EESK info: Du är en prisbelönad journalist och filmskapare som ofta arbetar med svåra frågor om t.ex. krig och människor. Den här gången är ämnet för din film vatten. Varför?
Ewa Ewart: Filmen ”Until the Last Drop” skildrar ett annat slags krig – det mest idiotiska av alla. Det är en berättelse om det krig som människan i progressivitetens namn har förklarat mot vattnet, en källa till liv. I vidare bemärkelse är det ett krig mot naturen. För länge sedan bestämde människan att livet på jorden skulle existera på hennes villkor och att naturmiljön ska tjäna människan och hennes intressen. Denna övertygelse har lett till att vår planet är i ett uselt skick.
Vilka utmaningar stötte du på under arbetet med filmen?
Jag har lärt mig hur man gör dokumentärfilmer vid BBC i London. Nittiotalet var en gyllene tidsålder för dokumentärer. Det fanns pengar och vi reste runt i världen och gjorde film om en rad fängslande och aktuella ämnen. Numera är jag frilansare och har den frihet som detta medför. Ibland kan det visserligen vara besvärligt och tidskrävande att få fram medel för ett projekt. Jag skulle vilja påstå att detta numera är min största utmaning, att få en film finansierad. Jämfört med detta är resten en bagatell! När jag väl har säkrat budgeten ser jag fram emot allt annat med förväntan och spänning. Att göra en dokumentär kan vara oberäkneligt, så jag har alltid en plan B. Men framför allt intalar jag mig alltid att jag kommer att skapa en fantastisk film! Den största utmaningen jag hade att tampas med under arbetet på ”Until the Last Drop” var vädret! Nästan hela filmen utspelar sig utomhus, och vi reste enligt en mycket snäv tidsplan till sex länder. Därför skulle varje otrevlig överraskning i form av dåligt väder ha kunnat kosta oss pengar och orsaka allvarliga förskjutningar i vår filmningsplan. Men vi hade tur.
Hurdan roll tror du filmindustrin kan spela när det gäller att öka kunskapen om vatten och främja insatser på området?
Dokumentärer kan spela en mycket viktig roll för att upplysa och sprida kunskap. Jag har tidigare arbetat som journalist för tv-nyheterna, men jag insåg att jag brinner för ett längre nyhetsformat. Jag älskar dokumentärfilmer av flera skäl, men ett av dem är särskilt viktigt, nämligen att dokumentärer erbjuder tillräckligt med utrymme för att berätta vad som har hänt och varför. Det finns tid och utrymme för att ingående förklara sammanhanget kring komplexa händelser och viktiga frågor, och att göra dem begripliga för en bredare publik. När jag började arbeta med ”Until the Last Drop” insåg jag att ganska många filmskapare redan hade gjort film om vatten. Det var å ena sidan betryggande, men det innebar samtidigt en intressant utmaning för mig att hitta en infallsvinkel som är ny och outforskad. Välgjorda filmer om viktiga frågor har inte bara potential att sprida kunskap utan också att sätta människor i rörelse. Vi har redan haft många visningar av filmen, och många kommer fram till oss efteråt och frågar om de kan göra något. Det är uppmuntrande.
Vad fick dig att välja just vatten?
2017 arbetade jag på en film om hur petroleumindustrin förstör regnskogar. Vi filmade i den ecuadorianska delen av regnskogen i Amazonas när en lokal ledare tog mig till den närliggande floden. När han drog med handen över vattenytan med den vita latexhandske han hade på sig, blev den svart. Ett tjockt, oljigt lager täckte hela handsken. Det gjorde stort intryck på mig. Jag tror att detta möte sådde det första fröet till dokumentären om vatten.
Varför är vatten inte en fråga som tas upp i den offentliga debatten?
En av förklaringarna är ganska enkel. Vatten är fortfarande allmänt tillgängligt och vi tar det för givet. Visst täcker vattnet större delen av planetens yta, men floderna – den främsta källan till rent sötvatten – utgör mindre än en procent av alla vattenresurser på jorden. Nyheter om de miljontals människor som lider av vattenbrist rapporteras främst lokalt. Av någon anledning har vi en benägenhet att tro att vattenproblem påverkar länder långt borta och inte angår oss. Jag hoppas att filmen kommer att ge en omskakande insikt om att en sådan uppfattning är totalt felaktig. En annan orsak är att lobbyer som arbetar för dem som förorenar vattnet, och hänsynslöst utnyttjar vattenresurserna, utövar påtryckningar och har ett stort inflytande över politiska beslut.
Lyckligtvis finns det också några positiva tecken som tyder på att vi håller på att bli mer medvetna om vad som behöver ändras i vårt sätt att hantera vattenresurser. I mars ägde den första vattenkonferensen i denna generation rum inom FN. Det var ett tydligt erkännande av att vi fortfarande i oroväckande grad är vilse när det gäller att hantera vattenproblem och vattenrelaterade mål, vilket är ett hot mot själva vår existens. Vi firar årligen Världsvattendagen för att erinra oss själva att vi måste agera tillsammans för att lösa vattenkrisen, och eftersom vatten är en enande faktor för alla människor måste var och en dra sitt strå till stacken. Förhoppningsvis blir den här typen av initiativ vanligare framöver.
Vad bedömer du vara det viktigaste vi bör veta om vattenkrisen?
Vattenkrisen är här, den finns på riktigt, och den bara fortsätter att förvärras. Det vore viktigt att det uppstår en gemensam insikt om att tiden håller på att ta slut. Om vi inte radikalt ändrar vårt sätt att hantera vatten kan vi en dag att få ett skoningslöst uppvaknande. Detta är ett av budskapen i filmen. Jag hoppas att de som har möjlighet att stävja krisen innan det är för sent kommer att lyssna på detta budskap. En av de personer som förekommer i filmen ställde följande fråga: ”Kommer planeten att vänta på oss tills vi vaknar upp?”
Vilket budskap vill du förmedla till Europeiska unionen och till medlemsstaterna? Och hur är det med medborgarna, i synnerhet den yngre generationen?
Den frågan är så vittomfattande! För det första skulle jag vilja att så många människor som möjligt i EU och i medlemsstaterna ser ”Until the Last Drop”. Och det är inte för att smickra mig! Vid varje offentlig filmförevisning ser jag hur stort intryck filmen gör. Jag vill tro att denna film kommer att inspirera beslutsfattare att hjälpa alla dessa förkämpar som slåss för rena och friska floder. Det är skandalöst att vi accepterar att flodsystemet i Europa är det mest fragmenterade. Det är en skam att den mest förorenade floden på vår kontinent flyter fram i Italien, det land som så starkt har präglat den europeiska civilisationen. Floden Sarno, som en gång vördades som en gudomlighet, är samtidigt den tredje mest förorenade floden i världen. I strävan efter framsteg och utveckling har denna flod förvandlats till ett stinkande lik.
Finns det ännu hopp?
Det finns hopp, och vi talar om hopp i filmen. Det finns en allt mer utbredd insikt om att vi inte har mycket tid kvar innan det är för sent att ändra på hur vi tar hand om vattnet. Det finns förkämpar som gör sitt bästa för att motverka den skada som människan redan har orsakat på vattnet. Mitt hopp står till dessa kämpar som har förstahandskunskap om problemens allvar. Det handlar om människor som bor längs floderna, lever av floderna och som är de som främst påverkas av de beslut som politikerna fattar. Beslutsfattarna bör lyssna på dem. Vi vill att dokumentären ska användas som ett läromedel för att sprida kunskap om vatten. Piotr Nieznański, medförfattare till filmens manus och marknadsföringsansvarig, har utarbetat ett program kallat CodeForBlue, som riktar sig till lärare och ungdomar. Snart är det dags för dem som är unga i dag att besluta om hur vattenresurserna ska förvaltas. Det nuvarande utbildningssystemet förmedlar inte helhetsbilden om vattenkrisen till dem. Vi vill fylla detta tomrum. Vi har påbörjat arbetet med att lansera programmet i Polen.
Vad kan vi göra nu för att rädda planeten?
Vi måste alla ta av oss skygglapparna och göra gemensam sak för att skydda och klokt förvalta vår gemensamma, mest värdefulla resurs, nämligen det livgivande, friska och rena vattnet. En politiker från sekundärkommunen Minganie i Quebec, Kanada, som stöder lokala ansträngningar för att skydda en flod och som medverkar i filmen, sade följande: ”Folk vill bli förmögna och inbillar sig att detta ska göra dem lyckliga. Ekonomin i västerländska samhällen bygger på ett sådant tänkande. Om vi inte ändrar vår syn på utveckling i dag, mot bakgrund av de förändringar vi kan se i vår region och på andra håll i världen, kommer vi att gå under.”
Ewa Ewart är journalist och prisbelönad filmskapare och inriktar sig på nydanande och tongivande dokumentärer. Hon föddes och växte upp i Polen, men har under större delen av sin karriär arbetat vid BBC TV i London. Hon har rest och arbetat i många länder och producerat och lett program som sträcker sig från granskande journalistik till politiska och sociala observationsdokumentärer. Genom hennes filmer har nya uppgifter kommit fram om frågor såsom korruption i Boris Jeltsins Ryssland, de hemliga fånglägren i Nordkorea, inbördeskriget i Colombia och CIA:s hemliga och olagliga program för extraordinära överlämnanden av personer som misstänks för terrorism. Hon har i sina dokumentärer skildrat några av de mest oförglömliga händelserna, såsom tragedin i Beslan, en dokumentär som gjordes på den första årsdagen av en terroristattack där fler än 170 barn dödades. I uppföljningsfilmen lyfte hon fram det trauma som många överlevande barn fortfarande lider av fem år efter grymheterna.
