Elvaåringen Jan Štuka från Zagreb i Kroatien lever med spina bifida (ryggmärgsbråck) och kan gå bara med hjälp av ortoser och gåstöd, men detta hindrar inte honom från att vara fullfjädrad idrottare. Han vann priset för bästa unga kroatiska paraatlet inom basket 2023 och har dessutom tävlat i simning, och har på senare tid börjat med nordisk skidsport. På sin fritid spelar han fotboll med sina vänner och gör mål med handen. Jan och hans mamma Jasmina Bogdanović samtalade med oss om idrottsmöjligheter för barn med funktionsnedsättning och förklarade varför det är viktigt att så långt det är möjligt undvika att behandla dem som personer med särskilda behov.
Jan,
När började du ägna dig åt sport och vilka idrotter har du utövat hittills?
Jag började på simskola som tvååring. Vid fyra års ålder gick jag med i Natator Para Swimming Club, där jag lärde mig alla simtekniker och deltog i en rad tävlingar. Jag slutade när jag var elva år gammal eftersom jag kände mig lite uttråkad.
När jag var åtta började jag med nordisk paraskidsport och basket i rullstol. Jag utövar fortfarande båda två och de är nu mina favoritgrenar.
Jag prövade också på bergsklättring ett par gånger och det var fantastiskt, men jag har inte tid att ägna mig åt det också. Jag deltog också i krav maga-kurser en sommar. Det var toppen och jag skulle vilja göra det igen någon gång i framtiden.
Vilka priser har du vunnit och vilket av dem känns viktigast för dig?
Jag har vunnit flera utmärkelser med basketklubben, och min favorit är priset för bästa unga paraatlet 2023 i min kategori, som delas ut av paraidrottsförbundet i Zagreb.
Hur ser din dag ut när du tränar? Hur mycket tränar du vanligtvis per vecka?
På morgonen går jag till skolan. Efter skoldagen gör jag först mina läxor och sedan träffar jag mina vänner, och på kvällen tränar jag i någon av mina grenar. Hittills har jag ägnat mig åt skidträning på barmark en gång i veckan, basket en gång i veckan och simning 1–2 gånger i veckan. Från och med detta läsår kommer jag att lämna simningen och öka skidträningen till 2–3 gånger i veckan.
Under vintern deltar jag också i skidläger i Planica i Slovenien och åker till några skidorter i Österrike. Jag gillar lägren eftersom mina vänner också deltar, så utöver träningen är det också ett bra tillfälle att umgås.
När det gäller basket har vi ibland matcher i andra städer på olika håll i Kroatien. I höstas var vi också i Rom och spelade en match mot Lazios basketlag.
Har du några manliga eller kvinnliga idrottsförebilder? Skulle du ha lust att i framtiden delta i någon ansedd internationell idrottstävling?
Tidigare var Luka Modrić min favorit, men för närvarande har jag inga idoler, så jag följer inte någon särskild idrottare.
Jag skulle gärna vilja delta i internationella idrottstävlingar ... förhoppningsvis i både basket och skidåkning.
Jasmina,
Hur mycket uppmärksammas idrott för barn med funktionsnedsättning i Kroatien?
I egenskap av förälder tycker jag att det i själva verket ges stor uppmärksamhet. Tyvärr känner föräldrarna inte i tillräcklig mån till vilka möjligheter som finns, och klubbarna söker med ljus och lykta efter nya medlemmar, och det är synd att det ska vara så. Det ser naturligtvis betydligt ljusare ut i större städer.
Finns det tillräckligt med möjligheter och sporrar för barn med funktionsnedsättning att utöva idrott, eller förutsätter det ett starkt föräldraengagemang?
Det finns möjligheter och sporrar för barn ... om barnen själva och deras föräldrar vill ta vara på dem. Föräldrarna har som sagt inte tillräcklig kunskap, och vissa av dem vill antingen inte binda sig ytterligare eller är rädda för att barnen kan skadas när de idrottar ... Det är synd att de har sådana föreställningar. Det är för övrigt kostnadsfritt för personer med funktionsnedsättning att idrotta, och jag anser att det är mycket stimulerande för både det fysiska och det psykiska välmåendet och naturligtvis också för den sociala integrationen. Jag vill inte påstå att dessa föräldrar engagerar sig mer än vad fallet är för barn utan funktionsnedsättning i samma ålder. Det förekommer naturligtvis undantag i samband med vissa diagnoser. En av oss föräldrar måste till exempel följa med Jan till vintersportlägren eller till tävlingar på andra orter, men det kommer säkert inte behövas lika mycket när han blir äldre, och förhoppningsvis är det inte alls nödvändigt i framtiden. Målet är att han så småningom ska klara sig själv i detta avseende. Han tränar regelbundet utan vår hjälp.
Vad skulle du vilja tillägga i egenskap av förälder till ett barn med särskilda behov?
Att behandla dem så lite som möjligt som barn med särskilda behov och inkludera dem i det dagliga livet i enlighet med deras ålder och förmåga. Det är så deras självuppfattning formas. De får en bild av sig själva som vanliga barn som gör saker ”lite annorlunda”, men som oavsett detta klarar av det! Jan cyklar på tre hjul i stället för två. Han simmar och dyker som andra barn, men han använder inte benen lika mycket eller alls. Han spelar fotboll med sitt lag, men gör mål med handen. ”Vi kan göra allt, men kanske på ett lite annorlunda sätt” – om barnen accepterar sig själva med den inställningen så kommer också andra att göra det.
Jan Štuka är en elvaårig elev från Zagreb, som för närvarande går i grundskolans femte klass. Han har varit medlem i Natator Swimming Club. Han är medlem av KKI Zagreb (basket i rullstol) och Monoski Zagreb Ski Club för personer med funktionsnedsättning, där han regelbundet följer träningsprogrammet i nordisk skidsport för personer med funktionsnedsättning.
Jasmina Bogdanović har en examen i formgivning från designskolan vid fakulteten för arkitektur i Zagreb. Hon har arbetat för en rad marknadsföringsbyråer i 20 år. För närvarande deltidsarbetar hon på distans för en liten grafikateljé, vilket gör att hon kan följa med Jan till skidläger och andra idrottsevenemang. Hon är också en cykelentusiast som rör sig överallt på två hjul.
Läs mindre
