Det började vid gränsen. Kort efter att kriget i Ukraina brutit ut åkte jag till en gränsövergång, ännu inte för att arbeta utan för att ge humanitärt bistånd. Över gränsen gick det då en strid ström av människor, främst kvinnor och barn, vars planer alla hade omkullkastats från en dag till en annan.
Jag träffade kvinnor som hade lyckats packa ner alla sina tillhörigheter i en ryggsäck och gått tiotals kilometer till gränsen med sina barn i en barnvagn. De hade lämnat sina makar och söner i landet och visste inte var de skulle sova på natten eller vem som skulle kunna erbjuda dem husrum.
Jag åkte till Ukraina kort därefter, denna gång som journalist, för att visa hur kriget har förändrat människornas liv.
Jag hörde berättelsen om Inna från Mariupol, som gömde sig i en källare i tre veckor. Hon såg sina grannars ligga döda på gatan, men kunde inte begrava dem eftersom staden stod under ständig beskjutning.
Petro, också han från Mariupol, berättade för mig om hur han letat efter dricksvatten i järnelementens rör.
Och 82-åriga Halina, som lämnats ensam kvar i kriget, sade: ”Jag såg en gammal kvinna. Jag gick fram till henne, hon grät. Jag sade till henne: gråt inte, dit du går går också jag. Jag lämnar dig inte”.
Jag kommer ihåg de ukrainska barnen som berättade vad kriget innebar för dem. Femåriga Alisa, som visste att människor dödades under kriget. Och 12-åriga Zjenia, som med övertygelse sade att Putin inte var en president utan en diktator.
Jag hörde berättelsen om en flicka vars surrogatmoder lämnade henne direkt efter att hon föddes och vars biologiska föräldrar aldrig gav sig tillkänna.
Listan över hjältar från mina reportage är lång. Varje namn döljer ännu en historia som präglas av kriget. Det är inte lätt att lyssna på dessa berättelser, men vid sådana här tillfällen måste man som journalist hålla sina nerver under kontroll.
Vi får inte låta våra känslor ta överhanden, vi är inte här för att gråta med våra hjältar, utan för att lyssna på dem. Tårarna får komma senare, efter jobbet, hemma.
Ukrainarna vill gärna prata. De vill tala om de grymheter som ryssarna begår och vederlägga den ryska desinformationen, enligt vilken ukrainare själva gör sig skyldiga till skenanfall och dödar varandra.
Vår uppgift som journalister är att låta världen få veta vad som verkligen sker i Ukraina.