I början av mars i år lämnade jag med mycket tungt hjärta Kiev. Jag reste till Frankrike under två dagar för att delta i ett symposium om Ukraina. Det gjorde att jag inte kunde närvara vid en viktig ceremoni i Kiev. Vår vän, poeten Svitlana Povaljaeva, skulle anordna en avskedsceremoni på Majdan, huvudstadens centrala torg, för sin äldsta son Vassil, som stupat i strid, 28 år gammal. Hans yngre bror Roman stupade i strid sommaren 2022 när han var med och befriade regionen Charkiv. Han blev 24 år.
I början av mars i år lämnade jag med mycket tungt hjärta Kiev. Jag reste till Frankrike under två dagar för att delta i ett symposium om Ukraina. Det gjorde att jag inte kunde närvara vid en viktig ceremoni i Kiev. Vår vän, poeten Svitlana Povaljaeva, skulle anordna en avskedsceremoni på Majdan, huvudstadens centrala torg, för sin äldsta son Vassil, som stupat i strid, 28 år gammal. Hans yngre bror Roman stupade i strid sommaren 2022 när han var med och befriade regionen Charkiv. Han blev 24 år.
Jag steg ombord på tåget, det knöt sig i magen. Jag hade lämnat kvar mina tre barn i vårt hem. Det var inte första gången jag befann mig på en kort utlandsvistelse under kriget. Men den här gången var jag utom mig av oro.
Jag visste att min telefons varningssystem inte skulle visa rött i händelse av överhängande fara för ryska ballistiska robotar. Under några dagar skulle jag befinna mig 200 mil hemifrån, utan tillgång till information om mina döttrars säkerhet. Det var outhärdligt.
Om varningssystemet inte fungerade så var det för att USA hade stängt av underrättelser till Ukraina, bland annat underrättelser om tidig upptäckt av ballistiska robotar från ryskt territorium. De hade också dragit in det militära biståndet och gått så långt som att blockera material som redan skickats till Polen.
Några dagar senare återvände jag till Ukraina. Förhandlingar mellan ukrainska, amerikanska och saudiarabiska delegationer hade ägt rum under denna tid. Ukraina var redo för ett totalt och omedelbart eldupphör – om Ryssland gjorde detsamma. Donald Trump var nöjd. De amerikanska underrättelserna började åter komma, tillsammans med det militära bistånd som man enats om under Biden-administrationen.
Men förtroendet är borta. När man en gång har blivit förrådd är det svårt att låtsas som att allt är ok.
Delar Europa denna känsla av att vara förrådd? Eran när vi befann oss under Natos säkerhetsparaply, under amerikanskt ledarskap, är över. MAGA-gänget vänder sig bort. De planerar att minimera den militära och humanitära närvaron i Europa och låta Ryssland, angriparen, komma ut ur sin diplomatiska och ekonomiska isolering.
Om Trump vill ha ett eldupphör i Ukraina så snabbt som möjligt och oavsett hur, är det för att han inte fäster någon betydelse vid Ukrainas svåra belägenhet. Han vill bara minimera kostnaderna för USA:s budget. USA deltar inte längre i möten såsom de som hålls på Ramstein-basen, och inget ytterligare militärt bistånd från USA planeras för det innevarande året.
Fred på bekostnad av Ukrainas nederlag stör inte den amerikanska administrationen. Sändebuden Steve Witkoff och Keith Kellogg lägger fram planer på att dela upp Ukraina i två eller tre separata delar – en spegling av efterkrigstidens Tyskland efter nazisterna. Som om Ukraina vore angriparen som hade förlorat kriget.
Men Europa är också hotat. Om Trump planerar att minska antalet amerikanska trupper i Europa och kräver 5 % i bidrag till varje Nato-medlemslands försvarsbudget är det för att han anser att Europas försvar är ett europeiskt problem.
Ryssland tittar på. För Ryssland är ett Nato utan amerikanskt ledarskap varken en försvarsstyrka eller en avskräckande faktor. Hur lång tid skulle det ta att bygga upp ett ”europeiskt försvar” som ensamt kan garantera Europas säkerhet? Om den här frågan känns för abstrakt för dig, försök att besvara denna: vilka europeiska länder kommer till Baltikums försvar om Ryssland inleder en attack efter sina utbildningsoperationer i Belarus i september 2025?
I kölvattnet av det amerikanska sveket ställs Europa inför ett mycket tydligt val: att försvara Ukraina i dag såsom man skulle försvara sig själva, eller möta den ryska armén på sitt eget territorium i morgon. Denna kamp kommer inte att vara lätt, men ingen kamp är förlorad innan den inleds.
I slutet av mars såg jag en enkät som mätte den allmänna opinionen i Ukraina. Mer än 80 % av ukrainarna är beredda att fortsätta kampen mot Ryssland, även utan amerikanskt stöd.
Det återstår att se hur många européer som kommer att stödja oss.
Efter USA:s svek står EU inför ett mycket tydligt val: försvara Ukraina i dag som unionen skulle försvara sig själv eller möta den ryska militären på sitt eget territorium i morgon. Det kommer inte att vara någon lättvunnen strid, men ingen strid är förlorad innan den har inletts. Det återstår att se hur många européer som kommer att stå vid vår sida, skriver vår hemliga gäst, den ukrainska journalisten Tetiana Ogarkova.
Efter USA:s svek står EU inför ett mycket tydligt val: försvara Ukraina i dag som unionen skulle försvara sig själv eller möta den ryska militären på sitt eget territorium i morgon. Det kommer inte att vara någon lättvunnen strid, men ingen strid är förlorad innan den har inletts. Det återstår att se hur många européer som kommer att stå vid vår sida, skriver vår hemliga gäst, den ukrainska journalisten Tetiana Ogarkova.
Tetiana Ogarkova är en ukrainsk journalist, essäist och litteraturkännare, och bor i Kiev.Hon är samordnare för den internationella avdelningen vid Ukraine Crisis Media Center och medverkar även i podcasten ”Explaining Ukraine”. Hon är också lektor vid Kiev-Mohyla-akademin och har avlagt doktorsexamen i litteratur vid universitetet Paris XII Val-de-Marne.
Display date
1 year 5 months ago
Investeringar och reformer för konkurrenskraft och en kapitalmarknadsunion
Den senaste tidens kriser har inneburit ett stresstest för EU:s ekonomiska struktur, och vanliga människor har fått dra det tyngsta lasset. I vårt yttrande Så lämnar vi kriserna bakom oss visar vi hur ekonomin kan utformas på ett sätt som skyddar enskilda och företag i stället för att utsätta dem för ekonomisk turbulens.
Den senaste tidens kriser har inneburit ett stresstest för EU:s ekonomiska struktur, och vanliga människor har fått dra det tyngsta lasset. I vårt yttrande Så lämnar vi kriserna bakom oss visar vi hur ekonomin kan utformas på ett sätt som skyddar enskilda och företag i stället för att utsätta dem för ekonomisk turbulens.
För att detta ska kunna uppnås måste tre ekonomiska krav uppfyllas:
För det första måste de ekonomiska prognoserna gå ut på att förutse lämpliga åtgärder i stället för att göra återblickande analyser. När inflationen slår till är det på våra köksbord det märks först – inte på de ekonomiska resultattavlorna. Vi behöver sofistikerade system för tidig upptäckt, som visar var det finns flaskhalsar och prisöverföringsavvikelser innan de leder till orimligt höga uppvärmningskostnader och dagligvarupriser. De hushåll som är mest sårbara för ekonomiska chocker är också de som har minst förutsättningar att skydda sig mot dem, och för att se till att riktade skyddsåtgärder vidtas måste man göra en detaljerad kartläggning av sårbarhetens verkliga utbredning.
För det andra måste den finanspolitiska kapaciteten inriktas på inbyggd stabilisering snarare än krisinsatser. NextGenerationEU var ett imponerande men likväl improviserat instrument. Genom permanenta finanspolitiska stabiliseringsmekanismer, med tillsyn från det civila samhället, kan man se till att krishanteringsåtgärder skyddar de mest utsatta. När den ekonomiska styrningen inte beaktar fördelningseffekterna uppstår det sociala spänningar som undergräver just den resiliens som vi försöker bygga upp. Sociala grundvillkor i EU:s finansiering bör inte ses som byråkratiska hinder – de kan se till att ekonomisk tillväxt ger alla en högre levnadsstandard.
För det tredje måste marknadsintegrationen gå snabbare på de områden där konsumenterna har störst nytta av den. Om energikostnaderna hos oss är betydligt högre än hos våra konkurrenter är det inte bara en fråga om makroekonomiska indikatorer – det handlar om räkningar som varje månad utgör en belastning för hushållens budgetar i hela EU. Strategiska investeringar i gränsöverskridande infrastruktur och integrering av energimarknaderna är inte bara abstrakta ekonomiska mål, utan också något som innebär en konkret lättnad för familjer och företag som dignar under levnadskostnadsbördan.
Att utforma den ekonomiska politiken utan att ta hänsyn till det civila samhällets synpunkter är som att navigera utan att känna till området – tekniskt sett så går det, men i praktiken är det inte särskilt smart. När politiken utformas med fullt deltagande av dem som kommer att erfara politikens konsekvenser blir resultatet alltid bättre. Det handlar inte om att genomföra samråd som en ren formalitet, utan om att dra nytta av det organiserade civila samhällets samlade kunskap under hela den politiska processen.
EU:s konkurrenskraftiga sociala marknadsekonomi behöver moderniseras, inte överges. De som hävdar att vi behöver välja mellan att gynna konkurrenskraften och att skydda medborgarna är personer med bristande ekonomisk föreställningsförmåga. De utmaningar som ligger framför oss kräver institutionell kreativitet och att ekonomisk resiliens och människors välbefinnande sätts i centrum för EU:s ekonomiska styrning.
