Enkelt uttryckt utgörs det civila samhället av samhällsgrupper som kan organisera sig själva och fastställa och uppnå utvalda mål. I demokratiska system består det civila samhället av många grupper av olika karaktär så att de i största möjliga utsträckning representerar mångfalden av röster och åsikter bland sina medlemmar. I icke-demokratiska regimer står de icke-statliga organisationerna vanligen i opposition till dem som styr. Det civila samhället kan agera genom ett aktivt medborgarskap och en önskan att samarbeta för det allmänna bästa, oberoende av statliga institutioner.

När partiet Lag och rättvisa (PiS) innehade regeringsmakten mobiliserade civilsamhällesorganisationer mot de förändringar som hotade rättsordningen och skyddet av de mänskliga rättigheterna. Såsom framgår av rapporten ”Påtryckningar och mobilisering. Det civila samhället och rättsstatskrisen” från Helsingforsstiftelsen för mänskliga rättigheter organiserade icke-statliga grupper under 2016–2022 många massprotester för att försvara rättsstatsprincipen och mot kränkningar av konstitutionella värden, och erbjöd rättshjälp till grupper som riskerade att utsättas för diskriminering eller förtryck. Den icke-statliga sektorn har inte upphört att söka nya möjligheter att kunna delta i beslutsprocesserna, och har bland annat organiserat framgångsrika koalitioner inför valen av ombudsman och barnombudsman, samt medborgarpaneler.

Resultatet av parlamentsvalet den 15 oktober 2023 visar på styrkan i det polska civila samhället. Det historiskt höga valdeltagandet på 74,38 % och oppositionens majoritet är bevis på en effektiv medborgarmobilisering som har lett till regeringsskifte. PiS fick 35,38 % av rösterna. Det är därigenom det första parti sedan 1989 som vunnit parlamentsvalet tre gånger i rad, men till skillnad från valen 2015 och 2019 fick det inte tillräckligt många mandat för att bilda regering. Till sejmen valdes också Medborgarkoalitionen (Koalicja Obywatelska) (30,7 %), Tredje vägen (Trzecia Droga PSL-PL) (14,4 %), Nya vänstern (Nowa Lewica) (8,61 %) och Konfederationen frihet och oberoende (Konfederacja Wolność i Niepodległość) (7,16 %). En koalitionsgrupp med Medborgarkoalitionen, Tredje vägen och Nya vänstern fick tillsammans 51,72 % av rösterna, vilket gav dem den majoritet som krävs för att bilda regering. Regeringen med premiärminister Donald Tusk bildades efter ett första misslyckat försök av PiS.

Ingen av undersökningarna förutspådde ett så högt valdeltagande. Det bör erinras om att det låg på 61,74 % i parlamentsvalet 2019 och 62,7 % i det historiska valet 1989. Undersökningar utförda av bl.a. CBOS och Stefan Batory-stiftelsen visar att medborgarna tog sig till valurnorna på grund av en önskan om förändring som beror på långvarig frustration i samhället. Det bör påpekas att man före valet kunde observera en stark mobilisering i samhället. Bland annat beställde ett rekordstort antal väljare det röstkort som krävs för att kunna rösta utanför sin hemort: fram till den 12 oktober kl. 15 hade 960 000 personer ändrat den ort som de skulle rösta på och cirka 1 200 000 hade lämnat in en begäran om detta. Antalet polacker bosatta utomlands som förklarade att de ville delta i valet var dubbelt så stort som i föregående val (600 000 jämfört med 350 000 år 2019).

Tillkännagivandet och anordnandet av en landsomfattande folkomröstning kan ha varit en annan faktor bakom det ökade deltagandet i parlamentsvalet. Deltagandet i folkomröstningen uppgick till 40,91 % och den var därför inte bindande. Viktig för mobiliseringen av väljarna var också de många initiativ som genomfördes av icke-statliga organisationer. Särskilt bör nämnas de aktioner som riktade sig till kvinnor och ungdomar, bl.a. initiativen ”Kvinnornas röst – Det är ditt val”, ”Wschód – Vi har varit tysta länge nog” och ”SexEd – ”Det är ditt beslut”, som bidrog till det ökade valdeltagandet. I parlamentsvalet 2019 röstade 61,5 % av kvinnorna och 60,8 % av männen. Valdeltagandet bland ungdomar i åldern 18–29 år var 46,4 %. Fler kvinnor (73,7 %) än män (72,0 %) och 68,8 % av ungdomarna (18–29 år) röstade i valet 2023. Organisationer i det civila samhället genomförde inför valet minst 20 initiativ för att öka valdeltagandet.

De genomfördes främst på nätet, men några ägde även rum på tv, radio och till och med i biografer. Genom att kända personer, influerare, skådespelare och offentliga personer deltog kunde man nå ut till fler samhällsgrupper. Enligt en enkät som genomfördes i oktober 2023 av opinionsinstitutet CBOS om röstningsbeteendet i valet 2023 och skälen till detta beslutade majoriteten av väljarna (totalt 70 %) hur de skulle rösta minst några veckor före valet. 28 % bestämde sig senare, under den sista veckan före valet, varav 9 % först på själva valdagen och 4 % dagen före valet. För Medborgarkoalitionens väljare var denna grupperings förhållande till EU särskilt viktigt (80 %). Önskan om ett maktskifte uppgavs nästan lika ofta (77 %) som skäl till att rösta på Medborgarkoalitionen. En stor del dess väljare (64 %) anser att den företräder värderingar och principer som de identifierar sig med. PiS-väljarna ansåg att detta parti företrädde såväl deras intressen (”de bryr sig om människor som mig” – 66 %) som deras värderingar och principer (62 %). Samtidigt gav de ett gott betyg åt de föregående PiS-regeringarna (64 %) och partiets ekonomiska program (59 %).

I juni 2024 kommer polackerna att välja sina ledamöter i Europaparlamentet. Eftersom det hålls lokalval i Polen i april 2024 kommer valet till Europaparlamentet att vara det tredje valet på kort tid i Polen. Europafrågorna kommer att finnas med i kampanjen inför lokalvalen, om än i mindre utsträckning än under parlamentsvalet. Dessutom kan 20-årsjubileet av Polens EU-inträde bidra till att öka deltagandet i valet till Europaparlamentet. Vid det senaste valet till Europaparlamentet 2019 låg valdeltagandet i Polen på 45,68 %.

Polens EU-medlemskap har ett starkt stöd bland de polska medborgarna. Enligt CBOS:s undersökning från april 2023 ligger det på 85 %. Detta antal har minskat, men är fortfarande mycket stort. 10 % motsätter sig Polens EU-medlemskap. En av 20 tillfrågade (5 %) har ingen åsikt i frågan.

Det är också värt att komma ihåg att valet till Europaparlamentet för första gången kommer att hållas i skuggan av flera kriser, däribland det pågående kriget i Ukraina, klimatkrisen, den ekonomiska krisen och den populistiska högerns återkomst. Med tanke på att desinformationskampanjerna väntas öka är det därför viktigt med en effektiv och konsekvent kommunikation i valkampanjen, anpassad till de enskilda väljargrupperna. På grund av de internationella spänningarna ser EU-anhängarna också unionen alltmer som en garant för Polens säkerhet.

Małgorzata Molęda-Zdziech

Handelshögskolan i Warszawa – Team Europe Direct Polen

Sedan december publicerar vi våra gästers åsikter om valet till Europaparlamentet i kolumnen ”Jag tänker rösta. Tänker du?” Den här gången är vår gäst Malgorzata Molęda-Zdziech, polsk sociolog, statsvetare och aktiv kommentator om vad som händer i Polen.

Hon är föreståndare för statsvetenskapliga institutionen vid handelshögskolan i Warszawa och rektorns företrädare för samarbete med EU. I sin artikel kommenterar hon det polska civila samhällets viktiga roll när det gällde att påverka resultatet av det senaste parlamentsvalet i Polen i oktober 2023. Hon hänvisar också till en av prioriteringarna för det kommande polska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, nämligen det civila samhällets roll när det gäller att värna rättsstatsprincipen. (ehp)

Jacques Delors har gått bort efter ett långt liv av fruktbart engagemang vars resultat kvarstår. Den inre marknaden, Schengenområdet, Erasmus, euron, Sammanhållningsfonden: Han bidrog direkt till förverkligandet av stora delar av det nuvarande europeiska projektet. Till grund för hans europeiska verk ligger en etik baserad på handling.

Jacques Delors gav det offentliga engagemanget dess ädelhet. I sin föreningsverksamhet, fackliga verksamhet och därefter politiska verksamhet stödde sig denne aktivist, som han ödmjukt brukade beteckna sig som, i synnerhet på Emmanuel Mouniers personalistiska tänkande. Som lågmält kristen betraktade han varje person som unik och en del av ett nät av sociala band som han visste behövde mobiliseras inför alla större åtgärder.

Oroad över individualismens framväxt satsade denne socialdemokrat på ett samhällsengagemang där alla gör sitt för det allmänna bästa. Hans namn förblir oupplösligt förbundet med samråd, gemensam förvaltning, kollegialitet och andra former av gemensam handling, som han främjade och efterlyste. Det var därför han fäste så stor vikt vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, som han bidrog till att skapa. Han respekterade de förmedlande organen och var anhängare av verklig social dialog, med kompromissvilja.

Han utövade detta på europeisk nivå, och på denna nivå utvidgade han dialogen till att omfatta trossamfunden. Jacques Delors var inte en försynens man. Denne autodidakt betraktade sig inte som en selfmade man utan som en person som formas av och med andra. Och som formas genom handling. Delors tänkande är ett tänkande i rörelse, som närs av återkoppling från handlingarna i en god cirkel. Han var en man med principer och övertygelser med grund i hans innerliga tro, och han var inte fånge i en blind ideologi. Han utgick klarsynt från verkligheten, uppgifter om läget och respekt för de nationella traditionerna för att ta ett så långt steg framåt som möjligt.

Hos honom hade verkligheten företräde framför idén, som han kunde bana väg för när omständigheterna så krävde. Han kunde således anamma idén om en gemensam valuta och samtidigt redan från början stödja Tysklands återförening, som hade blivit oundviklig efter murens fall. Förvisso ser världen med dess nuvarande oro inte ut på samma sätt som i Delors Europa. Hans landvinningar, såsom den inre marknaden, bör anpassas och fullbordas med tanke på de hotfulla krafterna. De ger dock en grund att stödja sig på för att handla i dag. Och hans inkluderande, klarsynta syn på verkligheten, där principer och kompromissberedskap förenades för att göra framsteg tillsammans, borde återupplivas runt de europeiska ledarnas bord.

Sébastien Maillard, särskild rådgivare vid Jacques Delors-institutet, som han var direktör för 2017–2023

Jacques Delors gick bort den 27 december 2023. Han kommer att ihågkommas som Europeiska kommissionens största och mest effektiva, visionära och framåtblickande ordförande – en av ”grundarna” av ett enat Europa, likt Jean Monnet och Robert Schuman långt före honom.

Före honom var kommissionens ordförande inte mycket mer än en europeisk byråkrat. Det var han som gav denna roll en ställning jämbördig med stats- och regeringscheferna, något som sedan godtogs av alla. Under sin tioåriga mandatperiod, från 1985 till 1995, drev han kraftfullt och beslutsamt den europeiska integrationsprocessen framåt, bland annat tack vare stöd av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl och Frankrikes president François Mitterrand. Först och främst tog han omedelbart ett nytt grepp om integrationsprocessen med målet att senast 1992 omvandla den gemensamma marknaden, som byggde på tullunionen, till en verklig inre marknad. Därefter, medan den inre marknaden fortfarande höll på att införas, lanserade han sitt andra stora projekt, nämligen den monetära unionen, och verkade parallellt för att utvidga gemenskapens befogenheter med grundandet av Europeiska unionen, genom Maastrichtfördraget.

Han var också den förste som tog itu med gemenskapens ”demokratiska underskott” genom att föreslå och uppnå större befogenheter för Europaparlamentet, först med samarbetsförfarandet (enligt europeiska enhetsakten) och sedan (i och med Maastrichtreformen) med medbeslutandeförfarandet, som till sist gav församlingen i Strasbourg en verklig roll som medlagstiftare i frågor som beslutas med kvalificerad majoritet i rådet.

Vägen mot det strategiska målet om en inre marknad inleddes med två dokument: rapporten om kostnaderna för ”icke-Europa”, som visade på de ekonomiska fördelarna med att undanröja kvarvarande interna rättsliga hinder, och en första ”vitbok”, där man fastställde alla lagstiftningsåtgärder (ca 200) som behövdes för att undanröja dessa hinder.

Jacques Delors framhöll redan från början att en förstärkning av beslutsmekanismerna och institutionerna på europeisk nivå var det viktigaste verktyget för att slutföra projektet. Med europeiska enhetsakten föreslog han därför en första verklig reform av Romfördragen från 1957, genom vilka Europeiska gemenskaperna (den gemensamma marknaden och Euratom) hade inrättats, och han lyckades övertyga medlemsstaterna att godkänna den (1987).

Jacques Delors spelade sedan en grundläggande roll i omarbetandet av gemenskapens budgetram, med en betydande ökning av budgetmedlen till 1,20 % av medlemsstaternas totala BNP genom Delors I-paketet (1988–1992) och till 1,27 % genom Delors II-paketet (1993–1999) och en kraftig ökning av medlen för ”ekonomisk och social sammanhållning” (regional- och strukturpolitik), som sågs som en nödvändig motprestation för enandet av den inre marknaden. Ännu viktigare var dock systemförändringen i gemenskapens budgetram, som från att vara ettårig blev medelfristig (sjuårig), med början i de två Delorspaketen.

Detta gjorde att man kunde undvika att varje år upprepa de påfrestande budgetförhandlingarna mellan medlemsstaterna, som bromsade institutionernas arbete i flera månader. Ett annat grundläggande inslag i den europeiska politiken som Jacques Delors införde var den sociala dimensionen (det var bl.a. han som gav upphov till den ”sociala dialogen” mellan företag, fackföreningar och de europeiska institutionerna). Hans sociala program, som även inbegrep en harmonisering av instrumenten för att skydda arbetstagarna i händelse av kris och för att motverka trycket att omlokalisera produktionsverksamhet, förblev dock ett av hans ofullbordade verk.

Hans största nederlag var emellertid hans andra ”vitbok”, om tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft, som lanserades i stor stil 1993 som det sista stora projektet under hans mandatperiod. Det var ett förslag som syftade till att blåsa nytt liv i och stimulera ekonomin (som skulle finansieras med 20 miljarder euro under 20 år), bl.a. på grundval av emission av gemensam skuld (8 miljarder euro per år), bidrag från gemenskapens budget och lån från Europeiska investeringsbanken, för att stödja uppförandet av transport- och telekommunikationsinfrastruktur och en rad andra ekonomiska och sociala initiativ (i huvudsak ett förebud om vad som skulle komma att ske mer än 20 år senare med NextGenerationEU, som svar på pandemikrisen).

Planen, som ursprungligen välkomnades av Europeiska rådet, kritiserades och övergavs senare av EU:s finansministrar. Jacques Delors årtionde avslutades i nedförsbacke, då han drabbades av bakslag såsom anklagelser för överdrivna ambitioner, centraliserande jakobinism och överreglering. Senare anammades dock vissa av hans idéer, såsom de transeuropeiska näten eller Sure-programmet för att stödja systemen för arbetslöshetsersättning till arbetstagare under covid-19-krisen.

14–15 februari 2024

EESK:s plenarsession

4–7 mars 2024

Det civila samhällets vecka