En dag vaknar du upp och upptäcker att ditt land är i krig.
Världen rämnar, du försöker fortfarande prata vett med dina släktingar i Ryssland, men propaganda och rädsla verkar ha skadat deras förmåga att tänka logiskt. Du inser att livet håller på att förändras drastiskt för alla ukrainare, även för oss journalister, eftersom vi nu – åtminstone delvis – ser oss som soldater.
Det hela började för åtta år sedan när Ryssland invaderade Ukraina för första gången. Åren 2014–2018 var svåra för pressen och landet som helhet. Kreml använde olika typer av propaganda för att rättfärdiga sina handlingar, kallade ukrainarna för nazister och försökte övertyga ryssarna om att människorna i Donbass och Krim behövde Rysslands skydd.
Men sedan stabiliserades läget en aning. Efter Euromajdan (2013–2014) åtnjöt journalister yttrandefrihet. Det blev mycket lättare att få till intervjuer, politikerna upphörde med att smita undan pressen, och medierna hade ingen tanke på att exempelvis filmupptagningar från vissa platser – järnvägsstationer, tunnelbanestationer eller till och med broar – skulle kunna utsätta landet för fara.
Icke desto mindre befarade det ukrainska samhället, åtminstone sedan december 2021, att Ryssland förr eller senare skulle företa en fullskalig invasion. Man såg olika tecken på att den var i antågande. Den ryska retoriken och propagandan blev fränare, utländska ambassader från Kiev till Lviv evakuerades och utländska medborgare fick rådet att med alla till buds stående medel lämna Ukraina. Ukrainas president och regering svarade undvikande på frågor kring ett eventuellt krig, så det enda vi kunde göra var att gissa när det fullskaliga anfallet skulle komma.
När Putin hade talat till den ryska nationen den 22 februari och Joe Biden flera gånger varnat amerikaner och ukrainare och när militärt bistånd började komma in i landet var det uppenbart att anfallet kunde komma vilken dag som helst. Men när det väl kom den 24 februari blev vi ändå desillusionerade. När explosioner hördes i hela landet och människor började fly från Kiev och andra städer och byar insåg vi att krig är en tragedi som man aldrig kan vara helt förberedd på. Den första dagen försökte medierna filma allting, de trodde att kriget snart skulle vara över, men det fanns också farhågor om att vi hade hamnat i något som skulle bli mycket långdraget.
Den ukrainska pressen har erfarenhet av att bevaka insatser mot terrorism. En stor skara korrespondenter har samlat erfarenheter vid fronten i Donbass. I slutet av 2016 anordnade försvarsministeriet en utbildning för journalister som sökte ackreditering för krigszonen. Man informerade om våra militära styrkor och undervisade i fältsjukvård. Reportrarna var tvungna att följa strikta regler, till exempel att bära skyddsutrustning såsom skottsäkra västar och hjälmar, och veta vad de skulle göra om de hamnade i granateld. De var tvungna att samordna sig med försvarsministeriets pressekreterare och dagligen informera dem om sin rutt längs fronten. De fick inte avslöja var våra stridskrafter fanns. En del soldater begärde att deras ansikten eller tatueringar skulle suddas ut på filmupptagningar så att de inte skulle kunna identifieras av fienden. Antalet dödsfall inom militären skulle endast hämtas från tillförlitliga officiella källor. Vi blev försiktigare när vi intervjuade lokalbefolkningen, eftersom många i städerna och byarna längs fronten hade anhöriga i ockuperade områden och var rädda att låtsasrepublikerna Folkrepubliken Donets och Folkrepubliken Luhansk skulle utsätta dem för vedergällningsaktioner.
Sedan den 24 februari 2022 gäller dessa regler för alla ukrainska journalister. Vi måste vara extra försiktiga med dem som delar med sig av sina erfarenheter. Det händer ofta att människor i befriade områden skriker ut eller berättar saker som de aldrig skulle ha delat med sig före kriget. Vi måste vara medvetna om hur vi ska prata med människor på ett varsamt sätt, så att vi inte spär på deras stress.
Vi måste tänka inte bara två gånger, utan tre, fyra, till och med tio gånger innan vi visar något, utan att för den skull bli paranoida eller börja tillämpa självcensur. Vi måste komma ihåg att det har tagit flera ukrainska revolutioner för att erövra yttrandefriheten, en frihet vi aldrig någonsin får ge upp.
Yttrandefrihet måste dock alltid förvaltas med största möjliga ansvar. Låt mig ge ett exempel: Under dessa första dagar, då Ryssland oavbrutet bombade Ukraina, var frestelsen stark att ofiltrerat visa människors tragedi och smärta – att sända våra reportage i så gott som realtid, i de traditionella direktsändningar som vår publik väntade på. Det var en obehaglig överraskning att få höra att fienden kunde använda våra bildupptagningar för att justera sin skottlinje. Nu försöker vi vänta i flera timmar med att sända rapporter från fältet. Andra begränsningar är till exempel förbudet att filma transport av militär utrustning eller soldater på post.
De ämnen vi rapporterar om har förändrats drastiskt. Kriget och dess konsekvenser är närvarande i varje historia. Vi rapporterar om evakuering, förstörelse och de samhällen som består av prefabricerade hus, som ersätter de riktiga och vanliga hus som Ryssland har lagt i ruiner. Vi talar med stridande, hjältar som trots ockupationen har bistått vår armé och sina grannar. Vi hjälper frivilliga att samla in pengar till vår försvarsmakt och till fältsjukvård. Vi vet allt om minröjning, men vi vet för det mesta inte vilken veckodag eller vilket datum det är. Vi vet att det kan pågå länge än.
Vårt arbete har blivit källa till konstant stress, ett test av vår fysiska och mentala styrka. Våra tv-kanaler (ICTV och STB) har inrättat en studio i ett skyddsrum för sex timmars sändning nonstop – vår slottid i den maratonbevakning som kultur- och informationsministeriet har inrättat och som drivs av sex tv-kanaler (både statliga och privata) för att säkerställa dygnetruntsändning i krigstid.
Ukraina har i åtminstone åtta år försökt bekämpa falska nyheter. Vi journalister känner lätt igen rysk information. Efter alla dessa år har vi blivit experter på rysk propaganda. Vi kontrollerar det mesta av vår nyhetsrapportering mot tillförlitliga källor, ansvariga tjänstemän främst i det ukrainska civila samhället. Vi talar också med experter på många olika områden i det ukrainska samhället. Vi dubbelkollar nyhetsrapportering med officiella webbplatser, sociala medier och naturligtvis med de människor vi talar om.
Ryska eller proryska kanaler sänds inte i vårt land. Deras webbplatser (med undantag för officiella webbplatser) kan endast nås via VPN-anslutning. Vi kan fortfarande övervaka ryska Telegramkanaler – de är lättåtkomliga, och naturligtvis påverkar de den ukrainska befolkningen i viss utsträckning, men vår regering och det nationella säkerhets- och försvarsrådet har gjort mycket för att sprida sanningsenlig information bland tittare och läsare.
Maratonsändningarna går ut i minst tio kanaler och kan nås via smarttelefon via applikationen ”Diya”. Staten sänder varningsmeddelanden via flera kanaler och sociala medier, men det finns många problem i de ockuperade områdena, som är avskurna från våra internet- och mobiltelefonförbindelser.
Det finns ytterligare ett problem som är gemensamt för alla de länder som ingick i Sovjetunionen. Människorna är misstänksamma gentemot tv-nyheter. De minns hur pressen censurerades under den sovjetiska tiden och säger ofta att den är manipulerad. Detta är i och för sig bra, eftersom det tvingar dem att söka och jämföra information från olika källor för att bilda sig en egen uppfattning. Vi förstår att våra grannar, det ryska och det belarusiska folket, litade för mycket på den officiella informationen och har förlorat förmågan att tänka kritiskt. Det är därför demokrati och tankefrihet är en av styrkorna hos de ukrainska tittarna, läsarna och journalisterna.
Olha Tjajko, ukrainsk journalist vid nyhetsprogrammet ”Fakty”, ICTV och SLM News
Läs mindre