”Det är dags att omsätta Draghi-rapporten i konkreta åtgärder, innan den försvinner i politikens irrgångar. Vi behöver skickliga strateger och beslutsfattare som kan bygga vidare på denna rapport och utarbeta strategier för EU:s industripolitik”, sade den kroatiska företagaren och forskaren Stjepan Orešković. Tillsammans med Jörn Fleck, chefsdirektör vid den transatlantiska tankesmedjan Atlantic Council, presenterade han det ambitiösa initiativet ”Future 500” vid den offentliga internationella konferensen Conclave II i Bryssel. ”Future 500”, som ingår i Atlantic Councils bredare plattform SEEUS Futures, syftar till att identifiera och stödja 500 europeiska företag med betydande potential för tillväxt och global inverkan. Målet är att hjälpa nya europeiska företagare att klara sig i den globala konkurrensen och att stärka EU:s närvaro på den internationella ekonomiska arenan. Stjepan Orešković berättade mer om projektet.
”Det är dags att omsätta Draghi-rapporten i konkreta åtgärder, innan den försvinner i politikens irrgångar. Vi behöver skickliga strateger och beslutsfattare som kan bygga vidare på denna rapport och utarbeta strategier för EU:s industripolitik”, sade den kroatiska företagaren och forskaren Stjepan Orešković. Tillsammans med Jörn Fleck, chefsdirektör vid den transatlantiska tankesmedjan Atlantic Council, presenterade han det ambitiösa initiativet ”Future 500” vid den offentliga internationella konferensen Conclave II i Bryssel. ”Future 500”, som ingår i Atlantic Councils bredare plattform SEEUS Futures, syftar till att identifiera och stödja 500 europeiska företag med betydande potential för tillväxt och global inverkan. Målet är att hjälpa nya europeiska företagare att klara sig i den globala konkurrensen och att stärka EU:s närvaro på den internationella ekonomiska arenan. Stjepan Orešković berättade mer om projektet.
Kan du kortfattat redogöra för den centrala tanken bakom projektet ”Future 500”?
Mot bakgrund av insikterna från de viktiga rapporter om EU:s framtid som utarbetats av Mario Draghi, Enrico Letta och Manuel Heitor och analyserats ur två olika perspektiv av forskare respektive företagare, väcker initiativet flera kritiska frågor: Vem kommer att genomföra dessa konkurrenskraftsplaner och den nyligen offentliggjorda konkurrenskraftskompassen? Vilka mekanismer kommer att användas? Vilka kostnader kommer detta att medföra? Och vilken avkastning kan man vänta sig, jämfört med avkastningen från högtillväxtföretag i USA på senare tid? Projektet ”Future 500” är en hörnsten i SEEUS-plattformen, som företräder aktörer i USA, EU och Sydösteuropa, och syftar till att skapa ökad synlighet och främja samarbetet mellan dessa geografiska områden. Det är strategiskt utformat för att ta itu med Europas akuta behov av att främja en dynamisk miljö där lokala företag får möjlighet att bli ledare på den globala arenan. Initiativet är inriktat på att ge tillgång till riskkapital, strategisk vägledning och internationellt nätverksarbete, där man kan dra lärdom av experter som Dani Rodrik från Harvard-universitetet och Beata Jaworcik från EBRD, för att utveckla en industripolitik för 2000-talet som avsevärt ökar vår konkurrenskraft.
Har ni redan potentiella kandidater till de 500 företag ni tänker välja ut? Vilka är de grundläggande krav som ett företag måste uppfylla för att väljas ut?
Vi har ännu inte valt ut några specifika företag, men tanken är att ”Future 500” ska inrikta sig på företag som bedöms ha potential för skalbarhet och snabb tillväxt. Det kommer att vara en öppen och löpande process, och vi kommer att prioritera företagens ekonomiska potential, innovationsförmåga och strategiska betydelse inom sina branscher. Vi kommer också att sträva efter att upprätta partnerskap med multilaterala utvecklingsbanker och investerare som redan hjälper företag att stärka sin ställning i konkurrensen. Fokus ligger på företag som redan uppvisar en stabil tillväxtbana, en god innovationsförmåga och en ambition att skala upp globalt. Därmed garanteras att företagen inte bara är marknadsledande utan också banbrytande i fråga om teknik och affärsmodeller. Vi kommer att bygga vidare på erfarenheterna från stora projekt som Scale-Up Europe, som sammanför grundare, investerare, personer i ledande befattning och forskare med uppdraget att göra Europa till en plats där tekniska föregångare hör hemma. När det gäller EU:s kandidatländer är de företag som kan komma att väljas ut särskilt viktiga, eftersom de kommer att utgöra konkreta exempel på hur den nya ekonomins principer fungerar i praktiken: de är ambitiösa och internationellt konkurrenskraftiga företag som inte till största delen är beroende av nationell finansiering med skattemedel, och kan därmed fungera som förebild.
Hur optimistisk är du när det gäller Europas potential i fråga om global konkurrenskraft?
Det finns betydande skäl till optimism kring Europas förmåga att stärka sin globala konkurrenskraft om vi lägger dagens tendenser till självömkan bakom oss. Om vi räknar bort Nvidia har euroområdets aktieindex sedan marknaden vände uppåt i slutet av 2022 överträffat S&P i fråga om totalavkastning. Tack vare de europeiska sociala systemen och hälso- och sjukvårdssystemen håller sig människor friska och aktiva längre, till mycket lägre kostnad, och systemen har därmed en positiv inverkan på vår ekonomis produktivitet och konkurrenskraft på global nivå.
Vi försöker återspegla Immanuel Kants tankar om ”genuin entusiasm”, som han tog upp i samband med franska revolutionen. En sådan inställning kan omvandla utmaningar till en motiverande kraft och skapa en till synes oövervinnerlig beslutsamhet. Vi behöver färre rika knösar och tama knähundar – välbärgade och självbelåtna eliter och alltför eftergivna och bekväma anhängare – som har gynnats under de senaste två årtiondena. I stället behöver vi en ny ”ung och hungrig” generation – drivna och ambitiösa individer som är redo att ta sig an utmaningar.
Initiativet ”Future 500” syftar till att proaktivt ta itu med kroniska problem som lyfts fram i konkurrenskraftsrapporterna, såsom behovet av djärv innovation och företag som skalar upp. Europas globala ställning kommer i hög grad att vara beroende av dess förmåga att integrera avancerad teknik, främja entreprenörstalang och finslipa industripolitiken för att stödja tillväxt för alla. Syftet med initiativet är att skapa ett gynnsamt klimat för företagsledare och innovatörer – dels genom att dra nytta av Europas välutbildade arbetskraft, dess rika arv i fråga om banbrytande uppfinningar och dess traditionella och nya branscher, dels genom att ta itu med frågor kring bland annat lagstiftningens fragmentering och obalanser på marknaden.
Kort sagt utgör initiativet ”Future 500” ett viktigt steg för att sätta Europas ekonomiska landskap på prov och ge vår världsdel en starkare ställning i den globala konkurrensen genom att främja företag med stor potential och stärka företagsekosystemet. Vi har ingen chans att vinna i konkurrensen om vi inte vet vilka våra konkurrenter är.
Stjepan Orešković är forskare och företagare. Han är medlem av European Academy of Science and Arts (EASA) och grundare av Bosqar Invest. Under hans familjs ledning har antalet anställda inom Bosqar Invest ökat från 300 till över 16 000 på fem år – ett exempel inte bara på en lysande uppskalningsstrategi (som inbegriper vetenskap, teknik, investeringar från pensionsfonder och andra fonder), utan också på modigt företagande, vilket är en viktig faktor som lyfts fram i Draghi-rapporten. Detta strategiska fokus påverkade sannolikt Atlantic Councils lansering av projektet ”Future 500” som han berättar om.
Kommissionen kommer snart att lägga fram ett paket med lagstiftningsreformer om företagens rapporteringsskyldigheter, det så kallade omnibuspaketet. Paketet syftar till att förenkla och rationalisera hållbarhetsbestämmelserna och göra rapporteringsskyldigheterna tydligare för företagen. Sedan paketet tillkännagavs i november har det sänt chockvågor över hela EU, varit föremål för omfattande diskussioner och väckt motstånd från olika grupper. Civilsamhällesorganisationer, fackföreningar, företag, investerare, jurister och akademiker har alla framfört oro beträffande risken för att omnibuspaketet leder till avreglering, och uppmanat kommissionen att skydda, snarare än försvaga, dessa instrument. Andriana Loredan från ECCJ (europeiska koalitionen för företagsrättvisa) förklarar vad som står på spel och varför civilsamhällesorganisationer som ECCJ motsätter sig omnibuspaketet.
Kommissionen kommer snart att lägga fram ett paket med lagstiftningsreformer om företagens rapporteringsskyldigheter, det så kallade omnibuspaketet. Paketet syftar till att förenkla och rationalisera hållbarhetsbestämmelserna och göra rapporteringsskyldigheterna tydligare för företagen. Sedan paketet tillkännagavs i november har det sänt chockvågor över hela EU, varit föremål för omfattande diskussioner och väckt motstånd från olika grupper. Civilsamhällesorganisationer, fackföreningar, företag, investerare, jurister och akademiker har alla framfört oro beträffande risken för att omnibuspaketet leder till avreglering, och uppmanat kommissionen att skydda, snarare än försvaga, dessa instrument. Andriana Loredan från ECCJ (europeiska koalitionen för företagsrättvisa) förklarar vad som står på spel och varför civilsamhällesorganisationer som ECCJ motsätter sig omnibuspaketet.
Konkurrenskraft används som förevändning för avreglering av välbehövliga hållbarhetsbestämmelser
Omnibuspaketet är inriktat på tre viktiga hållbarhetsinstrument som står i centrum för den europeiska gröna given, nämligen direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet och taxonomiförordningen. Paketet är ett direkt resultat av att den nya kommissionen lagt om kursen, vilket inleddes med Mario Draghis rapport om EU:s framtida konkurrenskraft i september 2024. I Draghi-rapporten tillskrivs stagnationen på EU:s marknader delvis alltför stora regelbördor för företagen, samtidigt som han bekvämt nog bortser från andra viktiga faktorer, såsom den olje-, gas- och livsmedelsinflation som drivs av multinationella företags spekulation. Enligt Draghi-rapporten är EU:s ram för hållbarhetsrapportering och tillbörlig aktsamhet en stor källa till regelbördor. Utan bevis som kopplar hållbarhetslagstiftningen till den upplevda bristen på konkurrenskraft i EU har detta snäva perspektiv blivit en förevändning för att eventuellt avveckla hållbarhetslagstiftningen helt och hållet.
Med detta särskilda omnibuspaket avser kommissionen att förenkla några av de mest avgörande instrument som nyligen antagits för att ta itu med storföretagens inverkan på människor och miljö. Detta inbegriper direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, som antogs så sent som förra året och ännu inte har genomförts.
Alla diskussioner om omnibuspaketets innehåll är för närvarande bara spekulationer. En av de största riskerna med omnibuspaketet är dock att lagstiftningen om hållbarhetsinstrument öppnas upp igen, vilket skulle kunna leda till att bestämmelser av central betydelse omförhandlas (såsom det civilrättsliga ansvaret eller klimatomställningsplanerna inom ramen för direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet). ECCJ motsätter sig starkt att tidigare överenskommen hållbarhetslagstiftning öppnas upp igen. Detta skulle öka den rättsliga osäkerheten, äventyra företagens respekt för de mänskliga rättigheterna och miljön och missgynna dem som redan anpassat sig till de nya bestämmelserna.
Företagens oproportionerliga inflytande i ett bristfälligt samrådsförfarande
Kommissionen har för avsikt att lägga fram sitt omnibusinitiativ inom en mycket snäv tidsram, som inte möjliggör adekvat konsekvensbedömning och offentligt samråd. Detta tillvägagångssätt är oförenligt med rätten att delta i EU:s beslutsprocesser, en demokratisk princip som skyddas av EU:s fördrag. Det strider också mot kommissionens egna riktlinjer för bättre lagstiftning, som kräver ett brett och öppet samråd med berörda parter under kommissionens beslutsprocess.
I februari 2025 höll kommissionen i stället ett skensamråd, en så kallad verklighetskontroll, med en liten, utvald grupp av berörda parter, främst stora företag och näringslivsorganisationer. Många av dessa företag riskerar för närvarande rättsliga åtgärder för kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller för att ha orsakat skada på miljön i sin egen verksamhet eller i sin värdekedja. De har således ett egenintresse av att försvaga hållbarhetslagstiftningen, på bekostnad av arbetstagarna, lokalsamhällena och klimatet. Dessutom stod den oproportionerliga representationen av stora företag i skarp kontrast till det civila samhällets underrepresentation. Civilsamhällesorganisationer, fackföreningar och småföretag var bara symboliskt representerade, medan offer för företags missbruk och företag som förespråkar hållbarhetsbestämmelser helt uteslöts från samtalet.
Omnibuspaketet: ett potentiellt hot mot en ambitiös klimatpolitik
Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och kommissionsledamot Valdis Dombrovskis, som övervakar hela ”förenklingsarbetet”, verkar ansluta sig till de största och mäktigaste företagens agenda. I synnerhet omfattade kommissionens viktigaste partner under den så kallade verklighetskontrollen företag vars affärsverksamhet i hög grad bidrar till klimatförändringarna och som har ett intresse av sänkta klimatkrav, såsom företag inom olje-, gas-, petrokemi-, fordons- och finanssektorerna. Med tanke på den rådande klimatkrisen och dess negativa konsekvenser för människor och miljö väcker detta oro över huruvida omnibuspaketet kommer att innebära ett steg bakåt för klimatpolitiken.
Kommissionens bör prioritera genomförande snarare än avreglering
Om kommissionen verkligen är intresserad av konkurrenskraft och minskad regelbörda samt mänskliga rättigheter och klimaträttvisa bör den överväga hur hållbarhetsinstrumenten skulle kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Detta kan enkelt göras genom riktlinjer för att bistå företagen och medlemsstaternas myndigheter, i enlighet med direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, samt genom finansiering och kapacitetsuppbyggnad. Detta tillvägagångssätt skulle innebära att man tar fasta på Draghi-rapportens kritik mot bristen på vägledning för att underlätta tillämpningen av EU:s hållbarhetslagstiftning.
Slutligen är det inte heller rätt väg att gå för att uppnå verklig konkurrenskraft att i hemlighet omarbeta viktiga hållbarhetsbestämmelser bakom stängda dörrar med några av världens största företag.
Andriana Loredan är handläggare vid ECCJ (europeiska koalitionen för företagsrättvisa) och har varit involverad i opinionsbildning om direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet sedan förslaget först lades fram 2022. Hon arbetade tidigare med frågan om affärsverksamhet och mänskliga rättigheter ur ett tvångsarbetesperspektiv vid Anti-Slavery International.
Företagen i EU står fortfarande inför överdriven byråkrati, fragmenterad lagstiftning och ökande kostnader. Denna överreglering hämmar deras tillväxt och hindrar dem från att hålla jämna steg med konkurrenter från andra delar av världen. EU kan inte fortsätta att gå runt i cirklar – företagarna behöver verkliga förändringar, inte ytterligare analyser av samma hinder som vi har känt till i åratal. Detta är ett viktigt tillfälle att gå från ord till handling. Det skriver Kinga Grafa från den polska företagarorganisationen Lewiatan.
Företagen i EU står fortfarande inför överdriven byråkrati, fragmenterad lagstiftning och ökande kostnader. Denna överreglering hämmar deras tillväxt och hindrar dem från att hålla jämna steg med konkurrenter från andra delar av världen. EU kan inte fortsätta att gå runt i cirklar – företagarna behöver verkliga förändringar, inte ytterligare analyser av samma hinder som vi har känt till i åratal. Detta är ett viktigt tillfälle att gå från ord till handling. Det skriver Kinga Grafa från den polska företagarorganisationen Lewiatan.
Kommissionen presenterade nyligen konkurrenskraftskompassen, en färdplan för de kommande fem åren som syftar till att stärka EU:s ekonomiska ställning och stödja de europeiska företagen. Det tillvägagångssätt som kommissionen föreslår är det rätta. Näringslivet har länge efterlyst sådana förändringar och gjort ”konkurrenskraft” och ”den inre marknaden” till sina främsta prioriteringar. Om EU vill vara globalt konkurrenskraftigt måste vi dock agera nu. Med en stark ekonomi som grund måste vi snarast rationalisera lagstiftningen, sänka energikostnaderna och sörja för effektivt stöd till investeringar och innovation. I ett instabilt geopolitiskt klimat måste vi också slutföra frihandelsavtal med viktiga partner, t.ex. sådana som omfattar tillgång till kritiska råvaror.
I dag står företagen i EU fortfarande inför överdriven byråkrati, fragmenterad lagstiftning och ökande kostnader. Konkurrenter från andra delar av världen växer snabbare, medan överreglering hämmar de europeiska företagens tillväxt. Kommissionen måste lägga fram konkreta reformer som verkligen förbättrar EU:s företagsklimat. Konkurrenskraftskompassen tar upp de största hindren för tillväxt och produktivitet i EU, såsom höga energikostnader, överreglering och kompetens- och arbetskraftsbrist. Detta är rätt tillvägagångssätt, men det viktigaste är att detta omsätts i praktiken. Det innebär lagstiftningsförslag och handlingsplaner som främjar konkurrenskraften och inte bromsar den.
Den inre marknaden är en av den europeiska integrationens största framgångar, men dess fulla potential måste frigöras. Det är oacceptabelt att de hinder på den inre marknaden som fastställdes för 20 år sedan fortfarande kvarstår. Det polska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd har möjlighet att ändra detta, och friheten att tillhandahålla tjänster är en nyckelprioritering. Detta är viktigt inte bara för transportsektorn utan också för den växande gruppen av företag som erbjuder yrkesmässiga tjänster. Tyvärr ägnas denna fråga inte tillräcklig uppmärksamhet i Letta- och Draghi-rapporterna. Enrico Letta fokuserade enbart på byggverksamhet och detaljhandel, medan Mario Draghi inte tog hänsyn till kommissionens uppskattningar av de ytterligare steg som skulle kunna frigöra tjänstemarknadens potential. Det är positivt att Sauli Niinistö i sin rapport lyfte fram tjänsternas roll när det gäller att skapa resiliens och säkerhet. Ingen behöver övertygas om hur viktigt det är i det nuvarande geopolitiska landskapet. Det är mot denna bakgrund som kommissionen föreslår den ”28:e ordningen” – en enda uppsättning regler som omfattar beskattning, arbetsrätt och bolagsrätt. Detta initiativ syftar till att förenkla gränsöverskridande verksamhet, särskilt för små och medelstora företag, men vi vet i detta skede inte tillräckligt mycket om förslaget för att kunna bedöma det.
Den aviserade avregleringen och rationaliseringen av lagstiftningen är helt klart ett steg i rätt riktning. Nu är det dock dags att omsätta förslagen i praktiken, och det måste handla om mer än bara att minska rapporteringsbördan. Vi hoppas att kommissionen kommer att göra en grundlig ”revision” av EU-lagstiftningen som utmynnar i specifika förslag för att snabbt förbättra EU:s regelverk.
Vi ser fram emot forumet för den inre marknaden i Kraków och emotser slutsatserna från det offentliga samrådet med Lewiatans medlemmar. Målet är att förbereda nästa inremarknadsstrategi.
Detta är ett viktigt tillfälle att gå från ord till handling och genomföra lösningar som verkligen frigör de europeiska företagens utveckling. Dialog mellan EU-institutionerna och arbetsmarknadens parter kommer att vara avgörande för att finna lösningar som tillgodoser företagens verkliga behov. Om vi inte fattar djärva beslut kommer vi att förlora värdefull tid och halka efter i den globala konkurrensen.
Kinga Grafa är biträdande generaldirektör för Europafrågor vid privatföretagarnas centralorganisation Lewiatan och ständig delegat till BusinessEurope.Hon är utbildad statsvetare och journalist och fick erfarenhet av hur EU fungerar när hon arbetade för UKIE (polska byrån för kommittén för europeisk integration) 2008–2009 och vid Europaparlamentet 2009–2014. Hon är också medförfattare till en bok om den polska aristokratin och författare till vetenskapliga publikationer om amerikansk utrikespolitik, den amerikanska eliten och kulturdiplomati.
