Utvidgning är ett logiskt steg framåt för EU 

Denna månad firar vi 20-årsjubileet av EU:s stora utvidgning. Det var i maj 2004 som medborgarna i Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern blev EU-medborgare. Det var ingen enkel process, eftersom det är känt att EU-anslutningen är besvärlig och tidskrävande. Tjugo år senare kan vi dock säga att 2004 års utvidgning var en framgångssaga. 

Förutom att EU blev en av världens största inre marknader ledde utvidgningen till att 26 miljoner nya arbetstillfällen skapades. Framgången kan dock inte mätas enbart i ekonomiska vinster. Utvidgningen ledde så småningom till att gränserna öppnades och miljontals människor fick frihet att resa, arbeta och bo var som helst i EU. Vad som tidigare varit ett privilegium för vissa blev en rätt för alla. Hittills har över 2,7 miljoner studerande från de tio nya länderna deltagit i ett Erasmus+-utbytesprogram. Det utvidgade EU gav alla lika möjligheter att blomstra. 

Framgång betyder inte att det inte finns några lärdomar att dra. Det var den första utvidgningen av detta slag och denna omfattning, och det finns med säkerhet många områden där EU kan och bör göra bättre ifrån sig. För det första måste EU börja integrera kandidatländerna i sitt arbete så snart som möjligt. Gradvis integration är inte en ersättning för faktisk anslutning. Det är ett sätt för båda sidor att skapa en solid grund genom att lära av varandra samt utbyta erfarenheter och åsikter. Det är ett sätt att skapa mänskliga band och främja en verklig europeisk anda. 

För det andra är EU:s grundläggande principer om demokrati, rättsstat och grundläggande rättigheter och friheter inte förhandlingsbara och får inte förbises. Även om EU:s handbok för anslutning innehåller tydliga kriterier beträffande ”grundläggande principer” finns det vissa aspekter som inte ingår i någon handbok. Som det civila samhällets hus anser EESK att ett dynamiskt civilt samhälle och en stark social dialog är viktiga inslag i välfungerande demokratier. En gradvis integration i EU av det civila samhället i kandidatländerna kommer att ge dem möjlighet att bli så starka som de bör vara vid tidpunkten för anslutning. Därför har EESK lanserat sitt initiativ för att integrera EU:s kandidatländer. ”Kandidatlandsledamöterna” samarbetar nu med våra EESK-ledamöter för att utarbeta yttranden i frågor som är av särskild betydelse för kommande utvidgningar. 

Detta är också anledningen till att EESK-ledamöterna kommer att diskutera 20-årsdagen av EU:s utvidgning under sin plenarsession i maj – för att få en överblick över det förflutna och blicka framåt mot en gemensam framtid med ett mer resilient, demokratiskt och enat EU.

Oliver Röpke 

EESK:s ordförande

Vi satte oss ned med föredraganden för EESK:s yttrande ”Ungdomars deltagande i EU och Förenade kungariket”, Cillian Lohan, för att fråga honom om de potentiella fördelarna med ett program för ungdomars rörlighet, såsom föreslagits av kommissionen och stöds av EESK. Programmet skulle göra det lättare för unga britter och EU-medborgare att bo, studera och arbeta i EU respektive Förenade kungariket. Nu när Förenade kungariket har avvisat den föreslagna EU-omfattande överenskommelsen om fri rörlighet för ungdomar, vilka andra möjliga sätt finns det att återknyta de band som brutits till följd av brexit?

Den 24 april stod EESK värd för en visning av den ukrainska dokumentären ”20 dagar i Mariupol”, som i år vann en Oscar i kategorin bästa dokumentär.

Filmen följer regissören, journalisten Mstyslav Tjernov, och hans kollegor under 20 dramatiska dagar i februari och mars 2022, då de dokumenterade Rysslands brutala belägring av Mariupol, en viktig ukrainsk hamnstad vid Azovska sjön. Mstyslav Tjernov och hans team, som arbetar för Associated Press, var de sista utländska journalisterna kvar i staden innan den intogs av den ryska armén. Deras gripande inspelningar och foton, bland annat från massiva bombningar av en förlossningsklinik och av stadens teater, som användes som skyddsrum för barn, spreds över världen och vittnade om de fasor som den ukrainska civilbefolkningen utsattes för av den invaderande ryska armén.

Förutom en Oscar har ”20 dagar i Mariupol” fått många andra prestigefyllda priser, bland annat British Academy Film Awards pris för bästa dokumentär och publikens pris för bästa utländska dokumentär vid Sundance Film Festival. 

Vid visningen närvarade EESK:s ordförande Oliver Röpke och ett antal hedersgäster, bl.a. Vsevolod Tjentsov, chef för Ukrainas representation vid EU, och Jevhen Tuzov, en av huvudpersonerna i dokumentären.

”Vi måste komma ihåg att det är vår vördnadsfulla plikt att vittna om historien. Denna film har ett tydligt budskap: Vi måste visa världen vad hat kan leda till. Vi får inte glömma de uppoffringar som det ukrainska folket har gjort, eller det motstånd det har visat sina motståndare. Utsikterna om ett framtida EU-medlemskap för Ukraina är inte bara ett bevis på våra gemensamma värderingar, utan också en strimma av hopp om en ljusare framtid”, sade EESK:s ordförande Oliver Röpke. 

”’20 dagar i Mariupol’ är ett fruktansvärt, men oerhört viktigt, vittnesmål om det lidande som Rysslands aggression har förorsakat. Jag är stolt över att vår kommitté oförtröttligt har stått vid Ukrainas och det dynamiska ukrainska civila samhällets sida i dessa svåra tider, och er närvaro här i kväll betyder mycket för oss”, sade Laurențiu Plosceanu, EESK:s vice ordförande med ansvar för kommunikation. EESK har orubbligt stått vid Ukrainas och det ukrainska civila samhällets sida sedan den första dagen av det ryska anfallskriget, och har stärkt sitt samarbete med organisationer i det ukrainska civila samhället genom plattformen för det civila samhället EU–Ukraina. Kommittén har inrättat navet för det ukrainska civila samhället, där ukrainska civilsamhällesorganisationer med bas i Belgien kan bedriva sin verksamhet. Den har lanserat ett initiativ med kandidatlandsledamöter, som går ut på att låta organisationer i det ukrainska civila samhället ta del av EESK:s sakkunskap. En högnivådelegation från EESK under ledning av Oliver Röpke besökte Ukraina i november och träffade ekonomiminister Julija Svyrydenko samt företrädare för Verchovna Rada och det civila samhället. EESK-ledamöterna visade sin vördnad för de ukrainare som fallit offer för kriget vid krigsminnesplatser på olika platser i landet. 

Filmvisningen, som anordnades på initiativ av den lettiska EESK-ledamoten Andris Gobiņš, visade återigen det europeiska civila samhällets solidaritet med Ukraina och det ukrainska folket. Publiken gavs också tillfälle att se en utställning med fotografier från den belägrade staden Mariupol, som anordnades i samarbete med organisationen Ukra-Bel och kunde beskådas vid sidan av huvudevenemanget.

Välkommen till Grassroots View, en podcast från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Nu när EU-valet 2024 står för dörren tittar vi närmare på förhoppningarna och farhågorna hos tre grupper som de politiska beslutsfattarna ofta inte lyssnar tillräckligt på: personer med funktionsnedsättning, äldre personer och ungdomar. 

Våra gäster är Milan Šveřepa, ordförande för Inclusion Europe, som diskuterar frågan om tillgänglighet i samband med EU-valet 2024. Ungdomsaktivisten och influeraren Nina Skočak berättar för oss vilka frågor som är avgörande för ungdomar just nu. Heidrun Mollenkopf är ordförande för AGE Platform Europe, en intresseorganisation för äldre personer, och ger oss sin syn på huruvida äldre personer känner sig inkluderade i valdebatterna eller om de anser att de avfärdas och nonchaleras av politikerna. EESK:s vice ordförande med ansvar för kommunikation, Laurențiu Plosceanu, berättar vad EESK gör för att ge olika delar av det civila samhället en starkare röst och se till att de som är mer sårbara inte hamnar utanför eller marginaliseras. 

Lyssna på vår podcast, utnyttja din rösträtt och stå upp för din åsikt. Skapa det Europa du vill ha!

av Cillian Lohan 

Människors rörlighet inom EU har medfört många fördelar för alla inblandade. För ungdomar har rörligheten varit särskilt viktig, eftersom den har gjort att de kunnat ta del av olika kulturer i Europa och uppleva livsstilen i andra europeiska länder. Därigenom har de också kunnat förstå att vi har mycket gemensamt. Att besöka ett annat land för att arbeta eller studera hjälper oss att inse vad det är som vi har gemensamt som människor. Oavsett vilket språk vi talar, vilken mat vi äter eller hur vädret är har vi så många saker gemensamt – relationer med familj och vänner, förhoppningar och svårigheter, utmaningar och möjligheter. 

Det är dessa utbyten mellan länder som skapar ett samhälle med vuxna som är vänligt inställda till och förstår andra människor. Vi ser inte längre invånarna i våra europeiska grannländer som främlingar, utan som vänner. 

Vi får inte underskatta den roll som detta spelar för att upprätthålla fred och stabilitet på vår kontinent. Ungdomars rörlighet är hörnstenen i det samarbete och den samverkan som pågår.

Det är i detta sammanhang som jag lade fram ett förslag om ett yttrande på eget initiativ om ungdomars rörlighet och förbindelserna mellan ungdomar i EU efter brexit. I samarbete med mina kollegor och med personalen och ledamöterna genomförde vi ett brett samråd med de berörda grupperna. I detta deltog företrädare för EU och Storbritannien – i möten både på nätet och med fysisk närvaro och genom enkäter och utbyten av e-postmeddelanden. Vårt arbete fick starkt stöd vid EESK:s plenarsession med ett överväldigande antal röster för. 

EU-institutionerna svarade med ett brett erbjudande om förbättrade rörlighetsprogram för ungdomar i Storbritannien. Den första reaktionen från den brittiska sidan var att avvisa erbjudandet, men vi kommer att fortsätta att arbeta för att visa fördelarna för alla parter.

Vi betonar att det inte bara är universitets- eller heltidsstuderande som kan dra nytta av program som Erasmus+ eller fonden Kreativa Europa. Denna typ av EU-initiativ gör det möjligt för ungdomar från alla samhällsskikt att få tillgång till utbytesprogram och erfarenheter som annars är svåra att komma i närheten av.

En kylig beräkning har gjorts av den finansiella kostnaden och den ekonomiska avkastningen. Detta är bara en aspekt av värdet. Rörlighetens och utbytenas verkliga värde ligger i gemensamma erfarenheter och gemensam förståelse. En dynamisk, mångkulturell kontinent kräver att människor kan interagera och vara rörliga. Vid EESK kommer vi att fortsätta att verka för detta. För att visa att detta inte bara är tomma ord och för att föregå med gott exempel fortsätter vi att samarbeta med det civila samhället i Storbritannien. 

Vi har ett samförståndsavtal med Civil Society Alliance UK och ett särskilt samförståndsavtal med SAFE i Skottland (i samarbete med den tidigare EESK-ledamoten Irene Oldfather). Vi kommer att fortsätta detta arbete och förstärka det. Ungdomarna har visat ledarskap i turbulenta tider, inte minst på klimatområdet. Låt oss samarbeta på institutionell nivå för att ge dem alla verktyg de behöver för att nå ännu längre i sitt arbete och för att ungdomarnas kraft ska kunna utnyttjas för en ljusare framtid för oss alla.

Av Stefano Mallia, ordförande för Arbetsgivargruppen vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Utifrån erfarenheterna av de två senaste årtiondena och de sju utvidgningarna sedan det europeiska projektet inleddes känns det lämpligt att fira årsdagen av ”big bang”-utvidgningen 2004 med fakta och siffror för att gjuta olja på vågorna i de känsloladdade diskussionerna inför EU-valet i juni.

Det tre år långa kriget i Ukraina har gjort att utvidgningsfrågan hamnat högt på den europeiska geopolitiska agendan. Den status som kandidatland som snabbt beviljades Ukraina, Moldavien, Bosnien och Hercegovina samt Georgien, liksom de anslutningsförhandlingar som äntligen har inletts med Nordmakedonien och Albanien, är positiva genombrott för en politik som stått och stampat i åratal.

För att se till att denna nya dynamik blir varaktig bör vi tydligt redogöra för affärsnyttan.

Demokratisering och rättsstatsprincipen är givetvis obestridliga principer, liksom den meritbaserade strategin i utvidgningsprocessen, som inte medger några genvägar. Men i slutändan måste människorna inges tillförsikt om de potentiella ekonomiska vinsterna och nästa generation européers välstånd.

Om det förflutna ger någon fingervisning om framtiden, så är det att affärsnyttan helt klart är obestridlig. Handeln mellan gamla och nya medlemsstater nästan tredubblades under den formella föranslutningsprocessen från 1994 till 2004 och femdubblades mellan de nya medlemsstaterna själva. Dåtidens EU-15 växte med i genomsnitt 4 % per år från anslutningsprocessens början till 2008, och anslutningsprocessen bidrog till hälften av denna tillväxt, vilket genererade tre miljoner nya arbetstillfällen mellan 2002 och 2008.

Covid-19 och kriget i Ukraina har visat att EU måste ompröva sin ekonomiska resiliens, särskilt i samband med den gröna och den digitala omställningen. I REPowerEU planeras en ökning av den europeiska produktionen av förnybar energi. Enligt rättsakten om nettonollindustri och akten om kritiska råvaror ska 40 % av de gröna värdekedjorna och värdekedjorna för råvaror omdirigeras till EU. EU:s kandidatländer, särskilt Ukraina, kan spela en viktig roll genom att skapa större ekonomisk säkerhet.

När det gäller naturresurser har Ukraina de största gasreserverna i Europa, efter Norge. Landets vattenkraftsproduktion hör också till de största i Europa, och den skulle kunna ökas tillsammans med andra gröna energikällor såsom vindkraft, solenergi och biomassa. Ukraina har också varit en stor exportör av metaller och hyser fyndigheter av litium och sällsynta jordartsmetaller, som är avgörande för den gröna och den digitala industrin.

Samtidigt är Ukrainas jordbruksindustri en av de största i världen. Dess integrering i den inre marknaden skulle avsevärt öka EU:s livsmedelstrygghet.

Fördelarna för länderna på västra Balkan av ökat deltagande på den inre marknaden är också kristallklara. Som en indikation har Kroatiens BNP ökat stadigt sedan landet anslöt sig till EU 2013, vilket har inneburit högre inkomster för landets medborgare, med en genomsnittlig ökning av BNP per capita på 67 % (från 10 440 euro år 2013 till över 17 240 euro).

Vägen till EU-medlemskap för upp till nio nya länder kommer att vara krokig, men det finns inget annat alternativ: om unionen vill vara en världsmakt måste den först bli en lokal makt. 

av Pat Cox

Vår särskilda gäst, Europaparlamentets f.d. talman Pat Cox, ser tillbaka på EU:s största utvidgning för 20 år sedan som en ytterst hoppfull tid: äntligen kunde kontinenten andas fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. Medan Putin är i färd med att förkunna sin myt om slaviskt broderskap, till ljudet av exploderande ballistiska robotar, förblir EU en frivillig union av fria och självbestämmande folk, en union som vilar på de grundläggande värdena respekt för mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättsstatsprincipen.

De händelser som särskilt sticker ut för mig politiskt sett men även på ett känslomässigt plan är dels det evenemang som hölls i Dublin av det irländska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd den 1 maj 2004, dels välkomstceremonin i Europaparlamentet i Strasbourg den 3 maj 2004. Det var dagar fyllda av en enastående optimism och hoppfullhet och symboliska handlingar i form av hemkomst, återförening och en kontinent som äntligen andades fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. I Dublin läste Seamus Heaney sin dikt Beacons at Bealtaine och gav uttryck för den underliggande optimismen kring vad denna historiska utvidgning skulle kunna föra med sig: ”Move lips, move minds and make new meanings flare”. I Strasbourg hissade man de tio nya medlemsstaternas flaggor i enorma flaggstolpar som tillverkats vid varven i Gdańsk, en gåva från Polen. Deras färd till Strasbourg blev en symbolisk påminnelse om resan från kommunism till frihet, vilket underströks av Lech Wałęsas närvaro.

För oss alla var evenemanget så klart kulmen på en lång och komplex process av ömsesidiga förberedelser under många år. Glädjen var där men också en känsla av lättnad hos alla inblandade att vi kommit i mål efter detta politiska och förfarandemässiga maraton.

Enligt min uppfattning har utvidgningen kanske varit EU:s kraftfullaste, mest omdanande och framgångsrikaste politiska verktyg under de senaste fem årtiondena. Mitt hemland Irland gick med i samband med den första utvidgningen den 1 januari 1973 och var då den fattigaste medlemsstaten/regionen i dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen. Tillgången till en stor marknad, jämte EU:s solidaritet genom regionala medel och senare sammanhållningsmedel under de första årtiondena av medlemskap, högre normer för jämställdhet och miljöpolitik, stödet till fredsprocessen i Nordirland och erkännandet av de unika utmaningar som brexit förde med sig för Irland, den enda EU-medlemsstat som delar en landgräns med Förenade kungariket, har sammantaget inneburit synnerligen positiva erfarenheter och resultat. Det har inte alltid flutit på helt friktionsfritt, framför allt inte under krisen i euroområdet, men totalresultatet har varit övervägande positivt.

Jag både respekterar och beklagar Förenade kungarikets beslut att lämna unionen, men en sak visar det tydligt: att EU är en frivillig union av fria och självbestämmande folk – fria att ansluta sig och fria att dra sig ur. Detta i skarp kontrast till Putins nyimperialistiska krig mot Ukraina, där han dagligen förkunnar sin myt om slaviskt broderskap via gevärspipor och dödsbringande detonationer från ballistiska robotar och drönare.

Greklands, Portugals och Spaniens anslutning bidrog till att säkra ländernas återgång till framgångsrika demokratier efter diktaturen, utöver att förbättra levnadsstandarden och livskvaliteten.

Den största utvidgningen för 20 år sedan förde med sig en spektakulär tillväxt i de nya medlemsstaterna, inte minst i Central- och Östeuropa, genom en kraftig ökning av investeringar, handel och solidaritet inom EU. I genomsnitt ökade ländernas BNP per capita, justerat för inflation och valuta, från mindre än hälften av EU-genomsnittet till tre fjärdedelar av ett växande EU-genomsnitt under de nästföljande två årtiondena. Litauens BNP per capita tredubblades under denna period. Hälsa och utbildning har förbättrats, vilket har lett till framsteg när det gäller både livskvalitet och levnadsstandard. Jordbruksproduktionen i regionen har fördubblats. Kort sagt, denna utvidgning har liksom alla tidigare utvidgningar visat sig gynna både de anslutande staterna och EU. Jag är med andra ord optimistisk när det gäller utvidgningen, men för den skull inte naiv.

Den händelseutveckling som skett i Polen under de senaste åren och som under en längre tid pågått i Ungern visar hur en glidning bort från EU:s normer beträffande rättsstatsprincipen, mediefriheten eller respekten för minoriteters rättigheter avslöjar ett stöd för EU som ett verktyg för välstånd men en motvilja till EU som en gemenskap av gemensamma värden. Ungerns premiärminister förklarar stolt att hans land är en illiberal demokrati. Oavsett vilket tolkningsutrymme man kan ha när det gäller artikel 2 i EU-fördraget är det självklart inte en stadga för en illiberal demokrati. (”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”)

Detta var en del av avtalet om EU-medlemskap och har skrivits in i alla anslutningsfördrag och godkänts av alla anslutande stater. Att använda formeln ”behåll dina värden, men skicka dina pengar” är inte en hållbar grund för ömsesidig respekt – något som de nuvarande kandidatländerna bör vara uppmärksamma på när de förhandlar om en eventuell EU-anslutning. Jag förväntar mig att Köpenhamnskriterierna kommer att spela en mer grundläggande roll i framtida förhandlingar, eventuellt med klausuler i anslutningsfördragen som ger EU en mer robust kapacitet att kunna försvara rättigheter och värden och förhindra överträdelser. EU är inte bara en marknad – och materiella framsteg, även om de är önskvärda, är inte dess enda eller ens grundläggande existensberättigande.

Med det sagt så har resultatet, på basis av de utvidgningar som hittills har ägt rum, dock i huvudsak varit positivt för alla berörda parter och bör betraktas med en positiv blick. Kandidatländerna kommer att behöva genomföra betydande förändringar, vart och ett i sin egen takt. Även EU har ett internt arbete att ta itu med i fråga om sin beslutsprocess och budgetkapacitet att ta emot nya medlemsstater och när det gäller föranslutningsstöd. När status som kandidatland har beviljats och efter genomgången krävs det enhällighet i rådet kring förhandlingsramar, inledande och slutförande av förhandlingar kapitel för kapitel och i slutändan anslutningsfördraget. Inget av detta är okomplicerat eller enkelt. Man hoppas att alla medlemsstater kommer att respektera skyldigheten om ”lojalt samarbete” för att bistå vid fullgörandet av de uppgifter som följer av fördraget (artikel 4.3 i EU-fördraget).

Ukraina är ett komplext särfall på grund av landets storlek, jordbrukets relativa andel av BNP jämfört med EU-genomsnittet och den jämförelsevisa fattigdomen i termer av BNP per capita, samt naturligtvis på grund av kriget och dess förödande konsekvenser. Förhandlingarna kan ändå komma igång. Ukraina är redan på väg att integreras genom sitt associeringsavtal och det djupgående och omfattande frihandelsavtalet med EU. Dessa avtal skulle kunna utvidgas gradvis med tiden, men i slutändan kommer stabila territoriella förhållanden och en varaktig fred – där EU-medlemskapet kan spela en roll – vara en nödvändig förutsättning för anslutning. EU behöver stabilitet, inte kaos, på sin östra flank, och att välkomna Ukraina ligger i slutändan i såväl det kollektiva intresset som i Ukrainas intresse.

Pat Cox, f.d. talman i Europaparlamentet 2002–2004

Pat Cox är en irländsk politiker och journalist. Han var Europaparlamentets talman 2002–2004 och ordförande för Internationella Europarörelsen 2005–2011. Sedan 2015 är han ordförande för Jean Monnet Foundation for Europe.  Han är också europeisk samordnare för stomnätskorridoren Skandinavien-Medelhavet (TEN-T) och ledare för Europaparlamentets uppdrag för behovsbedömning och genomförande av parlamentarisk reform av Ukrainas parlament (Verchovna Rada). I början av sin karriär arbetade han för ett nyhetsmagasin vid tv-kanalen RTE i Dublin. 2004 tilldelades Pat Cox Aachens internationella Karlspris för sitt parlamentariska engagemang för utvidgningen av Europeiska unionen.