Tre månader hade gått sedan nedstängningen införts. Städerna håller nu på att öppna upp igen, och det är ett bra tillfälle att reflektera över vad som egentligen hänt under virusets snabba framfart som påverkat alla aspekter av våra personliga liv och samhällslivet.

För tre månader sedan var allting som vanligt. Jag arbetade på kontoret och reste regelbundet till Bryssel. Efter pandemins utbrott ställdes flygen plötsligt in och nya strategier mot covid-19 uppdaterades för var dag som gick. Det innebar förändringar för både mitt arbetsliv och mitt privatliv.

Min organisation tvingades ställa in eller skjuta upp flera evenemang som redan förberetts, och i mitten av mars började vi arbeta hemifrån. Trots att dessa förändrade planer innebar stress för oss alla beslutade vi oss för att utnyttja tiden till att utveckla nya projektidéer och skapa nya partnerskap med hjälp av online-verktyg. Vi anordnade ett antal online-evenemang och utarbetade verktyg för distansundervisning om hållbar utveckling.

Men vår största farhåga kvarstår: hur ska vi civilsamhällesorganisationer överleva med mindre pengar till vårt arbete? Den kroatiska regeringen har infört vissa stödåtgärder för att bevara arbetstillfällen, men civilsamhällesorganisationerna har uteslutits.

I privatlivet hade jag oturen att behöva tillbringa karantäntiden utan min man, som inte kunde ta sig hem från utlandet och inte hade något annat val än att stanna långt borta, skild från familjen i mer än 90 dagar. Han delade många andra européers öde.

Precis när vi trodde att det inte kunde bli värre väcktes vi den 22 mars klockan 6.24 på morgonen av en hemsk jordbävning i Zagreb. Först kom paniken, sedan chocken, och efter det rädslan och osäkerheten. Zagrebs historiska centrum drabbades hårt. Återuppbyggnaden och reparationen av byggnader och infrastruktur kommer att bli en långvarig och komplicerad process.

Vi överlevde detta också. Det är viktigt att nämna att vi har visat och bevisat att vi inte kan klara oss utan varandra, utan solidaritet och frivilliga, och inte heller utan starka offentliga hälso- och sjukvårdssystem, som vi måste bevara och förstärka ytterligare.

Så, har det hänt något positivt alls? Det har skett vissa specifika förändringar som jag skulle vilja bevara. Jag har börjat med Feldenkraismetoden via Zoom och även börjat laga mat regelbundet.

Det är ett privilegium att kunna arbeta hemifrån, att inte längre behöva pendla till arbetsplatsen, att kunna sova längre och stressa mindre. Men miljontals som har tvingats bort från arbetslivet önskar att de kunde arbeta mer, inte mindre.

Jag skulle säga att min hemstad nu är en covid-19-fri zon. Jag hoppas att händelserna under 2020 kommer att lära oss att värdera vår frihet högre, och uppskatta lyckan av att ha ett normalt liv, med rutiner och vardagsting. Självklart hoppas jag också att 2020 kommer att bli en vändpunkt då orättvisa, destruktiva och inhumana system börjar omvandlas.