Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), Europas största fackliga organisation, som företräder 45 miljoner arbetstagare på europeisk nivå, har vägrat att ställa sig bakom konkurrenskraftskompassen, kommissionens plan för att stimulera EU:s ekonomi. För EFS är kompassen oacceptabel i sin nuvarande form. Vi talade med EFS generalsekreterare Esther Lynch om arbetstagarnas främsta invändningar mot kompassen och den europeiska pelaren för sociala rättigheters öde mot bakgrund av att det riktas nya krav på drastisk avreglering och ett starkare fokus på konkurrenskraft.

Fackföreningarna i EU har redan uttryckt sitt missnöje med kommissionens senaste plan för att blåsa nytt liv i EU:s ekonomi. Vad anser du vara det huvudsakliga felet med kommissionens konkurrenskraftskompass? Vilka förslag i planen ser du som särskilt illavarslande?

Det största problemet med kommissionens konkurrenskraftskompass är att den prioriterar avreglering framför de investeringar som krävs för att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet, utveckla en stark europeisk industripolitik och säkerställa offentliga tjänster av hög kvalitet. På samma sätt erkänns i kompassen visserligen vikten av arbetstillfällen av hög kvalitet för en konkurrenskraftig ekonomi, men i stället för att föreslå den lagstiftning som krävs för att stärka rättigheterna, förbättra arbetsvillkoren och främja kollektivförhandlingar undergräver kompassen denna prioritering genom att förespråka avreglering, vilket kan leda till sämre arbetsvillkor och otrygga anställningar.

Ett av de mest oroväckande förslagen är införandet av en 28:e ordning för företag, som skulle göra att företag kan bedriva verksamhet utanför nationell arbetsrätt. Detta skulle allvarligt kunna undergräva arbetslagstiftningen i hela EU och ge upphov till en kapplöpning mot botten när det gäller arbetstagarnas rättigheter och skydd.

På samma sätt är ett förbud mot regeringarnas möjlighet att införa lagstiftning som är strängare än de miniminormer som fastställs i EU-direktiven djupt problematiskt. Tanken bakom EU-direktiven, till skillnad från EU-förordningarna, är att de ska fastställa miniminormer för alla länder. Att göra dessa normer till tak för vad som är möjligt skulle inte bara undergräva denna tanke, utan vara till stort men för förvärvsarbetande och innebära att de svårvunna framstegen när det gäller hälso- och sjukvård, utbildning, arbetsmiljö och skälig lön, för att bara nämna några få exempel, tillintetgörs.

Dessutom är kompassens uppmaning till pensionsreformer som bygger på ett längre arbetsliv problematisk, eftersom detta lägger en orimlig börda på arbetstagarna utan att ta itu med behovet av hållbara och rättvisa pensionssystem.

Vidare är kompassen starkt inriktad på att gynna företag, med många löften till företagsgrupper, medan den saknar konkreta åtaganden om lagstiftning som skulle gynna förvärvsarbetande. Detta inbegriper avsaknaden av åtgärder för att se till att offentliga investeringar används för att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet i stället för att bara öka företagens vinster.

Kort sagt uppnår kompassen inte jämvikt mellan företagens behov och arbetstagarnas rättigheter och välbefinnande, vilket gör den till ett oacceptabelt förslag i sin nuvarande form.

Skulle du säga att genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter nu kan vara hotat?

På papperet har kommissionen i sitt nyligen offentliggjorda arbetsprogram för 2025 på nytt ställt sig bakom den europeiska pelaren för sociala rättigheter. I praktiken är dock detta arbetsprogram det första som inte innehåller något initiativ till social lagstiftning sedan 2019.

Däremot har kommissionen föreslagit åtta ”förenklingsrättsakter” under det kommande året. Ingen vill bli överbelastad av byråkrati, och fackföreningarna föreslår aktivt lösningar i detta syfte, till exempel regler om offentlig upphandling.

Det är dock uppenbart att de problem som EU står inför inte kan lösas genom förenkling.

Det största hotet mot genomförandet av pelaren för sociala rättigheter är den våg av massuppsägningar som tillkännages runt om i EU. Detta kommer att äventyra lönerna och anställningstryggheten, men även pensionerna, det sociala skyddet och många av pelarens övriga principer.

Det är nödvändigt att sörja för investeringar för att skydda och skapa arbetstillfällen av hög kvalitet, inbegripet ett Sure 2.0-instrument och en stark EU-investeringsmekanism, samt att ta nödvändiga lagstiftningsinitiativ för att garantera arbetstillfällen av hög kvalitet.

Om en minskad regelbörda inte är rätt väg att gå, hur kan EU då öka sin relevans i den rådande globala ekonomiska situationen?

De villkor som ledde till dessa uppsägningar berodde på bristande investeringar. Detta gäller lika mycket för privata som för offentliga investeringar.

Företagen har omdirigerat investeringar bort från arbetstagarnas löner och välbehövlig forskning och utveckling och till improduktiva utdelningar och aktieåterköp, vilket har hämmat de gröna och tekniska framstegen här i EU.

Under de senaste åren har USA och Kina tagit initiativ till mycket omfattande offentliga investeringar. Samtidigt ägnade sig EU åt att anta nya regler som tvingar medlemsstaterna till åtstramningar.

EU måste skyndsamt ändra kurs. Stora offentliga investeringar – med sociala krav för att se till att dessa investeringar medför arbetstillfällen av hög kvalitet – är en förutsättning för genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

Esther Lynch är generalsekreterare för Europeiska fackliga samorganisationen (EFS). Hon har omfattande facklig erfarenhet på irländsk, europeisk och internationell nivå och har varit både biträdande generalsekreterare och förbundssekreterare för EFS. I sina roller har hon lett insatser för att stärka arbetstagarnas och fackföreningarnas rättigheter genom att påverka viktiga direktiv om tillräckliga minimilöner, tydliga och förutsägbara arbetsvillkor samt visselblåsning. Hon har också lett kampanjer till förmån för den europeiska pelaren för sociala rättigheter och skäliga löner. Hennes arbete har säkerställt 15 rättsligt bindande gränsvärden för exponering för carcinogener samt avtal mellan arbetsmarknadens parter om digitalisering och reproduktionstoxiska ämnen. Som feminist sedan barnsben verkar hon för att sätta stopp för undervärderingen av det arbete som huvudsakligen utförs av kvinnor.

EFS företräder 45 miljoner medlemmar från 94 fackliga organisationer i 42 europeiska länder samt 10 europeiska fackförbund.

2024 års rapporter från Mario Draghi och Enrico Letta har väckt stort uppseende i EU och dess medlemsstater och blivit färdplaner som visar vilken väg EU bör slå in på för att säkra en livskraftig framtid. I sitt yttrande ”Utvärdering av Letta- och Draghi-rapporterna om den inre marknadens funktionssätt och konkurrenskraft” framför EESK det civila samhällets perspektiv på rapporterna och lägger fram rekommendationer om brådskande åtgärder. Vi bad yttrandets tre föredragande, Matteo Carlo Borsani, Giuseppe Guerini och Stefano Palmieri, att belysa de förslag i rapporterna som de anser vara särskilt viktiga för EU:s framtida välstånd.

Konkurrenskraft tycks för närvarande vara ett hett ämne, och avreglering framhålls som ett magiskt recept för att sätta EU på kartan över globala ekonomiska aktörer. Det finns dock många sätt att mäta konkurrenskraft och det finns inget allmängiltigt svar på frågan om hur mycket reglering som är för mycket. Om de inte hanteras med omsorg riskerar diskussionerna om konkurrenskraft och avreglering att urarta i endimensionella, svartvita argument som kan hota ett sunt ekonomiskt beslutsfattande. Det skriver vår hemliga gäst Karel Lannoo, verkställande direktör för Centre for European Policy Studies (CEPS).

Karel Lannoo är verkställande direktör för CEPS, en av Europas ledande oberoende tankesmedjor. Han är specialist på frågor som rör finansiell reglering, europeisk ekonomisk styrning och den inre marknaden. Till hans senaste publikationer hör ”Europa begrijpen” (på nederländska), en arbetsgruppsrapport om finanssektorspolitiken för den andra von der Leyen-kommissionen och olika bidrag till akademiska volymer och tidskrifter. Karel är en efterfrågad talare vid hearingar vid EU-institutioner och nationella och internationella institutioner samt vid internationella konferenser och chefsprogram. Han leder studier för nationella regeringar, multilaterala organisationer och enheter inom den privata sektorn. Hans skrifter offentliggörs regelbundet i medierna. Dessutom sitter Karel i styrelser för företag och stiftelser och är ledamot av rådgivande nämnder, däribland kapitalmarknadskommissionen vid AFM, den nederländska tillsynsmyndigheten för kapitalmarknaderna.

Av Karel Lannoo

I dag är det på modet att säga att EU inte är konkurrenskraftigt och att efterlysa en massiv avregleringskampanj på EU-nivå. I vilken utsträckning den ekonomiska situationen är problematisk beror dock på definitionen av konkurrenskraft, den nämnare som används och referensvärdet, samt omständigheterna.

Dessutom likställs konkurrenskraft med avreglering, vilket är felaktigt, som om en massiv förenklingskampanj skulle vara lösningen. Det är därför viktigt att få parametrarna rätt för att kunna kontrollera debatten, som annars skulle kunna urarta och landa i det EU-skeptiska lägret.

Konkurrenskraft som politiskt mål är tillbaka, även om det aldrig hade försvunnit. Det är viktigt att påminna om hur vi hamnat i denna situation. Genom Lissabonstrategin, som formellt antogs av Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000, ville EU bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Redan under Delors-åren var konkurrenskraften en viktig fråga för kommissionen – läs bara den berömda artikeln från 1994 av Paul Krugman, som kallade den en ”farlig fixering”. Jacques Delors var då oroad över den ökande arbetslösheten i Europa, mot bakgrund av konkurrensen från USA och Japan, och föreslog som en lösning ett program för investeringar i infrastruktur och högteknologi. Vi har hört detta tidigare.

Förenkling av lagstiftningen har också länge stått på dagordningen. Initiativet enklare lagstiftning på den inre marknaden (SLIM) inleddes redan 1996, då EU hade 15 medlemsstater. Kommissionsledamot Charles McCreevy (2004–2009) förespråkade ”pauser” i lagstiftningen 2005–2006 fram till dess att finanskrisen bröt ut. Vice ordförande Frans Timmermans fick i uppdrag att genomföra ett program för bättre lagstiftning inom Juncker-kommissionen. Alla dessa planer var visserligen lovvärda, men det vore bättre att ta itu med de bakomliggande orsakerna till lagstiftningens komplexitet – beslutsprocessen och den bristande efterlevnaden – i stället för att bara behandla symtomen. Med 27 medlemsstater är dock detta lättare sagt än gjort.

Konkurrenskraft, åtminstone såsom den definieras i Draghi-rapporten, handlar mer om produktivitets- och BNP-tillväxt, vilket kan ge mycket olika resultat beroende på nämnaren. Det finns dock även andra sätt att mäta konkurrenskraft. Man skulle kunna titta på intern kontra extern konkurrenskraft. Internt verkar EU vara svagt, med sjunkande produktivitet jämfört med USA. Externt har dock EU ett överskott i handels- och bytesbalansen, medan USA har ett enormt underskott i handels- och bytesbalansen – men det verkar inte vara ett problem (utom för president Trump).

EU har också en mycket bättre offentligfinansiell ställning än USA eller till och med Japan, även om vi inte har de detaljerade uppgifter som krävs för en exakt jämförelse med Kina. EU:s budgetunderskott uppgick till omkring 3,5 % av BNP 2024, medan det var nästan dubbelt så stort i USA (6,4 %). USA kan finansiera detta på de internationella marknaderna tack vare dollarns globala ställning, men de medelfristiga räntorna i EU och USA börjar divergera, vilket signalerar marknadens oro över den amerikanska ekonomin. I dag uppgår den marknadsmässiga utlåningsräntan för lån i US-dollar med en bindningstid på sex månader till 4,8 %, medan den i euroområdet ligger på 2,5 % (Euribor).

Dessutom har energipriserna i EU varit mycket högre än i USA sedan mitten av 2021, då Vladimir Putin började manipulera priserna, vilket är ett konkurrensproblem för tillverkningsindustrin, och särskilt för Tyskland. I dag är energikostnaderna i EU minst 50 % högre än i USA.

Energipolitiken är ett annat bra exempel för regleringsdebatten: är problemet för mycket reglering? Tvärtom: EU har en inre energimarknad för distribution men inte för produktion, som fortfarande kontrolleras av medlemsstaterna. Detta skapar problem i länder med överproduktion, eftersom det driver upp priserna på grund av energibrist i andra länder, såsom är fallet mellan Sverige och Tyskland.

Inom den digitala sektorn skulle man dessutom kunna fråga sig om det verkligen är bättre att inte ha någon reglering. Vill vi ha yttrandefrihet i amerikansk stil och ingen innehållsmoderering? Vill vi ha en oligopolistisk marknad som i dag?

I denna korta reflektion betonas att alla debatter om konkurrenskraft och avreglering måste föras med största försiktighet för att förhindra att de urartar i en svartvit diskussion som skulle kunna inverka negativt på ett sunt ekonomiskt beslutsfattande.

Av Stefano Palmieri
Arbetstagargruppen vid EESK

Det finns betydande överlappningar mellan Letta- och Draghi-rapporterna, även om de skiljer sig avsevärt åt i sina analyser och föreslagna strategier.

Ta till exempel sammanhållningspolitiken. I Letta-rapporten spelar den en central roll genom att se till att fördelarna med den inre marknaden delas mellan alla medborgare och regioner i unionen. Rapporten lyfter också fram kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och tjänster av allmänt intresse, som är avgörande för att EU:s invånare ska kunna bo och arbeta där de själva vill. Draghi-rapporten verkar däremot tona ner sammanhållningspolitikens betydelse och konkurrenskraftens sociala och territoriella dimensioner. I Draghi-rapporten diskuteras EU:s konkurrenskraft utan hänsyn till territoriella skillnader, och antyds att man skulle kunna lösa regionala problem genom att helt enkelt stärka EU:s övergripande konkurrenskraft. I rapporten bortses från det faktum att låg konkurrenskraft och territoriella nackdelar är två sidor av samma mynt för många regioner.

I båda rapporterna erkänns att det inte längre är ett alternativ för unionen ”att fortsätta som tidigare”. Dagens akuta och komplexa kriser nödvändiggör en betydande omställning i EU:s beslutsfattande, eventuellt till och med genom fördragsändringar. Kan vi verkligen diskutera frågan om utvidgning utan att ta upp behovet av djupare politisk integration? Denna omställning måste också innebära en upptrappning. Den nuvarande fleråriga budgetramen är otillräcklig, förankrad på drygt 1 % av EU:s BNI och begränsad av den föråldrade tanken om ”rättvist återflöde”. Det behövs en ny strategi, inspirerad av Next Generation EU-modellen. Extraordinära utmaningar måste mötas med djärva lösningar, bland annat genom att man utfärdar ”gemensamma säkra tillgångar”, såsom under pandemin.

Den kommande fleråriga budgetramen 2028–2034 kommer att sätta EU:s verkliga avsikter på prov, eftersom den fastställer prioriteringarna för de kommande sju åren. I detta sammanhang är det rimligt att förvänta sig en öppen debatt om de utmaningar som EU står inför, med tanke på de många pågående kriserna, samt om dess viktigaste mål och de kollektiva europeiska nyttigheter som unionen strävar efter att tillhandhålla sina medborgare.

När man överväger lagstiftningsreformer, såsom rekommenderas i båda rapporterna, är det viktigt att komma ihåg att EU är världens mest avancerade ”sociala marknadsekonomi”. Dess höga ekonomiska, sociala och miljömässiga normer är avgörande för denna modells framgång, inte hinder för den. Att jämföra EU:s bestämmelser med USA:s eller Kinas är således i grunden omöjligt. I alla insatser för att förenkla EU:s regler måste arbetsvillkoren, arbetstagarnas säkerhet, konsumenternas rättigheter, den sociala och ekonomiska sammanhållningen samt den hållbara tillväxten fortfarande värnas.

EU har kommit att förstå, om än sent omsider, att det inte längre räcker att bara vara en stor marknad. För att kunna gå vidare måste EU sträva efter större enighet, med djupare politisk integration och en verkligt enhetlig ekonomi-, industri-, handels-, utrikes- och försvarspolitik. De kommande månaderna kommer att vara avgörande för utformningen av EU:s framtid.

Av Giuseppe Guerini
Gruppen för civilsamhällesorganisationer vid EESK

Förra året gav Europeiska kommissionen och Europeiska rådet Mario Draghi och Enrico Letta i uppdrag att utarbeta rapporter om EU:s konkurrenskraft respektive om att förbättra den inre marknaden. I dessa rapporter fastställs en ambitiös politisk agenda för EU som ska fungera som både en färdplan och ett riktmärke för att bedöma institutionernas och beslutsfattarnas engagemang för att forma EU:s framtid och deras förmåga att göra det.

Dessa rapporter kan användas för att bedöma hur effektivt institutioner och ledare hanterar dagens komplexa utmaningar.

EESK:s yttrande om rapporterna är ett värdefullt verktyg för att utvärdera de första stegen i denna nya politiska cykel. Det första av dessa steg återspeglas i konkurrenskraftskompassen, som kommissionen lade fram den 29 januari. Den omfattar flera högprioriterade förslag som också lyfts fram i vårt yttrande, såsom att överbrygga konkurrenskraftsklyftan, fullborda den inre marknaden, förenkla lagstiftningen utan avreglering och erkänna att konkurrenskraften är avhängig av människor och kompetens.

Vid sidan av konkurrenskraftsklyftan saknas dock också konkreta åtgärder. Hittills har kommissionen lagt fram strategiska dokument, meddelanden och åtaganden, men på konkreta åtgärder måste vi ännu vänta flera månader. Denna fördröjning understryker, såsom vi konstaterar i vårt yttrande, att EU-institutionerna och medlemsstaterna också måste inleda en debatt om EU:s grundläggande regler och de nuvarande fördragens relevans när det gäller att ta itu med dagens utmaningar, som kräver snabba åtgärder.

Att agera snabbt är inte liktydigt med att göra avkall på kvaliteten. Kommissionen visade detta 2020 när den snabbt genomförde initiativet Next Generation EU. Den bör visa samma smidighet i dag.

För att uppnå dessa mål krävs en mångfasetterad strategi. Det är mycket viktigt att snabbt fullborda den inre marknaden, men detta måste gå hand i hand med ett starkt åtagande om miljömässig hållbarhet, ekonomiskt välstånd och social och territoriell sammanhållning, eftersom de är viktiga drivkrafter för konkurrenskraft.

Denna vision kräver också en sammanhållen industripolitik som går längre än de fragmenterade nationella strategierna, med stöd av strategiska skatte- och tullincitament. Samtidigt är det viktigt att minska de byråkratiska bördorna och efterlevnadskostnaderna genom smartare lagstiftning och förenklade administrativa processer för att främja ett mer dynamiskt företagsklimat.

Inom energisektorn är det mycket viktigt att minska prisskillnaderna mellan medlemsstaterna och andra globala ekonomier. Detta kommer att kräva ökade investeringar i förnybar energi för att sörja för en mer konkurrenskraftig och hållbar energimarknad.

Till stöd för dessa ambitioner måste EU också utveckla en gemensam politik för europeiska kollektiva nyttigheter, tydligt fastställa sina strategiska prioriteringar och stärka sin roll på den globala arenan.

EESK kommer att fortsätta att övervaka genomförandet av denna politik och se till att det europeiska civila samhällets röst hörs och beaktas.

Av Matteo Carlo Borsani
Arbetsgivargruppen vid EESK

Den första och främsta rekommendation som EESK ger i sitt yttrande är att skyndsamt vidta åtgärder för att genomföra rekommendationerna i Letta- och Draghi-rapporterna. Jag anser att detta bör göras på ett heltäckande sätt. Det går inte att plocka russinen ur kakan i de båda rapporterna. De måste genomföras som en helhet, utan att förslagen begränsas, utan hänsyn till bekvämlighetszoner och utan att man undviker de mest kritiska och splittrande frågorna, såsom investeringar. 

Med utgångspunkt i Draghi-rapporten och med tanke på den uppenbara betydelsen av hans fokus på EU:s konkurrenskraft som helhet anser jag att hans rekommendationer om EU:s industripolitik är avgörande. Det gäller i synnerhet hans betoning av behovet av att anta en industripolitik som kan övervinna den nuvarande fragmenterade strategin. I dag har de 27 EU-länderna var sin industripolitik som inte alltid samordnas. I detta avseende skulle endast en strukturerad EU-insats ge oss möjlighet att säkerställa rätt balans mellan skatte-, reglerings-, handels- och tullbestämmelser och ekonomiska incitament – vilket är vad som kännetecknar den senaste tidens industripolitik i USA och Kina – med enorma fördelar för den inre marknaden.

Detta bör dock gå hand i hand med en drastisk minskning av de byråkratiska bördorna för företagen, varför jag särskilt uppskattar Enrico Lettas efterlysning av en inre marknad för att gå snabbt framåt och komma långt. Till hans viktigaste rekommendationer hör en rationalisering av den byråkratiska bördan, förenklade administrativa förfaranden och ytterligare åtgärder för att ”minska byråkratin”, särskilt för små och medelstora företag. I detta sammanhang välkomnar EESK i sitt yttrande kommissionens förslag om att minska rapporteringsbördan med 25 % för alla företag och fastställa ett mål på minst 50 % för små och medelstora företag. I arbetet med att utveckla och konkretisera Enrico Lettas rekommendation om att överväga en mekanism som hjälper medlagstiftarna med en dynamisk konsekvensbedömning stöder EESK dessutom helhjärtat idén om en konkurrenskraftskontroll som genomförs under lagstiftningsprocessen.

Artificiell intelligens förändrar arbetslivet i en aldrig tidigare skådad takt och medför både möjligheter och utmaningar för arbetstagare, företag och beslutsfattare. Den 3 februari anordnade EESK och ILO en gemensam högnivåkonferens på temat ”Social rättvisa i den digitala tidsåldern: AI:s inverkan på arbetet och samhället”.

Vid högnivåkonferensen diskuterade framstående ledare – däribland flera av EU:s arbetsmarknadsministrar – strategier för att utnyttja AI:s potential och samtidigt hantera de risker som tekniken medför för arbetstagarnas rättigheter och arbetsmarknaderna. Detta evenemang utgjorde ett viktigt bidrag till den globala koalitionen för social rättvisa och belyste behovet av en samordnad strategi för AI-styrning på både europeisk och global nivå. Denna högnivåkonferens anordnades gemensamt av EESK:s sektion för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna (SOC) och ILO.

Krav på etisk och inkluderande AI-utveckling

EESK:s ordförande Oliver Röpke inledde konferensen genom att understryka det akuta behovet av en människocentrerad strategi för AI. Han konstaterade följande: ”Artificiell intelligens håller redan på att omforma våra samhällen och arbetsmarknader och medför både möjligheter och utmaningar. EESK och dess partnerorganisationer är fast beslutna att se till att AI fungerar som en kraft för social rättvisa, stärker arbetstagarnas rättigheter, främjar delaktighet och förebygger nya ojämlikheter. För en rättvis och människocentrerad AI-framtid krävs kollektiva åtgärder – från beslutsfattarna till arbetsmarknadens parter och det civila samhället – för att se till att tekniken fungerar till människornas fördel och inte till deras nackdel.”

ILO:s generaldirektör Gilbert F. Houngbo framhöll vikten av en proaktiv politik för att mildra AI:s störande inverkan på arbetstillfällen och arbetsplatser: ”Vi måste se till att vi formar AI på sätt som främjar social rättvisa. För detta krävs flera åtgärder: Vi måste stödja arbetstagarna, bland annat genom kompetens och socialt skydd, underlätta tillgången för företag av alla storlekar och i alla delar av världen till AI-teknik för att utnyttja produktivitetsfördelarna samt se till att integreringen av AI på arbetsplatsen skyddar arbetstagarnas rättigheter och främjar social dialog i den digitala omställningen.”

Under två paneldiskussioner delade de framstående talarna med sig av sina insikter om de utmaningar och möjligheter som de ser när det gäller att utnyttja AI för att främja anständigt arbete och inkluderande arbetsmarknader samt bidra till jämställdhet under de kommande åren. Bland paneldeltagarna fanns EU-arbetsmarknadsministrarna Agnieszka Dziemianowicz-Bąk (Polen), Yolanda Díaz (Spanien), Niki Kerameus (Grekland) och Maria do Rosário Palma Ramalho (Portugal) samt den franska regeringens delegat till ILO och till G7/G20, Anousheh Karvar.

Diskussionerna belyste att det, även om det finns en risk i samband med införandet av AI, inte finns något behov av vara principiella motståndare till denna nya teknik. Det är dock mycket viktigt att man fokuserar på social dialog och inkluderar arbetstagarna i införandet av AI, samtidigt som särskild uppmärksamhet ägnas åt omskolning och kompetenshöjning. En korrekt och kontrollerad utbyggnad och reglering av AI kommer att bidra till att förebygga större chocker och göra att denna teknik kan minska repetitiva arbetsuppgifter utan att nödvändigtvis leda till storskaliga uppsägningar.(lm)

I och med att artificiell intelligens omformar arbetsplatserna är det mycket viktigt att fortsätta att främja människocentrerad AI och förespråka politik som balanserar en stark AI-utveckling i EU med social rättvisa och arbetstagares rättigheter. Det framhölls vid en högnivådebatt vid EESK.

Vid sin plenarsession i januari höll EESK en debatt om införandet av artificiell intelligens på arbetsplatsen, med anföranden av bl.a. EESK:s ordförande Oliver Röpke, kommissionens verkställande vice ordförande Roxana Mînzatu och Polens biträdande minister för familje-, arbetsmarknads- och socialpolitik, Katarzyna Nowakowska.

Oliver Röpke inledde debatten med att säga följande: ”Artificiellt intelligens är en av vårs tids mest omvälvande trender, som erbjuder oändliga möjligheter men samtidigt medför stora utmaningar. Dagens debatt bekräftar vikten av att förankra AI-politiken i principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter.”

Roxana Mînzatu framhöll följande: ”När vi tänker på AI, särskilt på arbetsplatsen, bör vi undersöka hur vi kan öka våra investeringar i forskning och innovation och hur vi kan förenkla de europeiska företagens utveckling på detta område så att vi har vår egen teknik som tränats med europeiska data och är baserad på europeiska värden. I enlighet med våra värderingar om sociala rättigheter och jämlikhet ser vi till att de europeiska arbetstagarna har samma rättigheter i en värld med eller utan AI – att de skyddas och att människocentrerad kontroll tillämpas.”

Katarzyna Nowakowska påpekade att artificiell intelligens i arbetslivet erbjuder enorma möjligheter att öka företagens produktivitet och konkurrenskraft, men tog också upp ett antal frågor om dess potentiella inverkan på arbetstillfällen och sysselsättning, arbetstagarnas hälsa och säkerhet, arbetsvillkor, övergripande arbetskvalitet och den sociala dialogens roll.

Antagande av yttrandet ”AI till arbetstagarnas gagn” och det bifogade motyttrandet

Efter debatten antog EESK yttrandet på eget initiativ ”AI till arbetstagarnas gagn: möjligheter att utnyttja potentialen hos och minska riskerna med AI i samband med sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken”, som författats av föredraganden Franca Salis-Madinier. Yttrandet antogs med 142 röster för, 103 röster emot och 14 nedlagda röster. Det fick inte stöd av Arbetsgivargruppen vid EESK, som lade fram ett motyttrande.

I yttrandet betonar EESK att social dialog och arbetstagarinflytande spelar en avgörande roll för att bevara arbetstagarnas grundläggande rättigheter och främja ”tillförlitlig” AI i arbetslivet. Kommittén tillägger att de nuvarande reglerna bör avhjälpa luckorna i skyddet av arbetstagarnas rättigheter på arbetsplatsen och säkerställa att människor behåller kontrollen i all interaktion mellan människa och maskin.

Arbetsgivargruppens motyttrande bifogades yttrandet. Gruppens medlemmar menar att EU redan har verktyg för att anamma AI-revolutionen, och att den befintliga rättsliga ramen säkerställer ett smidigt införande. (lm)

Den 13–14 mars 2025 håller Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) sitt årliga ungdomsevenemang Ditt Europa, din mening, som samlar mer än 130 deltagare från hela EU och andra delar av Europa. Detta unika evenemang förenar gymnasieelever, företrädare för ungdomsorganisationer och delegater från nationella ungdomsråd, alla i åldern 16–25 år, från alla 27 EU-länder, 9 kandidatländer och Förenade kungariket.

Med en rad workshoppar, paneldebatter och diskussioner kommer evenemanget att utgöra en plattform där ungdomarna aktivt kan bidra till att forma Europas framtid. I år har evenemanget rubriken ”Att låta ungdomarnas röst bli hörd”, och deltagarna kommer att ta upp viktiga frågor såsom hållbarhet, social delaktighet, digital omvandling och mycket mer.

Resultaten av dessa diskussioner och de insikter som erhålls kommer att kanaliseras till EESK:s andra vecka för det civila samhället och även främjas vid det europeiska ungdomsevenemanget (EYE) i juni 2025, som anordnas av Europaparlamentet i Strasbourg.

Vid evenemanget betonas vikten av att låta ungdomars engagemang ta sig uttryck i samhällsinsatser, deltagandedemokrati och utformningen av EU:s politik.

Håll utkik efter resultaten och initiativen från denna viktiga sammankomst. (kc)