Den spansk-polska dokumentärfotografen Hanna Jarzabek har nominerats till 2024 års IJ4EU-pris (Investigative Journalism for Europe (IJ4EU) Impact Award). Hon målar upp en dyster bild av situationen vid den polsk-belarusiska gränsen, där tusentals flyktingar försöker korsa Białowieżaskogen, även känd som ”djungeln”.

Av Hanna Jarzabek

Sedan november 2021 har tusentals flyktingar, främst från länder i Mellanöstern och Afrika, försökt korsa Białowieżaskogen, Europas sista kvarvarande urskog som sträcker sig över gränsen mellan Polen och Belarus. Skogen, som även kallas ”djungeln” av vissa flyktingar, är ett farligt och svårgenomträngligt område, inte minst för personer som inte är vana vid det tuffa klimatet i nordöstra Europa. Många flyktingar blir kvar i skogen i långa perioder, och tvingas där hantera extrema förhållanden såsom brist på mat och vatten och en hög risk att drabbas av hypotermi och omkomma under vintern. Om flyktingarna fångas in av gränspersonalen tvingas de vanligtvis återvända över gränsen, vilket innebär att de blir kvar i skogen på den belarusiska sidan, ofta över natten, utan någon att vända sig till och med sina telefoner förstörda för att förhindra kommunikation med omvärlden. Dessa påtvingade återvändanden, så kallade avvisningar, sker även under extrema förhållanden. Inga undantag görs för gravida kvinnor eller personer som är på väg att drabbas av hypotermi. De utvisas ändå till belarusiskt territorium. Vissa flyktingar hävdar att de har avisats ett flertal tillfällen, upp till 17 gånger.

Polens förra regering byggde en gränsmur med rakbladstråd högst upp och förstärkning nedtill. I likhet med liknande barriärer på andra håll hindrar muren inte människor från att försöka ta sig in i Europa, utan utsätter dem i stället för risken att drabbas av allvarliga skador. Gränsvakterna har också placerat ut dolda kameror i skogen för att upptäcka flyktingars och biståndsarbetares förflyttningar. Eftersom det inte finns något flyktingläger gömmer sig flyktingarna i skogen för att undvika avvisningar till Belarus, och den växande militära närvaron hindrar tillgången till humanitärt bistånd.

Redan från början har det varit en stor utmaning att försöka tillhandahålla humanitärt bistånd vid denna gräns. Efter att den högerextrema regeringen förlorade makten i oktober 2023 väcktes förhoppningar om en förändring av migrationspolitiken, men våldet och avisningarna har fortsatt och tillgången till sjukvård är alltjämt begränsad. För närvarande arbetar Läkare utan gränser med endast tre deltidsanställda för att erbjuda sjukvård längs den 40 mil långa gränsen. Organisationen saknar en permanent bas, till skillnad från i andra gränsregioner med liknande migrationsströmmar. Förhållandena är svåra och man tvingas ofta tillhandahålla hjälp i mörkret och utan lämplig utrustning för att kunna ställa en korrekt diagnos. Behandlingarna anpassas efter de förhållanden som råder i skogen. Till exempel ger man intravenösa infusioner nattetid eller akut läkarvård i allvarliga fall såsom vid missfall.

Efter att muren uppfördes uppstår det nu, förutom hälsoproblemen, olika typer av frakturer, eftersom människor som försöker klättra över muren ibland faller från upp till fem meters höjd. Vissa av frakturerna kräver komplicerade operationer och månader av återhämtning. I dessa fall, liksom vid hypotermi, är den enda lösningen att tillkalla en ambulans, i vetskapen om att personen kommer att gripas och övervakas av gränsbevakningen under sin sjukhusvistelse. Efter att personen har blivit utskriven från sjukhuset beslutar gränsbevakningen utifrån sina egna kriterier om vederbörande ska skickas till ett stängt eller öppet centrum för utlänningar. Flera personer som jag intervjuade berättade för mig att fanns det situationer där flyktingar efter sin vistelse på sjukhuset transporterades tillbaka till skogen av gränsbevakningen och tvingades tillbaka till den belarusiska sidan, varpå historien började om från början.

De senaste månaderna har antalet stationerade soldater vid gränsen mellan Polen och Belarus också ökat stadigt, vilket återspeglar de ökande spänningarna i regionen. I juni 2024 blev en polsk soldat knivhuggen av en migrant, och avled senare av sina skador. I reaktion på detta intensifierade den nya regeringen sin kampanj mot migrationen och införde en lag som tillåter soldater att använda vapen om de anser det nödvändigt, utan att utkrävas ansvar för sina handlingar. Detta beslut har väckt allvarliga farhågor, särskilt mot bakgrund av de alarmerande incidenter som tidigare ägt rum och som omfattat användning av våld. I oktober 2023 sköts till exempel en syrisk flykting i ryggen i dagsljus och drabbades av allvarliga skador. I november samma år rapporterade humanitära hjälparbetare att gränspersonal avfyrat sina vapen i deras riktning utan förvarning när de försökte ge bistånd. Den nya lagen riskerar inte bara att normalisera sådana farliga metoder, utan skapar också ett klimat av straffrihet, vilket ökar farorna för både flyktingar och dem som ger humanitärt bistånd. Genom att ge soldaterna okontrollerad makt undergräver denna politik de grundläggande mänskliga rättigheterna och riskerar att trappa upp våldet i en redan instabil gränsregion.

Donald Tusk försöker ge en bild av att vara mer öppen och medveten om de mänskliga rättigheterna, men hans regering vidmakthåller den tidigare regeringens skildring av migranterna vid denna gräns som ett hot mot det polska samhället, genom att avhumanisera och stämpla dem som terrorister eller brottslingar. Den tidigare regeringen försökte också klassificera humanitära hjälparbetare som människosmugglare – ett brott som bestraffas med upp till åtta års fängelse. Det verkar som om denna politik kommer att fortsätta under Donald Tusks styre. Den 28 januari 2025 kommer fem humanitära biståndsarbetare att ställas inför rätta för att de 2022 hjälpte en irakisk familj och en egyptier, och riskerar alla samma höga straff.

Dessutom finns det få ljuspunkter i den nyligen tillkännagivna migrationspolitiken (oktober 2024). Buffertzonen, som infördes i juli förra året, gäller fortfarande och begränsar kraftigt tillträdet för humanitära organisationer, däribland Läkare utan gränser, samt för journalister, vilket hindrar biståndsleveranser till flyktingar och dokumentationen av brott mot de mänskliga rättigheterna från de polska myndigheternas sida.

Det mest omtvistade inslaget i denna politik är dock planen att upphäva rätten till asyl vid denna gräns – en åtgärd som uppenbart strider mot de grundläggande mänskliga rättigheter som erkänts i hela Europa. Dessutom kommer denna politik att få långtgående konsekvenser för lokalbefolkningen i gränsregionen, men trots det har den tagits fram utan föregående samråd med vare sig dem eller de humanitära organisationerna. Dessa organisationer, som oförtröttligt har arbetat för att tillhandahålla bistånd, har också samlat på sig viktig kunskap om situationen och behoven hos de flyktingar som försöker ta sig över gränsen och de utmaningar de står inför. Att ignorera sådana insikter undergräver inte bara de humanitära insatserna utan riskerar också att förvärra en redan svår situation.

Denna utredningsrapport har genomförts med stöd av ett bidrag från IJ4EU-fonden (Investigative Journalism for Europe).

Hanna Jarzabek är en spansk-polsk dokumentärfotograf bosatt i Madrid med bakgrund inom statsvetenskap och med erfarenhet som politisk analytiker för FN-organ. Hennes arbete fokuserar på teman som diskriminering, könsidentitet, sexuell mångfald och migrationsströmmar längs EU:s östra gränser, och hon närmar sig dessa frågor med känslighet och respekt. Hennes arbete har publicerats i stora mediekanaler som El País och Newsweek Japan, ställts ut internationellt och belönats med många utmärkelser, bland annat en nominering till IJ4EU Impact Award 2024 och Leica Oskar Barnack-priset 2023.

Foto från projektet ”Djungeln”:

Skyttegravsfot, en svampinfektion som drabbar fötterna, är ett av de vanligaste hälsoproblemen bland flyktingar som försöker korsa Białowieżaskogen (oktober 2022). 

Av Giuseppe Guerini

Som framgår av titeln på Lettarapporten är EU och dess ekonomiska system och affärssystem mycket mer än en marknad. Detta beror på att EU redan från början valde att vara en social marknadsekonomi, där ekonomiskt välstånd inte bara innebär en ackumulering av välstånd utan även förmågan att säkerställa att det välstånd som handlas och byggs upp på marknaden gynnar alla.

På så sätt utgör företag inom den sociala ekonomin ett ekosystem som säkerställer solidaritet genom affärsverksamhet, vilket är en användbar modell för organisationer som är privata men ändå agerar i allmänhetens intresse.

Detta inslag, som redan tagits upp i handlingsplanen för och rekommendationen om den sociala ekonomin, identifieras i Lettarapporten. I rapporten uppmanas EU-institutionerna att erkänna särdragen hos företag inom den sociala ekonomin, anpassa inremarknads- och konkurrensreglerna samt förbättra den rättsliga ramen för statligt stöd för att säkerställa att företag inom den sociala ekonomin har bättre tillgång till lån och finansiering.

EESK har i hög grad bidragit till att säkerställa att de europeiska och internationella institutionerna erkänner både syftet med företagen inom den sociala ekonomin och den roll de spelar. Kommittén har deltagit i många initiativ och antagit många yttranden i linje med det arbete som ledde till antagandet av EU:s handlingsplan för den sociala ekonomin 2021 samt rekommendationen till medlemsstaterna 2023. Genom att avge yttranden om konkurrenspolitik och statligt stöd avseende tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har kommittén dessutom belyst behovet av att höja tröskelvärdena för beviljande av statligt stöd av mindre betydelse och säkerställt ändringar av den förordning som godkändes i slutet av 2023. Uppmaningarna i Lettarapporten om att anpassa den allmänna gruppundantagsförordningen och förbättra finansieringen ligger i linje med EESK:s uppmaningar i olika yttranden från 2022 och 2023. Vi är därför fast beslutna att fortsätta att sprida detta yttrande för att öka erkännandet av den sociala ekonomin. Vi vill göra fler människor medvetna om fördelarna med en effektiv lagstiftning om konkurrens och statligt stöd både när det gäller företag inom den sociala ekonomin och för hela systemet för tjänster av allmänt intresse.

EU:s nya migrations- och asylpakt, som lovordades som en historisk milstolpe när den antogs i maj 2024, måste ännu visa sitt värde. De utmaningar som väntar den under 2025 kommer dock inte att vara enkla: I ett ytterst osäkert geopolitiskt klimat kommer paktens inneboende komplexitet och de snäva fristerna för att genomföra den att nödvändiggöra försiktighet och många avvägningar – en analys av Camille Le Coz från Migration Policy Institute Europe (MPI Europe).

Början av 2025 väcker brådskande frågor om den framtida migrationspolitiken i EU. Den nya kommissionen har satt en tydlig kurs med sin genomförandeplan för den nya migrations- och asylpakten, men förändrade omständigheter hotar att avleda politiskt fokus och resurser till annat. Det kommande valet i Tyskland har ökat osäkerheten, tillsammans med konsekvenserna av Al-Asad-regimens kollaps och den oförutsägbara utvecklingen av kriget i Ukraina. Diskussionerna kring externaliseringsmodeller fortsätter, men dessa insatser sker ofta som isolerade politiska manövrer snarare än som en del av en sammanhållen EU-strategi. Samtidigt fortsätter migrationen att användas som vapen vid Polens gräns till Belarus, och denna instrumentalisering leder i allt högre grad till avsteg från EU-lagstiftningen. Detta år kommer att vara avgörande för huruvida EU kan följa en strategi som främjar förtroende och ger upphov till välbehövliga kollektiva åtgärder, eller om man kommer att ställas inför ytterligare fragmentering.

I maj 2024 framhöll många beslutsfattare i EU antagandet av pakten som en historisk milstolpe, efter år av svåra förhandlingar. Just före valet till Europaparlamentet visade överenskommelsen på unionens förmåga att enas och ta itu med några av sina mest utmanande frågor. En central del av paktens mål var att ta itu med spänningarna kring ansvar och solidaritet, avhjälpa intrycket av en ständig migrationskris och harmonisera skillnaderna i asylförfaranden mellan medlemsstaterna. Den nya ramen bygger till stor del på det befintliga systemet, men inför strängare åtgärder, såsom systematisk screening, förbättrade gränsförfaranden för asyl och återvändande samt undantag från de gemensamma reglerna vid kriser. Pakten upprätthåller också en större europeisering med obligatorisk solidaritet, stärkta roller för EU:s institutioner och byråer samt ökad finansiering och tillsyn från EU:s sida.

Denna förstärkning av EU:s trovärdighet när det gäller att hantera migration som ett block skulle dock kunna bli kortlivad om européerna inte genomför de nya reglerna senast i maj 2026. Denna snäva tidsfrist är särskilt utmanande eftersom pakten kräver att ett komplext system inrättas, resurser mobiliseras och personal rekryteras och utbildas – särskilt för de medlemsstater som befinner sig i frontlinjen. Medlemsstaterna har utarbetat nationella handlingsplaner, men mycket av detta arbete har gjorts bakom stängda dörrar, utan politisk kommunikation. Denna klyfta utgör en ökande risk, eftersom politisk styrning är avgörande för att upprätthålla den bräckliga jämvikten på EU-nivå.

Dessutom kräver genomförandet av det nya systemet att det bildas koalitioner av berörda parter. De nationella asylmyndigheterna är centrala för att omsätta komplexa lagstiftningstexter i praktiska ramar, och EU:s byråer – särskilt EU:s asylbyrå – spelar redan en central roll i denna process. Lika viktigt är icke-statliga organisationers deltagande för att bland annat utnyttja deras sakkunskap och säkerställa tillgång till juridisk rådgivning och tillsyn över de nya förfarandena. För att stödja dessa insatser behövs mer samarbetsinriktade strategier, inbegripet regelbundna samråd, robusta mekanismer för informationsutbyte och operativa arbetsgrupper som möts regelbundet.

Samtidigt har stor uppmärksamhet riktats mot externaliseringsstrategier, som allt fler europeiska huvudstäder betraktar som lösningar på EU:s migrationsutmaningar. Avtalet mellan Italien och Albanien har gett upphov till många diskussioner om dess potential att bättre hantera blandade migrationsströmmar och gett Giorgia Meloni ställning som en ledare på detta område i hela Europa. Det har dock ännu inte gett några resultat och förblir ett bilateralt avtal, vilket utesluter bidrag från andra europeiska partner. Under tiden håller andra regeringar på att ta fram andra, alternativa modeller, såsom knutpunkter för återvändande, och sätt att integrera dem i en EU-omfattande strategi.

Just återvändande kommer att stå i centrum för den politiska debatten under de kommande månaderna. En del av pakten är nämligen avhängig av snabbare återvändanden, särskilt för personer som genomgår gränsförfaranden i de stater som ligger i frontlinjen. Kommissionen och medlemsstaterna strävar efter att hantera denna brådska och samtidigt lämna utrymme för att testa knutpunkter för återvändande, och förslag om att se över återvändandedirektivet väntas i mars. Med tanke på den korta tidsplanen är risken att européerna inte fullt ut reflekterar över lärdomarna från fältet, trots de framsteg som gjorts under det senaste årtiondet på områden såsom uppsökande verksamhet, rådgivning, återanpassningsstöd och ömsesidigt lärande på EU-nivå. Dessutom måste EU vara försiktigt så att experiment med externaliseringsmodeller inte skadar dess förbindelser med ursprungsländerna och försvagar dess övergripande ställning.

Denna svåra balansakt äger rum i ett ytterst osäkert klimat, vilket gör genomförandet av pakten till ett test inte bara för migrationshanteringen utan även för det bredare EU-projektet. Situationen vid den polska gränsen i synnerhet belyser de särskilda utmaningarna med att upprätthålla bindande regler under trycket av en fientlig granne. När det gäller Syrien och Ukraina måste de europeiska huvudstäderna vara förberedda på oförutsedda händelser. Under det kommande året kommer det att vara avgörande att främja ett starkt ledarskap på EU-nivå för att genomföra de nya reglerna och fortsätta att utforska innovationer som är förenliga med och stärker en gemensam strategi. Detta omfattar att inrikta insatserna på att upprätta resilienta partnerskap med prioriterade länder och undvika att resurser avleds till politiska knep.

Camille Le Coz är biträdande direktör vid Migration Policy Institute Europe, ett Brysselbaserat forskningsinstitut som strävar efter att effektivisera hanteringen av invandring, integrationen av invandrare och asylsystemen samt att förbättra situationen för nyanlända, familjer med invandrarbakgrund och mottagande samhällen.