Våra samhällen äts upp av den otrygghet som breder ut sig överallt som ett osynligt gissel, när människor känner sig djupt maktlösa och utlämnade till krafter bortom deras kontroll. Det menar Albena Azmanova, universitetsprofessor och prisbelönt författare, som höll ett kraftfullt huvudanförande under EESK:s vecka för det civila samhället. I denna intervju för EESK info lyfter hon fram huvudorsakerna till denna epidemi, bland annat tendensen att prioritera jämlikhet framför ekonomisk stabilitet.
Våra samhällen äts upp av den otrygghet som breder ut sig överallt som ett osynligt gissel, när människor känner sig djupt maktlösa och utlämnade till krafter bortom deras kontroll. Det menar Albena Azmanova, universitetsprofessor och prisbelönt författare, som höll ett kraftfullt huvudanförande under EESK:s vecka för det civila samhället. I denna intervju för EESK info lyfter hon fram huvudorsakerna till denna epidemi, bland annat tendensen att prioritera jämlikhet framför ekonomisk stabilitet.
Under ditt huvudanförande under veckan för det civila samhället talade du om en epidemi av otrygghet, som grunden till nedgången när det gäller politiska friheter. Du beskrev det som en osynlig sjukdom som håller på att göra oss galna. Kan du förklara närmare vad du menar med begreppet ”otrygghetsepidemi”? Hur uppstår den?
Människor blir alltmer förtvivlade, och hopplösheten gör att dödsfallen ökar – särskilt självmord på arbetsplatsen – i välmående samhällen. Det vi ser är den mest smärtsamma, och därmed mest synliga, toppen på ett stort men osynligt isberg av otrygghet, som ökar i omfattning på grund av osäkerheten i våra försörjningsmöjligheter. Det handlar inte bara om att människor är upprörda och att förtroendet för de politiska institutionerna dalar, även om vi ofta hör talas om det. Misstro kan vara något sunt: det driver fram krav på ansvarsskyldighet. Ilska kan vara något produktivt: den kan bli bränsle i kampen för rättvisa och leda till meningsfulla förändringar.
Det nuvarande gisslet i våra samhällen – det som jag i mitt arbete beskriver som ”allmänt utbredd otrygghet” är något annat. Det är en särskild typ av osäkerhet, en akut maktlöshet eftersom människor känner sig utlämnade till krafter bortom deras kontroll.
Som individer upplever vi otrygghet som oförmåga att klara av de grundläggande uppgifterna i våra liv. Känslan av oförmåga att klara av saker skapar en rädsla för att tappa fotfästet, att förlora det du har – ditt jobb, dina besparingar, din förmåga att prestera och din hälsa. Problemet handlar alltså i första hand inte om fattigdom eller ojämlikhet, utan snarare om upplevd eller förväntad förlust och en rädsla för att tappa fotfästet. Det är så som enskilda personer upplever otrygghet.
På samhällsnivå handlar otrygghet som samhällets oförmåga att styra sig självt och hantera motgångar. Ta covid-19-pandemin, t.ex. Hur kunde våra rika, vetenskapligt framstående och institutionellt sofistikerade samhällen låta ett folkhälsoproblem, orsakat av ett virus som varken var helt okänt eller alltför dödligt, utvecklas till en allvarlig hälsokris och därefter en ekonomisk och social kris? Jo, därför att våra regeringar hade skurit ned kraftigt i de offentliga investeringarna, bland annat i hälso- och sjukvård.
Det finns en annan sida av otryggheten. Den uppstår på grund av specifika politiska åtgärder, av den nyliberala kombinationen av fria marknader och öppna ekonomier där besluten baseras på lönsamhet. För att säkerställa nationell konkurrenskraft eller EU:s konkurrenskraft på den globala marknaden, inom ramen för en världsomspännade konkurrens om vinst, skyndade sig mitten-vänster- och mitten-högereliter att minska såväl anställningstryggheten (för att ge företagen flexibilitet att vara konkurrenskraftiga) och utgifterna för offentliga tjänster. Det innebar att alla fick fler ansvarsuppgifter men färre resurser för att utföra dem. Vi ombads göra mer, med mindre.
Exempelvis uppmanar kommissionen medlemsstaterna att stärka den sociala rättvisan, samtidigt som den uppmanar dem att minska utgifterna. Denna obalans mellan allt fler ansvarsområden och ständigt krympande resurser leder till osäkerhet och tvivel om huruvida vi är kapabla att klara av situationen. Det är inte den sunda osäkerhet som gör oss ivriga att våga oss ut i världen, överväga våra alternativ, ta risker eller visa vad vi går för. I stället är det en toxisk rädsla, en rädsla för att inte kunna försörja sig och en föraning om en mörkare framtid.
Enligt din åsikt, vad är orsaken till framväxten av auktoritära ledare och ytterhögerpartier? Hur bedömer du situationen för de demokratiska friheterna och respekten för EU:s grundläggande värden i dagens Europa?
Det ökade stödet för auktoritära ledare och ytterhögerpartier beror på en politiskt genererad otrygghet. Människor känner sig osäkra, så de törstar efter säkerhet och stabilitet. De känner sig maktlösa, så de sätter sina förhoppningar till starka ledare som tillhandahåller omedelbar stabilitet med järnhand. Dessa ledare utökar till exempel de militära utgifterna och stärker polisens makt – precis som EU är på väg att göra nu.
Grunderna för allt detta hade redan lagts av mittenpartierna när de gjorde våra samhällen mer otrygga av nyliberala skäl. Enligt min åsikt har mitten-vänster-partierna ett särskilt ansvar för denna bedrövliga situation. Socialdemokratin hävdar själv att den kämpar för rättvisa, men i stället har den fokuserat på att bekämpa en viss form av orättvisa: ojämlikhet. Samtidigt längtar människor efter ekonomisk stabilitet: förmågan att hantera sina liv och planera sin framtid.
Tänk efter: vi skulle kunna ha helt jämlika, men samtidigt djupt otrygga samhällen – men det är knappast vad jag skulle kalla blomstrande samhällen. Människor är heller inte nödvändigtvis måna om att utrota ojämlikhet om det innebär att de behandlas som förlorare som blir kompenserade (och förödmjukade) genom lite omfördelning: de vill först och främst inte vara förlorare.
I ditt anförande talade du också om ”de olympiska spelen i offermentalitet”. Kan du beskriva vad det är och varför vi bör överge denna?
De senaste fem årtiondena har kampen mot diskriminering tagit formen av identitetspolitik. Grupper som historiskt sett har utsatts för diskriminering behandlades som ”skyddade minoriteter”, och deras status höjdes genom positiv särbehandling såsom riktade befordringar och kvotsystem. När detta sker i en situation med allmänt utbredd otrygghet, där det råder brist på goda arbetstillfällen och andra resurser, börjar dessa skyddade grupper konkurrera om dessa begränsade resurser. I ett sådant klimat blir offerrollen ett slags trumfkort: ju större upplevelsen av att vara ett offer är, desto starkare blir kravet på skydd.
Det leder å ena sidan till agg mellan de konkurrerande grupperna, vilket urholkar solidariteten. Å andra sidan vinner egentligen ingen av dem, eftersom de fortfarande är offer. Att vara ett offer och utsättas för diskriminering är nämligen just det som ger dem rätt att kräva skydd. De enda vinnarna i detta otäcka konkurrensspel om tillgång till resurser och särskilt skydd är eliten som välvilligt fördelar beskydd. Slutresultatet är att maktlösa grupper bekämpar varandra som fiender, medan deras beskyddare, den politiska eliten, hämtar mer makt ur dessa strider.
Mot denna bakgrund, varför är det civila samhället så viktigt för att bevara demokratin och de medborgerliga friheter som många av oss tar för givet? På vilket sätt är det civila samhället, och inte demokratiska val, ett motgift mot maktmissbruk?
När vi röstar är vi ensamma. Vi känner på ett akut sätt av vår maktlöshet och frustrationen på grund av otrygghet, och vi ger uttryck för denna oro när vi lägger vår röst. Detta har lett till de reaktionära partiernas framväxt i fria och rättvisa val. Det civila samhället styrs av en annan logik och har en särskild maktkälla: samhörigheten. När vi är tillsammans med andra förenas vi genom kampen för en gemensam sak, vi är inte ensamma, vi känner oss mindre otrygga, mindre maktlösa, eftersom vi kan förlita oss på våra kamraters stöd. När otryggheten minskar sjunker rädslan undan och vi kan tänka framåt, vi kan tänka stort.
Albena Azmanova är professor i statsvetenskap och samhällsstudier vid City St George, University of London och medredaktör för tidskriften Emancipations. Hennes senaste bok Capitalism on Edge (2020) har vunnit många utmärkelser, bland annat Michael Harrington Book Prize, som föreningen American Political Science Association delar ut till ”ett enastående verk som visar hur vetenskap kan användas i kampen för en bättre värld”.
Deteuropeiska medborgarinitiativet My Voice, My Choice förespråkar säkra och tillgängliga aborter för alla kvinnor i hela EU. Det lanserades i april 2024 och under samordning av slovenska 8th of March Institute lyckades man samla in över en miljon underskrifter långt innan tidsfristen löpte ut. EESK info talade med organisatörerna om hur akut deras kampanj är i dagens politiska klimat, där kvinnor i allt högre grad är på väg att förlora kontrollen över sina reproduktiva rättigheter.
Deteuropeiska medborgarinitiativet My Voice, My Choice förespråkar säkra och tillgängliga aborter för alla kvinnor i hela EU. Det lanserades i april 2024 och under samordning av slovenska 8th of March Institute lyckades man samla in över en miljon underskrifter långt innan tidsfristen löpte ut. EESK info talade med organisatörerna om hur akut deras kampanj är i dagens politiska klimat, där kvinnor i allt högre grad är på väg att förlora kontrollen över sina reproduktiva rättigheter.
Vad fick er att starta initiativet My Voice, My Choice och vad är ert slutmål?
Vi började fundera kring en kampanj för att skydda aborträtten i Europa för nästan tre år sedan, när Roe mot Wade-beslutet revs upp i USA. Kvinnorna i USA förlorade sin konstitutionella rättighet över en natt, och vi insåg direkt att vi måste skydda aborträtten även i Europa. Kvinnor i Polen dör på sjukhus på grund av ett nästan fullständigt förbud mot abort. Där har man hållit de största protesterna till stöd för aborträtten under de senaste åren. Kvinnor i Malta kan fortfarande hamna i fängelse om de gör en abort. I år har Giorgia Meloni gett abortgrupper tillstånd att protestera på inne på abortkliniker och trakassera kvinnor som vill göra abort. Över 20 miljoner kvinnor i Europa har inte tillgång till abort.
Därför startade vi kampanjen My Voice, My Choice. Vi utarbetade vårt förslag tillsammans med ett team av internationella jurister och bildade ett starkt nätverk med organisationer från hela Europa.
Vårt mål är att skydda aborträtten på EU-nivå och att förbättra tillgången till abort för kvinnor, så att de inte som nu tvingas resa till andra länder på grund av abortförbuden (t.ex. kvinnor i Malta och Polen) eller på grund av en omfattande rätt att vägra utföra aborter av samvetsskäl (t.ex. i Italien och Kroatien), eller bara för alla dem som för närvarande inte har råd med abort (i länder som Tyskland eller Österrike).
Det nuvarande politiska klimatet är orsaken till varför vår kampanj är så brådskande. Vi måste gå samman och visa att majoriteten står upp för aborträttigheter och motsätter sig inskränkningar av den reproduktiva friheten. De flesta européer stöder aborträtten, och vi måste stå enade för att skydda den.
Vilka konkreta åtgärder ber ni kommissionen att vidta? Hur kan de uppnås, med tanke på att hälsa faller under medlemsstaternas behörighet?
Vi föreslår att kommissionen inrättar en finansiell mekanism som skulle fungera som en frivillig mekanism för medlemsstaterna och täcka kostnaderna för aborter. Den skulle fungera på ett liknande sätt som program för förebyggande och behandling av cancer.
Tanken är att den som måste resa till ett annat land för att göra abort – på grund av kraftfulla inskränkningar i det egna landet eller en utbredd vägran av samvetsskäl – inte ska behöva betala för ingreppet ur egen ficka. I dag reser tusentals kvinnor till andra länder där de ibland betalar tusentals euro för ingreppet. Alla har inte råd med det.
Abort omfattas kanske inte av kommissionens behörighet, men finansiella program för hälso- och sjukvård gör det, så därför har vi kunnat registrera vårt medborgarinitiativ.
Varför valde ni att verka för detta genom ett medborgarinitiativ? Hur hoppfulla är ni att kommissionen kommer att ge ett positivt svar?
Vår slovenska organisation, 8th of March Institute, som samordnar ”My Voice, My Choice”-kampanjen, har omfattande erfarenhet av att arbeta med nationella medborgarinitiativ, insamling av underskrifter och folkomröstningar. Genom den nationella mekanismen för medborgarinitiativ har vi redan framgångsrikt ändrat 15 lagar i Slovenien och vunnit två nationella folkomröstningar. Därför ville vi hitta ett liknande verktyg för direktdemokrati på EU-nivå. Det var så vi kom i kontakt med medborgarinitiativet. Vi ville åstadkomma direkta förändringar med en varaktig inverkan på de reproduktiva rättigheterna för alla i Europa, och därför beslutade vi att börja samla in underskrifter.
Under hela kampanjen har vi fått politiskt stöd från alla politiska grupper till mitten och vänster i Europaparlamentet, fått uppbackning från framstående politiker på nationell nivå i många EU-medlemsstater och upprättat goda kontakter och solida förbindelser med kommissionsledamöter. Vi hoppas att de kommer att lyssna på de mer än 1,2 miljoner människor som står bakom vårt initiativ.
Hur lyckades ni mobilisera människor i olika EU-länder att stödja ert initiativ och hjälpa till med insamlingen av underskrifter? Vilka kanaler använder ni för att sprida ordet?
Under hela kampanjen byggde vi upp ett starkt nätverk med över 300 organisationer och skapade en god gemenskap med över 2 000 volontärer från hela Europa. Vi ville ut på gatorna i europeiska städer och byar, och våra volontärer var redo att samla in underskrifter. Vi har lyckats skapa en stark onlinenärvaro på Instagram, men vi använder också andra kanaler såsom Facebook, TikTok, YouTube, Bluesky, X och andra plattformar för sociala medier.
Ni överträffade den miljon underskrifter som krävs för ett framgångsrikt medborgarinitiativ en månad före tidsfristen för insamling av underskrifter. Vilken typ av återkoppling och stöd, inklusive ekonomiskt stöd, har ni hittills mottagit?
Vi lyckades nå en miljon underskrifter i december, efter nio månaders insamling, och avslutade insamlingen med 1,2 miljoner underskrifter innan tidsfristen löpte ut.
Vi lyckades samla in underskrifterna med hjälp av vårt nätverk och vår gemenskap, men vi ansökte också om olika finansieringsmöjligheter under hela vår kampanj för att hålla den igång. My Voice, My Choice-initiativet har också vunnit utmärkelsen Slovenian Sociology Society Award och nominerades till SozialMarie Award. Vi har också fått stöd från alla politiska grupper till mitten och vänster i Europaparlamentet och individuellt stöd från olika ledamöter av Europaparlamentet, Europaparlamentets vice talman Nicolae Ștefănuță, den franska senatorn Melanie Vogel, Sloveniens president Nataša Pirc Musar och premiärminister Robert Golob. Många aktivister och enskilda personer från olika EU-länder stöder också kampanjen, t.ex. Luisa Neubauer från Tyskland och Alice Coffin från Frankrike.
InitiativetMy Voice, My Choicehåller på att utvecklas till en av Europas största feministiska rörelser. Det omfattar över 300 organisationer, otaliga anhängare och hängivna volontärer från hela EU som samarbetar för att säkerställa säker och tillgänglig abort i EU.
I början av mars i år lämnade jag med mycket tungt hjärta Kiev. Jag reste till Frankrike under två dagar för att delta i ett symposium om Ukraina. Det gjorde att jag inte kunde närvara vid en viktig ceremoni i Kiev. Vår vän, poeten Svitlana Povaljaeva, skulle anordna en avskedsceremoni på Majdan, huvudstadens centrala torg, för sin äldsta son Vassil, som stupat i strid, 28 år gammal. Hans yngre bror Roman stupade i strid sommaren 2022 när han var med och befriade regionen Charkiv. Han blev 24 år.
I början av mars i år lämnade jag med mycket tungt hjärta Kiev. Jag reste till Frankrike under två dagar för att delta i ett symposium om Ukraina. Det gjorde att jag inte kunde närvara vid en viktig ceremoni i Kiev. Vår vän, poeten Svitlana Povaljaeva, skulle anordna en avskedsceremoni på Majdan, huvudstadens centrala torg, för sin äldsta son Vassil, som stupat i strid, 28 år gammal. Hans yngre bror Roman stupade i strid sommaren 2022 när han var med och befriade regionen Charkiv. Han blev 24 år.
Jag steg ombord på tåget, det knöt sig i magen. Jag hade lämnat kvar mina tre barn i vårt hem. Det var inte första gången jag befann mig på en kort utlandsvistelse under kriget. Men den här gången var jag utom mig av oro.
Jag visste att min telefons varningssystem inte skulle visa rött i händelse av överhängande fara för ryska ballistiska robotar. Under några dagar skulle jag befinna mig 200 mil hemifrån, utan tillgång till information om mina döttrars säkerhet. Det var outhärdligt.
Om varningssystemet inte fungerade så var det för att USA hade stängt av underrättelser till Ukraina, bland annat underrättelser om tidig upptäckt av ballistiska robotar från ryskt territorium. De hade också dragit in det militära biståndet och gått så långt som att blockera material som redan skickats till Polen.
Några dagar senare återvände jag till Ukraina. Förhandlingar mellan ukrainska, amerikanska och saudiarabiska delegationer hade ägt rum under denna tid. Ukraina var redo för ett totalt och omedelbart eldupphör – om Ryssland gjorde detsamma. Donald Trump var nöjd. De amerikanska underrättelserna började åter komma, tillsammans med det militära bistånd som man enats om under Biden-administrationen.
Men förtroendet är borta. När man en gång har blivit förrådd är det svårt att låtsas som att allt är ok.
Delar Europa denna känsla av att vara förrådd? Eran när vi befann oss under Natos säkerhetsparaply, under amerikanskt ledarskap, är över. MAGA-gänget vänder sig bort. De planerar att minimera den militära och humanitära närvaron i Europa och låta Ryssland, angriparen, komma ut ur sin diplomatiska och ekonomiska isolering.
Om Trump vill ha ett eldupphör i Ukraina så snabbt som möjligt och oavsett hur, är det för att han inte fäster någon betydelse vid Ukrainas svåra belägenhet. Han vill bara minimera kostnaderna för USA:s budget. USA deltar inte längre i möten såsom de som hålls på Ramstein-basen, och inget ytterligare militärt bistånd från USA planeras för det innevarande året.
Fred på bekostnad av Ukrainas nederlag stör inte den amerikanska administrationen. Sändebuden Steve Witkoff och Keith Kellogg lägger fram planer på att dela upp Ukraina i två eller tre separata delar – en spegling av efterkrigstidens Tyskland efter nazisterna. Som om Ukraina vore angriparen som hade förlorat kriget.
Men Europa är också hotat. Om Trump planerar att minska antalet amerikanska trupper i Europa och kräver 5 % i bidrag till varje Nato-medlemslands försvarsbudget är det för att han anser att Europas försvar är ett europeiskt problem.
Ryssland tittar på. För Ryssland är ett Nato utan amerikanskt ledarskap varken en försvarsstyrka eller en avskräckande faktor. Hur lång tid skulle det ta att bygga upp ett ”europeiskt försvar” som ensamt kan garantera Europas säkerhet? Om den här frågan känns för abstrakt för dig, försök att besvara denna: vilka europeiska länder kommer till Baltikums försvar om Ryssland inleder en attack efter sina utbildningsoperationer i Belarus i september 2025?
I kölvattnet av det amerikanska sveket ställs Europa inför ett mycket tydligt val: att försvara Ukraina i dag såsom man skulle försvara sig själva, eller möta den ryska armén på sitt eget territorium i morgon. Denna kamp kommer inte att vara lätt, men ingen kamp är förlorad innan den inleds.
I slutet av mars såg jag en enkät som mätte den allmänna opinionen i Ukraina. Mer än 80 % av ukrainarna är beredda att fortsätta kampen mot Ryssland, även utan amerikanskt stöd.
Det återstår att se hur många européer som kommer att stödja oss.
Efter USA:s svek står EU inför ett mycket tydligt val: försvara Ukraina i dag som unionen skulle försvara sig själv eller möta den ryska militären på sitt eget territorium i morgon. Det kommer inte att vara någon lättvunnen strid, men ingen strid är förlorad innan den har inletts. Det återstår att se hur många européer som kommer att stå vid vår sida, skriver vår hemliga gäst, den ukrainska journalisten Tetiana Ogarkova.
Efter USA:s svek står EU inför ett mycket tydligt val: försvara Ukraina i dag som unionen skulle försvara sig själv eller möta den ryska militären på sitt eget territorium i morgon. Det kommer inte att vara någon lättvunnen strid, men ingen strid är förlorad innan den har inletts. Det återstår att se hur många européer som kommer att stå vid vår sida, skriver vår hemliga gäst, den ukrainska journalisten Tetiana Ogarkova.
Tetiana Ogarkova är en ukrainsk journalist, essäist och litteraturkännare, och bor i Kiev.Hon är samordnare för den internationella avdelningen vid Ukraine Crisis Media Center och medverkar även i podcasten ”Explaining Ukraine”. Hon är också lektor vid Kiev-Mohyla-akademin och har avlagt doktorsexamen i litteratur vid universitetet Paris XII Val-de-Marne.
Display date
1 year ago
Investeringar och reformer för konkurrenskraft och en kapitalmarknadsunion
