Inledningsvis var jag angelägen om att samla familjen, då min äldste son studerar i USA. Det var uppmuntrande att återse familjen: den första tiden i stillhet gav oss möjlighet att tillbringa kvällarna tillsammans, att titta på film och spela spel m.m. Men över allt detta låg ett moln av oro: Madrid var vid den tidpunkten en av de värst drabbade europeiska städerna, hälso- och sjukvårdssystemet hade brutit samman. Läkare i min bekantskapskrets tvingades tvätta sina ansiktsmasker på grund av bristen på sjukvårdsutrustning, men eftersom det saknades ersättningsmaterial smittades både de och deras familjer snabbt. Trots detta rådde en känsla av gemenskap, varje kväll kl. 20 applåderade Madridborna från sina balkonger.

I vår isolering uppstod en serie sammanlänkade dynamiska reaktioner. Jag själv värvades snabbt – ännu en gång via vår energiska vice ordförande Isabel Caño – för att på EESK:s vägnar stödja den europeiska alliansen mot coronaviruset som drivs av generositet, snabbhet och framtidsvisioner av det europeiska nätverket av kluster.

Det är en öppen och horisontell struktur där de första åtgärderna från industrisektorns sida började bubbla upp, tillsammans med beslutsfattarnas insatser och lokalsamhällenas värdefulla åtgärder, såsom att ”platta till kurvan”. Dessa kombinerades med en mer strategisk uppgift: att utforska de europeiska ekosystemen och gemensamt hitta lösningar med utgångspunkt i de tre aspekter som måste genomsyra alla framtida åtgärder: miljöskydd, digitalisering och motståndskraft.

Nu måste samhället som helhet inse att denna kris är en mycket allvarlig varning om att vi måste ändra vårt levnadssätt, hur mycket somliga än längtar efter allt ska återgå till situationen före pandemin.

Business as usual är inte längre något alternativ. Vår förstånd säger oss att vi måste omfamna samarbetsmodeller och ingå breda allianser som hjälper oss att få till stånd det inkluderande, sociala, mänskliga och moraliska Europa som vi drömt om så länge – efter att så många strategier och politiska åtgärder strandat innan de kommit halvvägs.

Ett är dock säkert: vi har under de tre senaste månaderna gjort större framsteg än under de tio åren efter den stora recessionen 2008, vilket är mycket glädjande.

Jag är inte ett dugg nöjd med insatserna från institutionerna i mitt land, som hämmats av politiska motsättningar och brist på samordning. Det som gör mig hoppfull är i stället vissa EU-institutioners reaktionsförmåga, särskilt Europeiska kommissionens, Europeiska investeringsbankens och Europeiska centralbankens. Att de nu kan spela en så glänsande roll är tack vare att de definitivt lämnat inåtvändheten och självgodheten därhän, de har slutat att ägna sig åt navelskådning och insett att samarbete och allianser som bygger på insyn och förtroende (två sidor av samma mynt) – är nyckeln till framtiden.

Låt oss följa deras kurs, med den europeiska gröna given och genomförandet av FN:s mål för en hållbar utveckling som kompass. Det är nu eller aldrig!