I Belarus räcker det att välja fel yrke för att bli arresterad. Det har visat sig att en person kan gripas för ett ödesdigert misstag som detta även i centrala Europa, till exempel i Serbien. Och att en så aktad internationell organisation som Interpol underlättar frihetsberövandet. Det låter sarkastiskt, men det är den bittra sanningen, jag överdriver inte. Mitt namn är Andrej Gnjot. Jag är filmskapare, journalist och tidigare politisk fånge från Belarus. Det här är min berättelse.
I Belarus räcker det att välja fel yrke för att bli arresterad. Det har visat sig att en person kan gripas för ett ödesdigert misstag som detta även i centrala Europa, till exempel i Serbien. Och att en så aktad internationell organisation som Interpol underlättar frihetsberövandet. Det låter sarkastiskt, men det är den bittra sanningen, jag överdriver inte. Mitt namn är Andrej Gnjot. Jag är filmskapare, journalist och tidigare politisk fånge från Belarus. Det här är min berättelse.
År 1999 bestämde jag mig för att bli journalist. Tv och radio var min passion, min dröm och min hobby. Hur skulle en 17-åring ha kunnat föreställa sig att oberoende journalistik i hans land en dag skulle betecknas som extremism och att alla andra medier skulle inskränkas till språkrör för propaganda? Nej, ingen hade kunnat förutspå att detta skulle kunna ske i 2000-talets Europa. Och ändå är det precis den situation som i dag råder i Belarus, ett land där det inte finns en enda oberoende mediekanal. Alla mediestrukturer ägs av staten. Staten har strikt kontroll över redaktionella riktlinjer, och dessa är mycket enkla: Lukasjenkos självpåtagna makt prisas, och den som vågar kritisera detta – även då kritiken är konstruktiv – blir stämplad som ”folkets fiende”, ett öknamn som lånats från det kommunistiska förflutna.
I mitten av 2000-talet var jag alltså en ung och naiv, nyligen utexaminerad journalist som ville hitta min yrkesroll. Under och efter mina studier samlade jag mycket praktisk erfarenhet vid tv och radio, och jag visste exakt vad jag ville göra. Men tillfället höll på att snabbt glida mig ur händerna. Privata radiostationer höll nämligen på att stängas ned eller tas över av staten, medan oberoende tv-stationer inte ens kunde få någon sändningsfrekvens. De enda valmöjligheter som till sist stod till buds var att antingen hänge sig åt propaganda eller att undvika känsliga frågor och begränsa sig till oförarglig underhållning. Journalistiken överlevde med knapp nöd i Belarus tack vare några få tidningar och oberoende webbportaler. Många journalister övergav yrket och andra förtrycktes. Det belarusiska informationsministeriet utfärdade regelbundet varningar till medierna, men bara tre varningar var nog för att en licens skulle dras in. Enligt uppgifter från det belarusiska journalistförbundet minskade antalet tidningar med 21 % under perioden 2020–2024. Kvar på den belarusiska marknaden fanns bara harmlösa publikationer av det slag som riktar sig till vänner av sommarstugeliv, vitsar och korsord. Alla oberoende socialpolitiska publikationer lades antingen ned av myndigheterna eller valde att upphöra sin utgivning eftersom det hade blivit omöjligt för dem att fortsätta sin verksamhet.
Lyckligtvis kunde jag hitta en kompromisslösning som passade mig, nämligen att utåt sett sadla om till regi och kreativt arbete, vilket rönte stor framgång. Samtidigt jobbade jag vidare med journalistik som frivilligarbete, men anonymt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Detta visade sig vara en effektiv taktik. Med stöd av all min erfarenhet och mina yrkesmässiga kontakter kunde jag förse de oberoende medierna med färska videoinspelningar från 2020, och jag kunde också delta i medborgerlig och politisk aktivism – jag är en av grundarna av ”Free Association of Athletes of Belarus SOS.BY”, en medborgarrörelse för mänskliga rättigheter. Jag kan knappast anklagas för partiskhet och beroende, eftersom jag valde att ställa mig bakom folket i mitt land – en diktatur har ingenting att göra med objektivitet, på samma sätt som propaganda inte har något att göra med journalistik.
Under 2021 låg Belarus på 158:e plats av 180 i pressfrihetsindexet. Jämfört med 2020 föll landet med fem platser. ”Belarus är det farligaste landet i Europa för mediefolk” varnar den internationella människorättsorganisationen Reportrar utan gränser.
Det är anmärkningsvärt att 60 % av belarusierna under proteståret 2020 angav att de föredrar internet och sociala medier som huvudsakliga nyhetskällor. Endast 11 % av uppgiftslämnarna uppgav tv. 7 % valde tryckta medier och 5 % radio. När diktaturen insåg detta tog de till hårdhandskarna och började agera kompromisslöst. Det främsta påhittet har varit kampen mot ”extremism” som grund för censur och förföljelse. Myndigheterna blockerar tillgången till innehåll i de medier som fortsätter sin verksamhet från utlandet, och allt samarbete med dem betraktas som ett utslag av extremism.
I slutet av 2023 satt 32 journalister fängslade i Belarus. I fängelserna har journalister utsatts för påtryckningar och omänsklig behandling. Enligt människorättsaktivister hungerstrejkade bloggaren och journalisten Igor Losik från ”Radio Liberty” länge i fängelsekolonin och skar sig sedan i händerna och halsen. Han hade dömts till 15 års fängelse. Lagföringen av alla former av samarbete med oberoende medier som betecknas som ”extremistiska formationer” har trappats upp. En ny trend är förföljelsen inte bara av företrädare för det civila samhället, utan även av vanliga medborgare som ger sin syn på sociala och politiska händelser till journalister.
Den 31 oktober 2024 förklarade den belarusiska regimen att mitt personliga Instagramkonto är ”extremistiskt material”. Detta innebär att inte bara jag kan åtalas, utan att även alla prenumeranter i Belarus som följer mitt konto. Över 5 000 internetresurser i Belarus har av diktaturen stämplats som ”extremistiska”. Det finns knappast något annat europeiskt land som kan skryta med en så imponerande statistik! Anser vi belarusier att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt problemet med journalistik i vårt land? Jag är tvungen att svara på detta med ett ärligt nej – problemet diskuteras inte tillräckligt. Journalistiken som institution håller inte bara på att avvecklas i Belarus, journalister attackeras dessutom fysiskt.
Till råga på allt försöker diktaturen försöker förfölja journalister och aktivister utanför Belarus. Jag är själv ett levande exempel på sådan förföljelse. Regimen har lärt sig att använda demokratiska institutioner för att uppnå sina avskyvärda mål. Journalister, aktivister, bloggare och politiskt aktiva medborgare har åtalats för skattebrott, främst för gamla obetalda skatter. Detta har visat sig vara en perfekt dimridå för att dölja de politiska motiven bakom förföljelsen. Människorättsaktivisten och Nobelpristagaren Ales Bjaljatski sitter fängslad för ekobrott. Chefredaktören för det oberoende mediekanalen ”TUT.BY” (som krossades av regimen 2020) och hennes kolleger är frihetsberövade med stöd av samma ekobrottsparagraf. Interpol godtog samma ekobrottsparagraf som grund för att efterlysa mig. Det tog nästan åtta månader för Interpol att genomföra en intern utredning och komma till slutsatsen att sökandet efter mig stred mot artiklarna 2 och 3 i organisationens stadgar. Trots detta greps jag och satt sju månader och sex dagar i centralfängelset i Belgrad. Jag tillbringade fem månader i husarrest med snäva restriktioner. Serbiens högsta domstol fattade två gånger beslut om att utlämna mig till diktaturen Belarus. Två gånger lyckades min advokat och jag framgångsrikt överklaga detta beslut. Sammanlagt har jag berövats ett år av mitt liv och också min fysiska och psykiska hälsa. Bara för att jag har valt fel yrke i fel land. Bara för att jag uttryckte en åsikt och förde fram den som aktiv medborgare.
Lyckligtvis fick jag rätt – annars skulle du inte kunna läsa dessa ord. Tack vare journalisters, politikers, det civila samhällets och andra organisationers fantastiska solidaritet kunde jag resa ut ur Serbien och nå tryggheten i Berlin. Men min berättelse tar inte slut här. En lång återhämtningsprocess och strid ligger fortfarande framför mig. Jag känner att jag troget har följt mitt kall, även om vissa kallar det extremism. Jag vet att oberoende journalistik är en av byggstenarna i ett demokratiskt samhälle. Den typ av samhällsbygge som belarusierna vill ha. Och vi räknar med att inte ta oss fram ensamma på denna viktiga väg.
av Peter Schmidt, Diandra Ní Bhuachalla och Arnaud Schwartz
Som företrädare för EU:s civila samhälle vid COP29 i Azerbajdzjans huvudstad Baku förespråkade EESK brådskande, konkreta klimatåtgärder och en prioritering av social och miljömässig rättvisa i klimatförhandlingarna.
av Peter Schmidt, Diandra Ní Bhuachalla och Arnaud Schwartz
Som företrädare för EU:s civila samhälle vid COP29 i Azerbajdzjans huvudstad Baku förespråkade EESK brådskande, konkreta klimatåtgärder och en prioritering av social och miljömässig rättvisa i klimatförhandlingarna.
Peter Schmidt, ordförande för den tillfälliga arbetsgruppen för partskonferensen, berättade om EESK:s huvudbudskap beträffande huvudtemat för COP29, dvs. klimatfinansiering.
Peter Schmidt: Den kraftiga ökningen av extrema väderhändelser världen över är en omskakande påminnelse om att höja klimatambitionerna. Samtidigt som detta år verkar bli det varmaste någonsin inträffar klimatkatastrofer som orsakas av människan, såsom översvämningar, skogsbränder och torka, oftare och med större intensitet, vilket förvärrar de sociala ojämlikheterna. Att inte vidta klimatåtgärder kostar mycket mer än att vidta sådana.
Mycket står på spel vid COP29. Att enas om globala klimatfinansieringslösningar är avgörande för att utvecklingsländerna ska kunna frigöra medel för globala klimatåtgärder. EESK kunde genom sitt deltagande vid COP29 i Baku föra fram rekommendationer som byggde på vårt yttrande om klimatfinansiering med fokus på att omforma den internationella finansiella arkitekturen för att frigöra och underlätta ändamålsenlig och tillgänglig klimatfinansiering.
Vi betonade behovet av att fastställa det nya kollektiva kvantifierade målet för att överbrygga klimatfinansieringsklyftorna, vilket bör göra klimatfinansieringen mer ändamålsenlig, gynnsam för den biologiska mångfalden, verkningsfull och adekvat inriktad på de mest utsatta länderna och lokalsamhällena. Klimatfinansieringsflödena bör vägledas av principerna om en rättvis omställning, i linje med Parisavtalet och med målen för hållbar utveckling i centrum. Långsiktiga åtaganden från både offentliga och privata aktörer är avgörande, och offentliga medel kommer att spela en central roll för att mobilisera och minska riskerna för privata investeringar i klimatinitiativ.
Även om tillgång till klimatfinansiering bör möjliggöras för lokala initiativ och gräsrotsrörelser efterlyser kommittén också en övergripande strategi för att bryta cykeln av skuldsättning och underinvesteringar i anpassning. Vi efterlyser en rättvis fördelning av klimatmedlen för att ta itu med skillnaderna. Dessutom är det civila samhällets engagemang avgörande för att skapa en inkluderande och demokratisk strategi som säkerställer ändamålsenliga och hållbara klimatinvesteringar.
EESK:s ungdomsdelegat till COP (2023–2025), Diandra Ní Bhuachalla, delade med sig av sina förväntningar på COP29. Vilka är de mest akuta klimatfrågor som måste lösas först ur en ung persons perspektiv?
Diandra Ní Bhuachalla: Efter besvikelsen över resultaten från COP28 försökte jag så gott det gick sänka mina förväntningar inför COP29. Med tanke på att resultaten av ytterligare en årlig konferens skulle bli begränsade på grund av valet av ordförandeskap – ytterligare en stat som är starkt beroende av vinster från fossila bränslen – var det särskilt svårt att fortsätta hoppas.
Efter att ha samrått med olika ungdomsorganisationer i hela Europa genom de strukturerade sammanträdena i arbetsgruppen för ungdomar inom ramen för programmet för EESK:s ungdomsdelegat till COP, bestämde jag till slut att det var bäst att fokusera på klimaträttvisa och en rättvis omställning, klimatfinansiering och ett nytt kollektivt kvantifierat mål, och stärka ungdomarnas meningsfulla deltagande i internationella beslutsprocesser.
Nu när jag vet hur många förhandlingar som misslyckades under den första veckan på grund av total avsaknad av enighet och samarbete – om bland annat jämställdhet, klimatfinansiering och en rättvis omställning – inser jag att mina förväntningar återigen var för höga, och jag har därför inriktat min opinionsbildning på sidoevenemang och bilaterala möten. Nu är mina två största förhoppningar att de nuvarande formuleringarna, särskilt om mänskliga rättigheter, bibehålls och att vi gör små framsteg för att ha bästa möjliga förutsättningar inför COP30, som alla nu verkar ställa allt sitt hopp till.
På grund av den samverkande karaktären hos klimatförändringarna och deras effekter är det helt omöjligt för mig att rangordna frågorna efter hur viktiga eller brådskande de är. Ungdomarna är oroade över sin framtid, när det gäller anställningstrygghet och om de kommer att vara tvungna att omskola sig, när det gäller deras hem och familjer och skydd mot stormar, översvämningar och erosion, när det gäller deras framtida barns eller hela nästa generations hälsa och livskvalitet och när det gäller hur vår generation kommer att behöva föra mycket svårare klimatförhandlingar när vi blir beslutsfattare, eftersom de åtgärder som vidtas i dag är långt ifrån tillräckliga och effekterna av detta kommer att vara kännbara i årtionden.
Vi behöver klimaträttvisa nu. Vi behöver en realistisk klimatfinansiering nu. Vi behöver en rättvis och jämlik sysselsättnings- och energiomställning nu. Vi behöver ambitioner nu. Vi behöver genomförande nu.
Vi behöver er alla nu.
COP16 om biologisk mångfald, som ägde rum i Cali i Colombia i oktober, slutade i en enda röra och utan någon överenskommelse om naturfinansiering. Vi frågade Arnaud Schwartz, EESK:s företrädare vid COP16, om vi kan förbli optimistiska trots detta bakslag. Vilka åtgärder bör vidtas för att göra framsteg i skyddet av den biologiska mångfalden?
Arnaud Schwartz: 200 miljarder dollar per år. Det är enligt FN det belopp som skulle behövas (inklusive alla typer av finansiering – offentlig, privat, nationell och internationell) för att uppnå våra mål för biologisk mångfald. Så vad handlar det om? Det handlar om inget mindre än att sätta stopp för sammanbrottet bland levande organismer, som för närvarande försvinner i allt snabbare takt, och det handlar om att återställa naturen och ge den en chans att överleva i en ”beboelig” värld, snarare än att låta den förstöras av girighet och dumhet.
Hur ser framtiden ut efter misslyckandet vid COP16?
Vi bör alla ställa frågan till oss själva och till vår omgivning, särskilt som vi vet att bara i Frankrike används mer än en fjärdedel av denna summa varje år för att förbereda för, eller föra, krig. På det hela taget var mötet i Cali en missad möjlighet på grund av bristande politisk vilja och ekonomisk solidaritet.
Allt är dock inte förlorat.
Det finns ett svagt ljus i slutet av tunneln: Vid denna partskonferens erkändes – efter omkring 30 års förhalande – den roll som urfolk och lokalsamhällen, samt människor av afrikanskt ursprung, spelar som väktare. Dessutom inrättades en ny FN-fond, kallad Califonden. På lång sikt ska denna fond användas för att samla in frivilliga bidrag från privata företag, varav hälften kommer att gå till ovannämnda grupper av människor. Puh!
Ni är ... ni är ... nåja ...
Ni är en del av oss, och vi är en del av er. Och för att kunna fortsätta på vår gemensamma väg kunde det vara klokt att börja med att få vår ekonomi på rätt spår igen för att gynna det allmänna bästa. Så ... för att sluta såga av den gren vi sitter på, vad är det som hindrar oss att se över de internationella finans- och handelsreglerna?
Huvudfokus för EESK:s delegater vid COP29, Peter Schmidt och Diandra Ní Bhuachalla, var klimatfinansiering, där de vägleddes av EESK:s färska yttrande ”Klimatfinansiering: en ny färdplan för att uppnå de höga klimatambitionerna och målen för hållbar utveckling”. Ett av de viktigaste evenemang som EESK ledde i Baku handlade om ett globalt perspektiv på främjandet av en rättvis omställning inom den jordbruksbaserade livsmedelssektorn den 18 november. Vid evenemanget diskuterades hur man kan skapa hållbara och koldioxidsnåla livsmedelssystem som är rättvisa för jordbrukare, arbetstagare i livsmedelskedjan och framtida generationer. Syftet var att förbättra samarbetet mellan beslutsfattarna och det civila samhället, att låta rösterna från det globala Syd höras bättre och att främja inkluderande klimatlösningar för alla.
Som medlem av EU:s delegation deltog Arnaud Schwartz i möten där han efterlyste större synergier mellan FN-processerna för biologisk mångfald (CBD) och klimatförändringar (UNFCCC), utfasning av miljöskadliga subventioner som ett sätt att frigöra mer ekonomiska resurser och en mer aktiv roll för det organiserade civila samhället i genomförandet av det globala Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald. Mer information om EESK:s bidrag till COP16 finns här.
EESK höll en konferens om koldioxidsnål vätgas i Pärnu, Estland, den 12 november. Syftet med evenemanget var att diskutera och identifiera strategiska åtgärder för utveckling av hållbar infrastruktur för vätgas och vätgasderivat, med fokus på finansiering och användning.
EESK höll en konferens om koldioxidsnål vätgas i Pärnu, Estland, den 12 november. Syftet med evenemanget var att diskutera och identifiera strategiska åtgärder för utveckling av hållbar infrastruktur för vätgas och vätgasderivat, med fokus på finansiering och användning.
På konferensen, med namnet Offshore Power for E-Fuels: Boosting the New Hydrogen Economy deltog Nederländernas ambassad i Estland, Pärnu County Development Centre, Metrosert Applied Research Centre, Invest Estonia och Power2X, som är en entreprenör på området e-metanolanläggningar.
Grön och koldioxidsnål vätgas är avgörande komponenter i vår energiomställning, och nya initiativ, såsom EU:s vätgasbank, har visat att det finns ett momentum i utvecklingen av hållbara vätgasmarknader. Därför måste EU:s och medlemsstaternas beslutsfattare tillhandahålla de medel som krävs för att omsätta dessa ambitioner i praktiken och underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna, så att effektiva strategier kan antas.
Ordföranden för EESK:s sektion för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, Baiba Miltoviča, gav följande kommentar på detta brådskande behov: ”En snabb utbyggnad av förnybar vätgas är avgörande – inte bara för omställningen av vårt energisystem utan också för Europeiska unionens sociala och ekonomiska välstånd. Det är dock mycket viktigt att vi avsätter resurser på ett klokt sätt. För att maximera effekten måste vi prioritera sektorer där det är svårt att minska utsläppen och fastställa effektiva ekologiska och sociala standarder som säkerställer rättvisa och säkra arbetsvillkor.” (mp)
EESK stöder satsningarna på ett mer människocentrerat och framtidssäkrat industriellt ekosystem. Samtidigt efterlyser kommittén en djupgående debatt om Industri 5.0 och dess sociala och ekonomiska konsekvenser.
EESK stöder satsningarna på ett mer människocentrerat och framtidssäkrat industriellt ekosystem. Samtidigt efterlyser kommittén en djupgående debatt om Industri 5.0 och dess sociala och ekonomiska konsekvenser.
Industri 5.0 syftar till att sätta sociala och miljömässiga frågor i centrum för affärsprocesserna och går längre än det fokus på digitalisering och automatisering som kännetecknar Industri 4.0. EESK antog nyligen sitt yttrande ”Industri 5.0 – Hur kan det bli verklighet?”, i vilket kommittén förespråkar en människocentrerad industrimodell där människors färdigheter och kreativitet värdesätts.
I Industri 4.0 togs i stort sett ingen hänsyn till automatiseringens effekter för människan. Inte heller miljöprioriteringar såsom avfallsminskning, cirkularitet och grön energi beaktades i någon större utsträckning. EESK betonar att dessa brister bör rättas till i Industri 5.0 genom att demokratiska värden, social rättvisa och hållbar konkurrenskraft prioriteras. Giuseppe Guerini, föredragande för yttrandet om Industri 5.0, hävdar att den digitala omställningen bör bidra till en ”ny industriell ren giv”, för vilken den mänskliga faktorn och kreativiteten spelar en central roll.
Industri 5.0 innebär att människan åter sätts i centrum för produktionen och att människans kunskaper och färdigheter ses som avgörande för möjligheten att skaffa sig konkurrensfördelar. Strategin innebär en balans mellan automatisering och mänsklig kreativitet genom att samarbetsrobotar används för repetitiva uppgifter, så att arbetstagarna kan fokusera på design, planering och kundservice. Med detta skifte ökar också fokus på arbetstagarnas hälsa och säkerhet och stödet till dem som förlorat jobbet på grund av automatisering.
EESK uppmanar EU:s institutioner att stödja ett framtidssäkrat, människocentrerat industriellt ekosystem som bygger på social rättvisa och inkluderande konkurrenskraft. EESK stöder Industri 5.0, men anser att dess ekonomiska, sociala och tekniska konsekvenser måste utredas vidare. De politiska åtgärder som EU vidtar i dag, till exempel den gröna given, AI-akten och kompetensagendan, utgör en grund för denna vision, men bör ses över, så att de anpassas till principerna i Industri 5.0.
För att Industri 5.0 ska lyckas måste arbetsmarknadens parter och arbetstagarna involveras på alla nivåer. Denna inkluderande strategi kommer att främja en arbetsmiljö som bygger på samarbete och där människans och maskinens styrkor kombineras, vilket kommer att göra arbetsplatserna mer innovativa, attraktiva och hållbara.(gb)
Baiba Miltoviča, ordförande för EESK:ssektion för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället (TEN), och Andres Jaadla, föredragande för ettyttrande från Regionkommittén (ReK) om bostäder, uppmanar i ett gemensamt uttalande som undertecknades den 14 november EU-institutionerna att vidta brådskande åtgärder för att ta EU ur den rådande bostadskrisen. Båda ser även positivt på utnämningen av en kommissionsledamot med ansvar för energi och bostäder, som kommer att få i uppdrag att lägga fram den första EU-planen för överkomliga bostäder någonsin.
Baiba Miltoviča, ordförande för EESK:ssektion för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället (TEN), och Andres Jaadla, föredragande för ettyttrande från Regionkommittén (ReK) om bostäder, uppmanar i ett gemensamt uttalande som undertecknades den 14 november EU-institutionerna att vidta brådskande åtgärder för att ta EU ur den rådande bostadskrisen. Båda ser även positivt på utnämningen av en kommissionsledamot med ansvar för energi och bostäder, som kommer att få i uppdrag att lägga fram den första EU-planen för överkomliga bostäder någonsin.
Förklaringen om bostäder
Vi uppmanar kommissionen att anordna ett årligt EU-toppmöte om subventionerade och prismässigt överkomliga bostäder i samarbete med Europaparlamentet, EESK och ReK. Detta årliga EU-toppmöte bör sammanföra alla intressenter som deltar i genomförandet av medlemsstaternas åtgärder för subventionerade och prismässigt överkomliga bostäder, på grundval av en flernivåstrategi och utbyte av bästa praxis i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Vi ser positivt på att den nominerade kommissionsledamoten med ansvar för bostäder planerar att inrätta en europeisk plattform för investeringar i hållbara bostäder till överkomlig kostnad, med avsikt att snarast möjligt stödja nationella, regionala och lokala partnerskap för att få ett slut på utestängningen från bostadsmarknaden, i samarbete med EESK och ReK.
Vi påpekar att innovativa sätt att främja offentliga investeringar och mobilisera befintliga EU-medel måste undersökas om vi ska kunna hitta en långsiktig lösning på bostadskrisen.
Vi uppmanar EU-institutionerna att stödja en djupgående renovering av bostadshus med hjälp av diversifierat, långsiktigt och innovativt ekonomiskt stöd och konsekventa rättsliga ramar, med inriktning på utsatta befolkningsgrupper och nyckelaktörer på fältet, särskilt energigemenskaper och lokala myndigheter.
Vi efterlyser ett närmare samarbete mellan aktörer på olika förvaltningsnivåer: medlemsstater, EU-institutioner, det civila samhällets organisationer, regionala regeringar och lokala myndigheter.
Vi åtar oss att bidra till genomförandet av åtgärderna i Liègeförklaringen genom att sprida synpunkter från det civila samhällets organisationer och lokala och regionala myndigheter i hela EU som en del av en gemensam insats från alla EU-institutioner för att lösa bostadskrisen och stärka den europeiska sammanhållningen från alla håll.
Oktober och november präglades av misslyckandet vid två globala miljötoppmöten: COP16 – FN:s konvention om biologisk mångfald och COP29 – FN:s klimatkonferens, som båda fokuserade på den finansiering som det finns ett akut behov av för att bevara naturen och begränsa klimatförändringarna. Vi bad EESK:s företrädare vid årets partskonferenser – Peter Schmidt, Diandra Ní Bhuachalla och Arnaud Schwartz – att dela med sig av sina tankar om vad som står på spel om världen inte agerar på klimatområdet.
Oktober och november präglades av misslyckandet vid två globala miljötoppmöten: COP16 – FN:s konvention om biologisk mångfald och COP29 – FN:s klimatkonferens, som båda fokuserade på den finansiering som det finns ett akut behov av för att bevara naturen och begränsa klimatförändringarna. Vi bad EESK:s företrädare vid årets partskonferenser – Peter Schmidt, Diandra Ní Bhuachalla och Arnaud Schwartz – att dela med sig av sina tankar om vad som står på spel om världen inte agerar på klimatområdet.
Vår hemliga gäst är Andrej Gnjot, en belarusisk filmskapare och journalist som just har släppts från husarrest i Serbien, där han tillbringade ett år i utlämningsförvar till följd av anklagelser från hemlandet om ekonomisk brottslighet. Genom sin personliga berättelse beskriver han oberoende journalisters situation i dagens Belarus, där minsta kritik mot makthavarna kan leda till att de får beteckningen ”folkets fiende” och fängslas efter uppdiktade anklagelser om ekonomisk brottslighet.
Vår hemliga gäst är Andrej Gnjot, en belarusisk filmskapare och journalist som just har släppts från husarrest i Serbien, där han tillbringade ett år i utlämningsförvar till följd av anklagelser från hemlandet om ekonomisk brottslighet. Genom sin personliga berättelse beskriver han oberoende journalisters situation i dagens Belarus, där minsta kritik mot makthavarna kan leda till att de får beteckningen ”folkets fiende” och fängslas efter uppdiktade anklagelser om ekonomisk brottslighet.
Årets vinnare av fototävlingen Connecting EU är Martina Cikojević, redaktör och journalist vid den kroatiska fackföreningen för postanställda. Med sitt foto, Brussels Grand Place in the Moonlight, vann hon en tvådagarsvistelse i Bryssel under EESK:s vecka för det civila samhället i mars 2025.
Årets vinnare av fototävlingen Connecting EU är Martina Cikojević, redaktör och journalist vid den kroatiska fackföreningen för postanställda.
Med sitt foto, Brussels Grand Place in the Moonlight, vann hon en tvådagarsvistelse i Bryssel under EESK:s vecka för det civila samhället i mars 2025.
Martina Cikojević deltog i årets Connecting EU-seminarium i Bryssel den 17–18 oktober. Seminariet samlade press- och kommunikationsansvariga från organisationer i det civila samhället i EU samt journalister. Med titeln ”En bastion för demokrati: att hjälpa journalistiken att överleva och frodas” hade seminariet fokus på de i sitt slag nya utmaningar journalister står inför i en värld med snabbt föränderlig AI och tilltagande politiska påtryckningar.
Deltagarna deltog också i nätverkssessionen ”Att arbeta som press- eller kommunikationsansvarig i Instagrams, TikToks och AI:s tidsålder – hur du når fram med ditt budskap”, som omfattade två workshoppar. Fototävlingen var en del av workshoppen ”Lessons on communication content”, som leddes av kommunikationsspecialisten Tom Moylan.
Martina Cikojević sade att hennes foto, som visar månen genom mörka moln och belyser natten, också symboliskt skulle kunna knyta an till seminariets ämne. ”Ingen kan stoppa månen från att sprida ljus i mörker. Ingen bör hindra journalister från att föra fram sanningen för ett bättre, säkrare och rättvisare samhälle,” sade hon.
Som vinnare av fototävlingen kommer Martina Cikojević att delta i EESK:s andra vecka för det civila samhället, som äger rum den 17–21 mars i EESK:s lokaler i Bryssel. Årets tema är Att stärka sammanhållningen och deltagandet i polariserade samhällen.
EESK:s pressenhet gratulerar Martina och tackar alla som skickade in sina foton.(ll)
Climate Reporters, Litauens nya klimatnyhetsbyrå, syftar till att ta itu med tröttheten i klimatrapporteringen och åter föra upp klimatfrågan högt upp på de redaktionella agendorna. Som ett lysande exempel på medborgarjournalistik kombinerar Climate Reporters kommunikation och klimataktivism för att sprida upplysning om klimatförändringarna och ge Moder Jord en röst under miljökrisen.
Climate Reporters, Litauens nya klimatnyhetsbyrå, syftar till att ta itu med tröttheten i klimatrapporteringen och åter föra upp klimatfrågan högt upp på de redaktionella agendorna. Som ett lysande exempel på medborgarjournalistik kombinerar Climate Reporters kommunikation och klimataktivism för att sprida upplysning om klimatförändringarna och ge Moder Jord en röst under miljökrisen.
av Rūta Trainytė
Klimatnyhetsbyrån Climate Reporters grundades i Litauen i år. Det är ett initiativ som drivs av icke-statliga organisationer och utgör ett exempel på medborgarjournalistik. Nyhetsbyråns syfte är att hjälpa journalister att rapportera om miljökrisens olika aspekter. Därför utarbetar nyhetsbyråns team texter som sedan sänds till redaktioner.
Nyhetsbyråns arbete utförs av en grupp eldsjälar. Texterna skrivs av journalister, pr-specialister, företrädare för icke-statliga organisationer, aktivister och forskare – kort sagt människor som bryr sig om vad som händer och vill se sociala förändringar. Tillsammans bildar de också styrelsen för Climate Reporters. Styrelsen ser till att det nya initiativet är trovärdigt.
Climate Reporters är inte nya i kommunikationsvärlden, utan har redan betydande erfarenhet av pr, redigering och skapande och underhåll av webbportaler. Vi är inte heller nybörjare i klimatfrågor. Det är så vi fick idén. Vi gör vad vi gör bäst och kombinerar det med klimataktivism. Vi ger Moder Jord en röst under den här miljökrisen.
Vi är naturligtvis i kontakt med journalister. Den dominerande trenden på redaktioner är att tro att klimatnyheter inte är av intresse för allmänheten och inte genererar klick. Man undviker att publicera artiklar med rubriker som innehåller begreppen ”klimatförändringar” eller ”klimatkris”. Vad innebär förnekelse av klimatkrisen? Är det ett sätt att skydda samhället mot dåliga nyheter och ångest?
Det kanske inte är riktigt så illa ställt. Redaktionerna översvämmas av en stor mängd nyheter varje dag, vilket är fysiskt svårt att hantera, även utan klimatrelaterade nyheter. Man måste också vara bekant med ämnet. Det är här vi kommer in i bilden. Nästa steg för Climate Reporters är att utbilda journalister. Vi inser att journalister måste förstå frågan för att undvika att sprida grönmålning.
En annan idé är att undervisa vissa grupper om klimatförändringar på ett tilltalande sätt. Framför allt vill vi nå ut till ungdomar, och vi har konstaterat att de reagerar positivt på humor. Vi är ännu inte säkra på hur detta kommer att se ut i framtiden, men vi har redan några tankar om det.
Nyhetsbyrån har varit verksam i drygt sex månader. Vi vet utifrån vår egen erfarenhet att det krävs tålamod. Vi knackar ihärdigt och målmedvetet på redaktionernas dörrar med våra nyhetsartiklar. Våra texter publiceras redan på stora litauiska nyhetsportaler, och vi bjuds in till radioprogram.
För att se till att vårt redaktionella arbete håller hög kvalitet är det mycket viktigt att vi får omfattande stöd från litauiska miljöorganisationer, att våra organisationer är medlemmar i internationella nätverk av icke-statliga organisationer, att våra medlemmar deltar i arbetsgrupper på EU-nivå och att de företräder Litauen i EESK. Detta gör att vi kan bredda våra ämnesområden och hålla oss ajour om aktuella frågor.
Vår koppling till EESK handlar om mer än att en av initiativtagarna till projektet, Kęstutis Kupšys, är ledamot av kommittén. EESK:s ledamöter kan dela med sig av relevanta erfarenheter från sina olika länder för att berika de klimatnyheter som publiceras av Climate Reporters. Apropå det talade vi nyligen med den franske EESK-ledamoten Arnaud Schwartz i anslutning till det globala COP16-toppmötet om biologisk mångfald. De insikter som han delade med sig av till oss direkt från Cali utmynnade i en artikel från Climate Reporters. Hans tankar snappades snabbt upp i litauiska medier. Denna modell, som innebär att EESK-ledamöternas sakkunskap används för att effektivt förmedla globala nyheter till en lokal publik, har visat sig vara värdefull. Vi kommer därför att använda den igen i framtiden.
Rūta Trainytė är redaktör vid klimatnyhetsbyrån Climate Reporters. Nyhetsbyrån är en del av det statligt finansierade ŽALINK-projektet. Projektet, som drivs av konsumentalliansen, plattformen för utvecklingssamarbete och den icke-statliga organisationen ”Cirkulär ekonomi”, finansieras genom klimatförändringsprogrammet vid miljöprojektledningsbyrån hos Litauens miljöministerium.
