I detta nummer:

• Andrej Gnjot: Statens fiende - förföljelsen av journalister i Belarus
• EESK:s delegation vid COP16 och COP29: Vi sågar av den gren vi sitter på
• Adélaïde Charlier: COP29:s miljardsvek: Klimatkonferensen levererar ingen klimaträttvisa
• Luz Haro Guanga: Kampen för en frisk planet är en fråga om liv eller död
• Mariya Mincheva: Kostnaderna för att inte delta i Schengensamarbetet är hög för Bulgarien och Rumänien, men även för EU:s inre marknad
   

År 2021 vann den belgiska föreningen Grootouders voor het Klimaat (mor- och farföräldrar för klimatet) EESK:s pris till det civila samhället för klimatåtgärder med sin kampanj ”Onze spaarcenten voor hun toekomst” (våra besparingar för deras framtid). Kampanjen syftade till att uppmuntra omkring 2,4 miljoner belgiska mor- och farföräldrar att återinvestera sina besparingar – som då uppskattades till ca 910 miljarder euro – i mer hållbara projekt. EESK info talade med Grootouders voor het Klimaat om klimat och hållbar finansiering i dag och om förväntningarna och planerna för framtiden.

Ser ni tre år senare några konkreta resultat av er kampanj? Hur skulle ni generellt bedöma läget för klimatfinansiering och hållbar finansiering i Belgien – har framsteg gjorts och ökar människornas medvetenhet om dess betydelse?

EESK:s pris var ett viktigt erkännande och stöd för oss. Vi har ofta hänvisat till det i kontakter med myndigheter, andra stödorganisationer och allmänheten. Det har hjälpt oss att knyta ytterligare kontakter och vidareutveckla vår kampanj, både för mor- och farföräldrarna och för de yngre generationerna, genom att ta fram presentationer, workshoppar och en föreläsningsserie om hållbar finansiering.

Vi noterade att det fortfarande inte är en självklar fråga, men samtidigt har EU gjort viktiga lagstiftningsinsatser (taxonomin, den gröna given, direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet m.m.), vilket gör att företag och sektorer nu tar allt fler initiativ som vi kan hänvisa till. Detta är hoppingivande – och nödvändigt, vilket blir tydligt om vi ser till (de bristfälliga) resultaten från partskonferensen i Baku.

Av en nyligen genomförd studie lärde vi oss att vårt arbete för att öka medvetenheten fortfarande är ytterst nödvändigt. Bara 5–15 % av investerarna utnyttjar sin rätt att be sina finansinstitut att ta hänsyn till deras hållbara preferenser. Vi måste alltså fortsätta att arbeta med detta.

Vad förväntar ni er av COP29? Deltar ni i konferensen, om inte direkt så kanske genom att stödja den 12-årig pojken Ferre och hans morföräldrar? Anser ni att klimatfinansiering är en avgörande fråga för en rättvis omställning?

När vi skriver detta har COP29 precis avslutats. Redan från början har vi gett vårt fulla stöd, både ekonomiskt och i fråga om kommunikation, till den 12-årige Ferre, som tillsammans med sina morföräldrar, som är medlemmar av Grootouders voor het Klimaat, reste till Baku för att se till att barnens röster fortsätter att bli hörda. Vi vill också tacka alla mor- och farföräldrar och instanser som har gjort detta möjligt.

COP29 skulle bli klimatfinansieringspartskonferensen eftersom finansiering mycket riktigt är avgörande för en rättvis omställning. I Baku blev det tyvärr tydligt hur otillräcklig denna finansiering alltjämt är. Vårt budskap kvarstår: pengarna finns och vi uppmanar dem som har pengar att ta ansvar och använda dem på ett hållbart sätt för våra barnbarns framtid.

Vilka är de senaste projekten från Grootouders voor het Klimaat som ni skulle vilja nämna? Planeras redan några nya projekt?

Vi fortsätter att blicka förhoppningsfullt mot framtiden. År 2025, tio år efter Parisavtalet, blir för Grootouders voor het Klimaat det år då vi i stor stil kommer att vända oss till andra mor- och farföräldrar som är medlemmar av de stora äldreorganisationerna i Flandern. Vi befinner oss mitt i förberedelserna där dussintals mor- och farföräldrar för klimatet håller på att utbilda sig för att med självförtroende, en utsträckt hand och ett lyssnande öra kunna diskutera klimatet.

Vi har tagit fram flera workshoppar, bl.a. en om hållbara besparingar och investeringar, som vi erbjuder gratis till alla lokalavdelningar av äldreorganisationerna. Vi noterar redan stor entusiasm. I slutet av november 2025 anordnar vi ett stort avslutande evenemang som – förhoppningsvis – inte kommer att utgöra ett slut utan snarare början på ett växande engagemang för framtiden.

Hugo Van Dienderen är medgrundare av och medordförande för Grootouders voor het Klimaat. Grootouders voor het Klimaat grundades 2019 och är en självständig rörelse av äldre, främst mor- och farföräldrar, som vill överlåta en värld som det går att leva i åt kommande generationer.

På fotot: Ferre med sina morföräldrar för klimatet på COP29 i Baku. Ferre fick tillfälle att framföra sin oro över klimatkrisen för många viktiga personer.

Kan vi bidra till att rädda världen genom att investera hållbart? Finanssektorn genomgår just nu en anmärkningsvärd omvandling mot bakgrund av miljömässiga och sociala utmaningar. Brigitte Bernard-Rau från Hamburgs universitet tittar närmare på påverkansinvesteringar, den nya kraftfulla investeringsstrategin. Genom att i grunden ändra vårt sätt att se på kapitalets och finansieringens roll i samhället utmanar strategin den traditionella föreställningen att investerare måste välja mellan att tjäna pengar och att göra skillnad.

Av Brigitte Bernard-Rau

I en värld som står inför aldrig tidigare skådade miljömässiga och sociala utmaningar – från klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald till hotad livsmedelstrygghet, ojämlikhet samt utmaningar på området välbefinnande och hälso- och sjukvård – genomgår finanssektorn en anmärkningsvärd omvandling. Påverkansinvesteringar har vuxit fram som en kraftfull strategi som utmanar den traditionella föreställningen att investerare måste välja mellan att tjäna pengar och att göra skillnad. Men vad är egentligen påverkansinvesteringar, och hur skiljer de sig från andra former av hållbar finansiering?

Att förstå påverkansinvesteringar

I grund och botten handlar påverkansinvesteringar om en grundläggande förändring av hur vi ser på kapitalets och finansieringens roll i samhället. Enligt definitionen i Global Impact Investing Network (GIIN) är påverkansinvesteringar (impact investing) en investeringsstrategi som omfattar investeringar som görs i syfte att generera positiva, mätbara sociala och miljömässiga effekter vid sidan av ekonomisk avkastning. Denna till synes enkla definition återspeglar dock inte hur komplex påverkansinvesteringarnas omvandlingspotential är.

För att fullt ut förstå den särskilda roll som påverkansinvesteringar har inom modern finansiering – med dess materialistiska inriktning – är det nödvändigt att se var de befinner sig på det bredare spektrumet av investeringsstrategier. I ena änden av spektrumet har vi traditionella investeringar, där ekonomisk avkastning och vinstmaximering är det viktiga och sociala eller miljömässiga hänsyn inte spelar någon roll i beslutsfattandet. Allteftersom vi förflyttar oss på skalan stöter vi på allt mer sofistikerade strategier där sociala och miljömässiga resultatfaktorer integreras, och som möjliggör olika typer av investeringar i hållbar finansiering. Av dessa är påverkansinvesteringar den mest potenta investeringsstrategin, då de främjar positiva och transformativa förändringar genom att kombinera ekonomisk avkastning med sociala och miljömässiga mål.

Investeringsstrategier i korthet:

• Traditionella investeringar är enbart inriktade på ekonomisk avkastning och bortser från sociala och miljömässiga faktorer. Detta har länge varit hörnstenen i kapitalmarknaderna.
• ESG-integrering innebär att ESG-faktorer (miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade faktorer) tas med som riskindikatorer i investeringsbeslut, men de ses inte som primära drivkrafter för investeringar.
• Hållbar finansiering integrerar ESG-hänsyn i investeringsbeslut och ser hållbarhet som en värdeskapande faktor. Genom hållbar finansiering stöds investeringar som tar itu med hållbarhetsutmaningar och leder till positiva sociala och miljömässiga förändringar. Det omfattar också investeringar i omställningen, dels genom finansiering av det som redan i dag är miljövänligt (grön finansiering), dels genom finansiering av övergången till miljövänliga prestandanivåer över tid (omställningsfinansiering).
• Påverkansinvesteringar avser en betydande förändring på finansmarknaderna och en konkret omorientering i riktning mot påverkan, där man ställer frågan ”Bidrar investeringar i hållbarhet till en bättre värld?”. Därför framstår påverkansinvesteringar som den mest genuina strategin, där man aktivt strävar efter att uppnå såväl ekonomisk avkastning som mätbara positiva sociala eller miljömässiga effekter, med lika stort engagemang.

Två typer av påverkansinvesteringar: anpassning kontra generering

Inom påverkansinvesteringar finns en avgörande skillnad mellan påverkansanpassade och påverkansgenererande investeringar. Denna åtskillnad hjälper investerare att förstå inte bara vart deras pengar går, utan också hur de bidrar till positiva förändringar.

• Påverkansanpassade investeringar stöder företag som redan har visat att de använder positiva miljömässiga eller sociala metoder och har visat sitt engagemang för positiv påverkan genom sin verksamhet och sina resultat.
• Påverkansgenererande investeringar skapar aktivt nya lösningar på sociala eller miljömässiga utmaningar, ofta med fokus på omvandling och systemförändringar.

Denna teoretiska distinktion konkretiseras genom tillämpning inom olika sektorer.

Ren energi

I omställningen till ren energi kan påverkansanpassade investeringar till exempel vara köp av aktier i etablerade företag för förnybar energi eller elfordonstillverkare. Dessa företag bidrar redan till miljömässig hållbarhet genom sina affärsmodeller. Påverkansgenererande investeringar i samma sektor kan i stället exempelvis inriktas på att i ett tidigt skede finansiera uppstartsföretag inom batteriteknik eller innovativa lokala solenergiprojekt i eftersatta områden, vilket skapar helt nya lösningar på energiutmaningar.

Hållbart jordbruk

Den hållbara jordbrukssektorn är ett annat bra exempel. Påverkansanpassade investerare kan stödja etablerade ekologiska livsmedelsproducenter eller hållbara jordbruksverksamheter, medan påverkansgenererande investerare skulle fokusera på utveckling av nya regenerativa jordbruksmetoder eller revolutionerande lösningar för stadsnära jordbruk som skulle kunna förändra hur vi producerar livsmedel.

Social påverkan

När det gäller den sociala påverkan stöder anpassade investeringar ofta företag med en stark mångfaldspolicy och rättvisa arbetsmetoder. Genererande investeringar, å sin sida, kan till exempel finansiera nya, ekonomiskt överkomliga bostäder eller banbrytande utbildningstekniska lösningar för missgynnade grupper, vilket aktivt skapar nya vägar till social rättvisa.

Investeringsprocessen: från avsikt till påverkan

För att lyckas med påverkansinvesteringar krävs en rigorös process som i syfte att åstadkomma positiva sociala och miljömässiga förändringar börjar med att man fastställer tydliga påverkansmål. Investerare måste definiera särskilda miljömässiga eller sociala resultat som de strävar efter att uppnå, fastställa mätbara mål och ofta anpassa dessa mål till etablerade ramar såsom FN:s globala indikator för de 17 målen för hållbar utveckling och deras 169 delmål i Agenda 2030.

Denna avsiktlighet skiljer påverkansinvesteringar från andra former av hållbar finansiering. Inom påverkansinvesteringar måste investerarna företa en due diligence-granskning för att grundligt bedöma såväl de ekonomiska resultaten som förmågan att generera och mäta meningsfulla sociala eller miljömässiga resultat.

Finansiell bedömning av en investering är en väletablerad praxis för vilken det finns både standardiserade mått och robusta metoder. Icke-finansiell bedömning, såsom utvärdering av social och miljömässig påverkan, är dock fortfarande jämförelsevis mindre utvecklad och saknar universella ramar. Investerare måste därför gå utöver traditionella finansiella analyser för att bedöma hur djupt ett företags engagemang för påverkan är. Detta inbegriper att utvärdera ledningens engagemang för att uppnå påverkansmålen, dess förmåga att mäta påverkan på ett effektivt sätt och dess förmåga att transparent redovisa och rapportera resultat. Bedömningsprocessen innebär ofta att man undersöker de specifika påverkansmått som utformats för investeringens mål och säkerställer anpassning till erkända ramar såsom IRIS+ eller Impact Management Project (IMP, 2024).

För att förbättra due diligence-granskningen är det dessutom centralt att man gör åtskillnad mellan ”företagens påverkan” och ”investerarnas påverkan”. Företagens påverkan är den direkta sociala eller miljömässiga påverkan av ett företags verksamhet och produkter. Investerarnas påverkan, däremot, är det inflytande som investerare har på ett företags beteende och resultat genom sina investeringsval och strategier för engagemang. Att förstå denna skillnad är avgörande för att man ska kunna göra en korrekt bedömning av investeringarnas övergripande påverkan och för att utveckla effektiva metoder för att mäta påverkan.

Utmaningar, komplexitet och överväganden

Även om konceptet är lovande finns betydande hinder i vägen för påverkansinvesteringar:

1. Påverkansmått: avsaknaden av standardiserade mått gör det svårt att kvantifiera eller jämföra sociala och miljömässiga resultat. Transparens och noggrann spårning och rapportering av påverkansmått är avgörande för att skapa konsekvens och redovisningsbarhet och säkerställa att påstådd påverkan kan styrkas.
2. Utmaningen med hänförande: det är svårt att isolera effekterna av specifika investeringar i samband med mer omfattande systemförändringar och hänföra dem till en viss investering. Att fastställa hur mycket av den observerade förändringen som direkt hänför sig till en viss investering är fortfarande en av de största utmaningarna när det gäller påverkansinvesteringar. Till exempel kan förbättringar av mål 3 för hållbar utveckling – god hälsa och välbefinnande – vara resultatet av en kombination av investeringar i hälso- och sjukvårdsinrättningar, utbildning och infrastruktur snarare än en enda riktad investering. Det är nödvändigt att utveckla metoder såsom kontrafaktisk analys och jämförelse av kontrollgrupper, men detta kan vara resurskrävande och inte alltid genomförbart, särskilt för mindre projekt eller på mindre utvecklade marknader.
3. Påverkanstvättning: överdrivna eller falska påståenden från företag eller fondbolag om deras sociala eller miljömässiga påverkan undergräver förtroendet för sektorn. För att upprätthålla förtroende och integritet inom hela påverkansinvesteringsområdet är transparent rapportering och verifiering av påstådd påverkan av yttersta vikt (ITF). Tydliga standarder för att mäta påverkan och robusta verifieringsmetoder är tillsammans med tredjepartsrevisioner och oberoende certifiering avgörande för att upprätthålla trovärdigheten.

Att frigöra påverkansinvesteringarnas transformativa potential

Påverkansinvesteringar har en central roll i en djupgående omvandling av den globala finansieringen, och de är mycket mer än bara en i raden av investeringsstrategier. De förkroppsligar omgestaltningen av finanssektorns roll i samhället. De utmanar den traditionella uppfattningen att ekonomisk avkastning och positiva sociala och miljömässiga effekter måste vara två skilda ting.

Utvecklingen av påverkansinvesteringar har visat att investerare kan uppnå lönsam avkastning och samtidigt bidra till meningsfulla sociala och miljömässiga förändringar. Genom att integrera syfte i vinstbegreppet utgör påverkansinvesteringar en lovande strategi för ett finansiellt system som tjänar både människor och planeten.

Brigitte Bernard-Rau forskare på postdoktornivå och fellow vid School of Business, Economics and Social Sciences vid Hamburgs universitet. Hennes forskning fokuserar på ESG-betyg och ESG-kreditvärderingsinstitut, hållbar finansiering, socialt ansvarsfulla investeringar, påverkansinvesteringar samt företagens sociala ansvar. Hon har nyligen publicerat Sustainability Stories: The Power of Narratives to Understand Global Challenges (Springer Nature, 2024). Boken innehåller över 30 inspirerande berättelser från olika författare från hela världen, vilka talar om olika sätt att engagera sig för det allmännas bästa och göra skillnad i samhällena, yrkesutövningen och människors liv.

Den unga klimat- och människorättsaktivisten Adélaïde Charlier, som även är medgrundare av Youth for Climate Belgium, räknar upp allt som är fel i COP29:s klimatavtal, som nyligen förhandlats fram i Azerbajdzjans huvudstad Baku. COP29, som betraktas av många som en symbol för sviktande förtroende och klimatklyftor, har skapat stor besvikelse bland utsatta nationer och det civila samhället.

Klimatkonferensen COP29 som nyligen ägt rum i Baku har lämnat världen splittrad. Utsatta nationer och det civila samhället har uttryckt stor frustration över vad som betraktas som ett förtroendesvek. En överenskommelse nåddes – med ett utlovat årligt belopp på 300 miljarder US-dollar för att stödja utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringarna fram till 2035 – men beloppet täcker bara en bråkdel av de akuta behoven för dem som står vid klimatkrisens frontlinjer.

”Hellre inget avtal än ett dåligt avtal”

Harjeet Singh, direktör med ansvar för det globala engagemanget inom initiativet för ett fördrag om icke-spridning av fossila bränslen, gjorde ett tongivande uttalande 24 timmar innan det slutliga avtalet nåddes: ”Hellre inget avtal än ett dåligt avtal.” Dessa ord återspeglade de ökande spänningarna mellan utsatta länder, det civila samhället och rikare länder. På söndagen presenterades konferensens bistra verklighet: det enda ekonomiska mål som uppnåtts var ett ”årligt belopp på 300 miljarder US-dollar fram till 2035”. Detta mål är löjligt eftersom det ligger långt under vad de utsatta länderna gemensamt hade efterlyst (1,3 biljoner US-dollar för att täcka behoven när det gäller anpassning, begränsning och hantering av förluster och skador).

Det uppnådda avtalet är knutet till det nya kollektiva kvantifierade målet, som är avsett att finansiera klimatomställningen i utvecklingsländer. Även om beloppet är tre gånger större än det mål på 100 miljarder US-dollar som fastställdes 2009, och uppnåddes först 2022 med två års försening, är det fortfarande långt ifrån tillräckligt. 2009 års åtagande på 100 miljarder US-dollar borde, med hänsyn till inflationen, uppgå till 258 miljarder US-dollar 2035, vilket motsvarar en faktisk ökning på bara 42 miljarder US-dollar i föreliggande insatser. De utsatta ländernas uppmaning är tydlig: ”Biljoner, inte miljarder”.

Det föreslagna ekonomiska målets struktur är en lika stor besvikelse som själva beloppet. Den saknar särskilda åtaganden om offentliga finansieringsmekanismer, såsom bidrag eller subventioner, som länderna i det globala Syd har ett akut behov av.

Dessutom innehåller den inga delmål för att bättre finansiera begränsning, anpassning och hantering av förluster och skador. Avtalet saknar ett tydligt fokus på anpassning, och tonvikten läggs i alldeles för hög grad på begränsningsåtgärder – främst finansierade av multilaterala utvecklingsbanker och den privata sektorn –, vilket tyder på att man fortfarande inte lärt sig läxorna från 2009, då anpassningen redan var kraftigt underfinansierad, och bristen på ansvarsskyldighet och särskild finansiering för förluster och skador bara gjorde saker värre.

Visst nämns förluster och skador i avtalet, men bara i en vag och ytlig hänvisning, i stället för att integreras på ett meningsfullt sätt. Ramen lämnar också dörren vidöppen för ett starkt beroende av privat finansiering, bland annat genom offentlig-privata partnerskap, privata investeringar som genomgått riskminskning och stöds av offentliga medel, samt helt privata investeringar, som aktivt uppmuntras.

Ett historiskt ansvar som ignoreras

Utöver den otillräckliga finansieringen har avtalet blottlagt djupa sprickor i klimatdiplomatin. Rikare nationer ignorerar det differentierade ansvaret och förskjuter en del av den ekonomiska bördan till sårbara länder, som redan betalar det högsta priset för klimatförändringarna. Länder som Indien, Kuba, Bolivia och Nigeria uttryckte sin ilska och anklagade de rika länderna för att inte betala för sina historiska växthusgasutsläpp.

Denna bristande hänsyn har lett till en förtroendekris och aldrig tidigare skådade spänningar i COP-förhandlingarnas historia. Det nuvarande utlovade årliga beloppet på 300 miljarder US-dollar bleknar i jämförelse med beloppet som FN-experter uppskattar som den lägsta investeringsnivån som krävs för utvecklingsländerna (utom Kina) fram till 2035, nämligen 1 biljon US-dollar.

Ett dåligt avtal som förhandlades fram under påtryckningar

Världens fattigaste och mest sårbara nationer, däribland de 45 minst utvecklade länderna och 40 små östater, gick i slutändan med på överenskommelsen under enorma politiska påtryckningar. Rädslan för att det inte skulle bli något avtal alls, särskilt med tanke på att en Trumpadministration skulle kunna äventyra framtida klimatframsteg, blev avgörande. För många var det en bitter kompromiss att acceptera otillräcklig finansiering för att säkra omedelbart bistånd.

Förseningens konsekvenser

Det dåliga avtalet är inte bara ett bakslag för de diplomatiska förbindelserna utan kommer även att få förödande konsekvenser för miljontals människor. Sårbara länder har redan nått bristningsgränsen på grund av extrema väderförhållanden, stigande havsnivåer och resursbrist. De rikare ländernas regeringar måste inse att det kommer att bli mycket billigare att investera i klimatåtgärder nu än att vänta tills naturens katastrofala räkning ökar ytterligare.

COP29:s resultat är en dyster påminnelse om att klimatkrisen kräver djärva och brådskande åtgärder och rättvisa för dem som drabbas hårdast. I brist på omdanande åtaganden fördjupas klyftorna mellan det globala Nord och Syd för vart år som går, och detta undergräver själva andemeningen med det globala klimatsamarbetet.

När vi nu blickar fram emot COP30 står det klart att kampen för klimaträttvisa är långt ifrån över.

Adélaïde Charlier är en 23-årig klimat- och människorättsaktivist som är mest känd som medgrundare av Youth for Climate Belgium och nu även av organisationen Bridge (som bygger broar mellan ungdoms- och klimatpolitik). Hon är även nominerad till 2024 års Forbes-pris 30under30.

Bulgarien och Rumänien betalar ett högt ekonomiskt och politiskt pris eftersom de inte fullt ut kan dra nytta av Schengenregelverket, vilket även har en negativ inverkan på EU:s konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt. Det är hög tid att rådet fastställer ett datum för avskaffandet av kontrollerna vid landgränserna mellan de två länderna och övriga Schengenmedlemsstater, skriver Mariya Mincheva, föredragande för yttrandet ”Kostnaderna av att inte ingå i Schengenområdet för den inre marknaden – konsekvenserna för Bulgarien och Rumänien”.  (ll)

Av Mariya Mincheva

Bulgarien och Rumänien uppfyllde villkoren för att ansluta sig till Schengenområdet 2011, men 13 år senare kan de fortfarande inte dra full nytta av fördelarna med fri rörlighet. Denna diskrepans har ett politiskt pris och underblåser EU-skeptiska uppfattningar.

Vid ett rådsmöte den 22 november i Budapest enades inrikesministrarna i Ungern, Österrike, Bulgarien och Rumänien om att vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa ett datum för att avskaffa kontrollerna vid Bulgariens och Rumäniens landgränser, förutsatt att kraftfullare insatser vidtas för att hejda irreguljära migranter som anländer via västra Balkanrutten.

Schengenavtalet är avgörande för den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital inom EU och är en nyckelfaktor för EU:s ekonomiska framgång. Att begränsa den fria rörligheten inverkar negativt på EU:s konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt och hämmar den sociala marknadsekonomi som omnämns i fördragen.

Sedan ett antal år tillbaka inför medlemsstaterna på nytt tillfälliga gränskontroller. De ekonomiska och sociala konsekvenserna av dessa beslut för den inre marknaden har dock inte utvärderats. Kommissionen bedömer fysiska handelshinder, men dessa bedömningar omfattar endast händelser såsom gränsblockader, demonstrationer och attacker mot lastbilar. Effekterna av kontroller vid landgränserna eller Schengenmedlemsstaternas tillfälliga återinförande av gränskontroller beaktas inte.

År 2023 beslutade rådet att avskaffa kontrollerna vid de inre luft- och sjögränserna mot Bulgarien och Rumänien från och med den 31 mars 2024. Kontrollerna vid dessa medlemsstaters inre landgränser kvarstår dock, utan att något datum för att upphäva dessa kontroller fastställts, vilket leder till betydande kostnader och hindrar företag från att dra full nytta av den inre marknaden.

Genom att vidta åtgärder för att fullständigt integrera Bulgarien och Rumänien i Schengenområdet kan EU stärka sin interna sammanhållning, öka sin konkurrenskraft och upprätthålla de grundläggande principer om fri rörlighet och solidaritet som ligger till grund för det europeiska samarbetsprojektet.

Enligt Europaparlamentet skulle ett EU-medlemskap utan att ingå i Schengenområdet kunna påverka marknadens förväntningar på dessa länders ställning inom EU, vilket är en politisk signal som kan påverka avkastningen på statsobligationer, priset på finansiella tillgångar och de räntor som tillämpas för företag och hushåll. Det finns även risk för att realekonomin påverkas negativt.

Bulgarien och Rumänien betalar flera miljarder euro varje år till följd av ökade kostnader för logistik, försenade leveranser av varor och utrustning samt högre bränsle- och förarkostnader. Dessa direkta kostnader vältras oundvikligen över på konsumenterna i form av högre priser och påverkar arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa.

Att inte ingå i Schengenområdet hämmar turismen och den fria rörligheten för arbetstagare, vilket begränsar möjligheterna för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien att söka anställning i angränsande medlemsstater. Denna begränsning påverkar bygg-, jordbruks- och tjänstesektorerna, som är starkt beroende av säsongsarbetare och tillfälligt anställda.

I sin rapport om den inre marknadens framtid betonar Enrico Letta vikten av att bestämt motsätta sig alla försök att begränsa den fria rörligheten mellan medlemsstaterna, även tekniska begränsningar av rutter och vägtransporter, samt ett eventuellt upphävande av Schengenavtalet.

Det är nu hög tid att rådet fastställer ett datum för avskaffandet av kontrollerna vid landgränserna mellan Bulgarien, Rumänien och övriga Schengenmedlemsstater. Ett slutligt beslut i denna fråga väntas vid mötet i rådet för rättsliga och inrikes frågor den 12 december.

Ett framgångsrikt och lovande år – reflektioner från ordföranden Oliver Röpke

När 2024 nu går mot sitt slut reflekterar jag över detta år som varit fullt av betydande framgångar för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Tillsammans har vi stärkt det civila samhällets röst, stärkt de demokratiska principerna och varit ivriga förespråkare av ökad hållbarhet inom EU och globalt.

Vi har med stor stolthet lanserat initiativet för kandidatlandsledamöter. Tack vare detta deltar nu företrädare från EU:s kandidatländer i EESK:s rådgivande arbete – en verklig milstolpe. Detta initiativ bekräftar vårt engagemang för en transparent och meritbaserad utvidgningsprocess som förbereder framtida medlemsländer för att delta fullt ut i EU:s utformning.

Vi har utökat de globala partnerskapen genom att underteckna ett samförståndsavtal med Brasiliens råd för hållbar ekonomisk och social utveckling. Detta har stärkt samarbetet för hållbar utveckling och demokrati; mina möten med president Lula da Silva är ett bra exempel på detta. Vid det sociala G20-toppmötet i Rio de Janeiro spelade EESK en central roll genom att förespråka en styrningsreform och ökat socialt skydd tillsammans med president Lula och den brasilianska regeringen. Även vårt partnerskap med Afrikanska unionen, som formaliserades genom en gemensam förklaring vid FN:s toppmöte om framtiden, var ett tillfälle att lägga tonvikten på inkluderande global styrning och rättvisa klimatåtgärder. Dessa globala initiativ belyser EESK:s växande inflytande när det gäller att ta itu med gemensamma utmaningar.

När det gäller EU visade det civila samhällets vecka vikten av gräsrotsengagemang för att utforma EU:s framtid. Vid utvidgningsforumet på hög nivå bekräftade vi att utvidgningen inte bara handlar om att vidga våra gränser utan även om att fördjupa gemensamma värderingar. Under möten med ledare som Albaniens premiärminister Edi Rama lades tonvikten på att se till att det civila samhället spelar en central roll i förhandlingarna om anslutning till EU. Dessa insatser kompletterades vid EESK:s presidiesammanträde i Warszawa med diskussioner om den digitala omställningen och hur tekniska framsteg ska anpassas till EU:s värderingar, i synnerhet jämlikhet och rättvisa. Dessa insatser lägger grunden för det kommande polska EU-ordförandeskapet.

När vi nu blickar fram emot 2025 är vårt mål att fortsätta stärka deltagandedemokratin, främja social rättvisa och ta itu med globala utmaningar som klimatförändringarna och digitaliseringen. EESK kommer att arbeta outtröttligt för ett inspirerande EU som lyssnar och ser till att ingen hamnar på efterkälken.

Må det kommande året bringa fred, framgångar och välstånd för alla. 

”Vi kvinnor som bor på landsbygden vill inte betraktas med medlidande eller medkänsla. Vi vill uppmärksammas och värdesättas som allierade i arbetet med att uppnå hållbar utveckling. Vi behöver möjligheter och bra grundläggande tjänster för att kunna bo kvar i våra områden och fortsätta se till att hela världen får mat”, förklarar Luz Haro Guanga, jordbrukare i Ecuador och verkställande sekreterare för Nätverket för kvinnor på landsbygden i Latinamerika och Karibien (RedLAC), som nyligen talade vid EESK:s debatt om ”Kvinnor och planetens tredubbla kris”. I intervjun med EESK info talar Liz Haro Guanga om klimatförändringarnas effekter i Latinamerika och varför det – trots bakslagen från COP16 – inte finns tid eller utrymme för pessimism i kampen för en hållbarare och friskare planet.

Din organisation, RedLAC, deltog i COP16. Är du besviken över konferensens resultat, med tanke på att inget samförstånd nåddes om finansieringen av naturskyddet och bevarandet av den biologiska mångfalden? Uppnåddes något vid COP16?

Haro Guanga: Jag som ecuadoriansk kvinna från landsbygden har kämpat för mina medsystrars rättigheter på landsbygden i Ecuador sedan 1980-talet. Några av de lärdomar som jag dragit under dessa nästan 40 år är att sociala processer kräver enorma ansträngningar, ger få omedelbara belöningar och, mest av allt, kräver uthållighet, beslutsamhet och envetenhet. En samsyn kring finansieringen av naturskyddet och bevarandet av den biologiska mångfalden hade varit fantastiskt, men jag är säker på att rösterna från de tusentals männen och kvinnorna i städer och på landsbygden nådde COP16 som en lavin av sandkorn och övertygade dem som tidigare inte hade något intresse av stödja dessa brådskande klimatåtgärder.

Vi lyckades inte nå vårt mål, så nu måste vi fortsätta att ställa krav på myndigheterna i varenda stad, i vartenda samhälle och vartenda land så att de tar lyssnar till oss och, med personlig, teknisk och politisk vilja, fattar de bästa besluten för att förhindra att människor dör av svält i framtiden till följd av att vi inte agerar i dag.

Hur påverkas kvinnor från urbefolkningar och kvinnor på landsbygden i Latinamerika av klimatförändringarna?

Jag skulle vilja lyfta fram några faktauppgifter från ett dokument som sammanställts av Inter-American Commission of Women (CIM) inom Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS) på grundval av dialoger med 70 kvinnliga ledare från 16 länder. Dialogen inleddes i september 2024. Dokumentet lades fram vid COP16 och innehöll synpunkter från kvinnor på landsbygden.

Slutsatsen var att klimatförändringarna är en realitet i alla länder, inbegripet i Nord-, Central- och Sydamerika, och att de har allvarliga konsekvenser. Fyra klimathändelser pekades särskilt ut.

Långvarig torka: Vissa länder rapporterade mycket liten nederbörd under flera månader medan länder längre söderut rapporterade om torka under flera år.

Temperaturökningen ligger långt över normala nivåer: Dessa höga temperaturer, i kombination med torra jordar, bidrar till att det uppstår ett stort antal bränder (vissa naturligt orsakade och andra avsiktligt anlagda), som alla förvärras av de torra förhållandena och påverkar livet och systemen för biologisk mångfald. Vid tidpunkten för mötet i Brasilien rapporterades till exempel 300 aktiva bränder i delstaten Piauí.

Stormar: Det nämndes att regnet är intensivt och kommer i mycket korta skurar, ofta i kombination med kraftig vind. Deltagare från Centralamerika, Mexiko, Dominikanska republiken och Colombias kustområden beskrev hur de orkaner och tropiska stormar som drabbar deras områden har ökat i intensitet och antal.

Förändringar i nederbördsmönstren: Det regnar när man allra minst förväntar sig det” var en fras som upprepades på alla möten, och det talades om oväntade mönster i fråga om frost, hagel och snöfall i syd och i Anderna. I allmänhet noterades en minskning av den årliga nederbörden, men det påpekades att när det regnar sker det i form av skyfall som orsakar översvämningar och naturkatastrofer, vilket leder till förlust av människoliv, infrastruktur, vägar och grödor och påverkar levnadsvillkoren, främst på landsbygden. En deltagare sammanfattade det hela med att säga ”ibland är nederbörden skrämmande”.

Å andra sidan tillämpas ohållbara metoder som utarmar naturresurserna. De mest oroande problemen, som även nämndes oftast, var avverkning eller avskogning av skogar och mangroveskogar, avsiktligt anlagda skogsbränder, otillräcklig hantering av vattenresurser, miljöföroreningar, främjande av intensiv, expansiv, vattenintensiv och förorenande verksamhet, överdriven användning av jordbrukskemikalier, herbicider och bekämpningsmedel.

En aspekt som stack ut var att det lokala och nationella politiska styret på vissa håll inte gör något. De utarbetar inte regleringsåtgärder för att sätta stopp för destruktiv verksamhet och främja hållbara produktionsstrategier. I vissa länder finns det visserligen regelverk, men på grund av korruption eller personliga politiska intressen genomförs de inte av myndigheterna.

Internationella ledare uppmanas därför att sätta större press på länderna att följa de fördrag om biologisk mångfald och klimatförändringar som de har undertecknat.

Är du optimistisk eller pessimistisk när det gäller den riktning som klimat- och miljöskyddet är på väg mot? Vad anser du bör göras?

Om vi inte siktar högt kommer vi inte att uppnå förbättringar. Klimatförändringarna påverkar oss och deras effekter går allt snabbare, men vi kan inte sluta att kämpa för att beslutsfattarna ska uppmärksamma de grundläggande aspekter som kräver prioriterade åtgärder. Det handlar inte bara om finansiering utan även om samordning, samarbete och mindre egoism och politisk partiskhet.

Jag är optimistisk angående detta: om vi fortsätter att kämpa, höja våra röster och upprätthålla de långsiktiga sociala processerna genom uthållighet kan vi, om vi bildar strategiska allianser i Nord-, Central- och Sydamerika och över hela världen, påverka den offentliga politiken och se till att de som tillträder maktpositioner eller beslutsfattande roller gör det med övertygelsen om att det finns ett akut behov av att bekämpa klimatförändringarna och samtidigt minska åtgärder som påskyndar deras skadliga och destruktiva effekter på vår planet: bränder, monokulturer, urskillningslös användning av bekämpningsmedel och kemikalier, förstörelse av avrinningsområden, urskillningslöst fiske, förstörelse av vattenkällor, avloppsrening osv.

Pessimism kommer att försvaga våra röster och så småningom leda till att vi överger vårt arbete och vår kamp. Det finns ingen tid att förlora eller utrymme för pessimism i kampen för en hållbarare och friskare planet, trots vissa bakslag. Det är en fråga om liv eller död för dagens och morgondagens generationer!

Vi borde ha agerat redan i går. Men i dag är det fortfarande en bra dag att börja förändra attityder och engagera sig för alla människors bästa.

Luz Haro Guanga är jordbrukare i Ecuador och verkställande sekreterare i Nätverket för kvinnor på landsbygden i Latinamerika och Karibien (RedLAC)samt ordförande för RedLAC:s tekniska gren i Ecuador, FUNMUJERURAL-e. RedLAC är en social nätverksorganisation som samlar över 200 kvinnoorganisationer på landsbygden över hela Latinamerika och Karibien. Organisationen, som grundades i Argentina 1990, har till syfte att främja ett verkligt samhällsengagemang och politiskt deltagande bland kvinnor på landsbygden. Till följd av RedLAC:s mångåriga insatser har Amerikanska samarbetsorganisationen utnämnt perioden 2024–2034 till ”Interamerikanska decenniet för alla kvinnors, ungdomars och flickors rättigheter på landsbygden i Nord-, Central- och Sydamerika”.