Den 24 februari 2022 kullkastades miljoner ukrainares liv. I dag, när vi pratar om ”segerdagen” föreställer vi oss att den dagen kommer att se ut som dagarna gjorde före kriget. Med andra ord: en helt vanlig dag, en fredlig dag, en 23 februari 2022.
Men så är inte fallet. Vi kommer aldrig att få återuppleva en dag som den 23 februari. Det kommer aldrig att komma en dag som liknar våra dagar såsom de förut såg ut.
Vi har vandrat i skogen längs gravarna i Izium, i Charkivregionen. Vi har besökt byar som Kamjanka och Dolina, mellan Izium och Slovjansk, där man får känslan av att befinna sig i en postapokalyptisk film och där ett dussintal personer bor kvar i ruinerna av sina hus, utan vare sig vatten eller el. Vi har sett in i Volodymyr Vakulenkos mammas ögon, han var barnboksförfattaren som dödades av ryssarna i sin hemby Kapitolivka, i närheten av Izium. Hon ägnade månader åt att försöka hitta hans kropp. Vi har sett ruinerna i Svjatohirsk och ryckt till när vi hört detonationerna i den befriade staden Cherson, som ryssarna fortsätter att bomba, samtidigt som vi befinner oss inuti konstmuseet, vars samlingar stulits av ockupanterna.
Inför dessa outplånliga bilder, går det ens att föreställa sig en återgång till den 23 februari? ”Här torkade jag upp blodet från mitt barn och barnbarn”, berättar en äldre kvinna för oss och visar trappan till ett hus i byn Bezrouky i Charkivregionen. Här dödades hennes 8-åriga barnbarn och hennes 38-åriga dotter av en rysk mina, på en sekund, en vacker sommardag 2022. Barnet satt och läste en bok. Hon var duktig i skolan.
Segern? Om man den 23 februari 2022 såsom i en film hade visat oss allt som väntade oss hade vi säkert stått som förstenade eller blivit handlingsförlamade av skräck och utan tvivel varit inkapabla att agera. Icke desto mindre har vi tagit oss igenom detta första krigsår, dag för dag, genom att ständigt intensifiera insatserna. Civilbefolkning som militär, män som kvinnor, unga som äldre. Helt vanliga människor har visat sig kapabla att genomföra extraordinära handlingar. Vissa har gjort det genom att delta i mobiliseringen trots att de inte var tvungna.
Andra genom att betala sin skatt och genom att varje dag ge mer för att stötta armén. Ytterligare andra har på fritiden ägnat sig åt frivilliga aktiviteter, från att sy kamouflagenät till att tillverka marschaller. Barnen har gått i skolan, där deras lektioner har avbrutits av flyglarm, och studenterna har gått till universitetet, trots strömavbrott.
Men ingen vet vad som väntar oss. Det enda vi vet är att vi kommer att fortsätta att tillsammans, dag för dag, komma närmare segern. För vi vet alltför väl vad som väntar oss om vi ger upp. Iziums gravar kommer att bli Kievs gravar. Staden Lviv kommer att bombas såsom Cherson. Kärnkraftverket i Chmelnytskyj kommer att bli en måltavla precis som det i Zaporizjzja. Vi vet det, vi har sett det, vi har själva upplevt det.
När vi sluter ögonen ser vi framför oss ansiktena hos dem som aldrig kommer att få uppleva segerdagen. Iryna Tsvila, vår vän från Brovary, som älskade sina trädgårdsrosor, som tog till vapen den 24 februari och stupade två dagar senare under försvaret av Kiev. Mykola Rasjok, min litteraturstudent som älskade bilar och äventyrsromaner och som stupade i strid nära Pokrovsk i juli 2022. Roman Barvinok, violinisten som spelade Vivaldi framför presidentpalatset våren 2020 och som stupade vid östfronten i augusti 2022. Och otaliga andra. Tiotusentals personer.
Segerdagen kommer, men den kommer inte att bära några likheter med den 23 februari 2022. Men vad är vi inte beredda att göra för att närma oss den?
Läs mindre