning av idrottens tillgänglighet och förmåga att inkludera. Tanken är att personer med synnedsättning tack vare detta ska kunna dra nytta av insatserna runt om i EU.
Initiativets styrka ligger i dess strategi för samverkan. Projektet stöds av en sammanslutning av lokala myndigheter, nederländska Oogvereniging, kunskapscentret för idrott och fysisk aktivitet, friidrottsunionen och andra organisationer som främjar inkludering. Genom att sammanföra dessa olika organisationer får initiativet tillgång till ett brett spektrum av sakkunskap och resurser för att skapa hållbara lösningar som ger goda resultat.
I takt med att projektet tar fart eftersträvas ytterligare partnerskap med europeiska läroanstalter och ögonhälsoorganisationer inom ramen för initiativet. För initiativets medarbetare är detta ett avgörande steg mot att främja en verkligt inkluderande idrottskultur överallt i Europa för att alla, oavsett synförmåga, ska kunna utöva idrott och må bra.
Initiativet för tillgänglig idrott är mer än bara ett projekt eftersom det banar vägen för en framtid där ingen lämnas utanför. Tack vare gemensamma insatser med deltagande av engagerade partner i hela Europa kan initiativet varaktigt påverka idrottens tillgänglighet och gå i bräschen för en mer inkluderande och rättvis miljö för alla.
Genom initiativet för tillgänglighet inom idrotten uppmuntras alla som är intresserade av, eller vill veta mer om, denna omvälvande resa att delta och på så sätt medverka till att alla får möjlighet att uppleva glädjen och fördelarna med idrott. Du kan bidra genom att fylla i enkäten om idrotts- och fritidsaktiviteters tillgänglighet för blinda och personer med synnedsättning i din stad eller region senast den 27 september.
Peter van Bleijswijk är tidigare direktör för innovation, fastighetsförvaltning och IKT och har stått vid rodret inom både vinstdrivande och ideella organisationer. Under senare år har han inriktat sig på att försvara kundintressen. Han engagerar sig starkt för att blinda och personer med synnedsättning ska inkluderas och lättare få tillgång till idrott. Dessutom hänger han sig oförtrutet åt ideellt arbete inom nederländska Oogvereniging och European Blind Union och deltar aktivt i arbetsgrupper som samarbetar med lokala och nationella myndigheter. Hans arbete tar avstamp i hans personliga engagemang för att utsatta samhällsgrupper ska få ökad livskvalitet och lika möjligheter.
