EESK info

Under tiden av social distansering upplevde jag många olika sinnesstämningar. Till en början en stor oro för följderna av pandemin i mitt land, och några veckor senare i resten av Europeiska unionen, varefter jag började reflektera över hur man bäst skulle kunna hantera denna tragedi som jag aldrig hade trott att jag skulle behöva genomleva under min livstid.

Under dessa dagar, då jag såg hur många människor som berördes av viruset och hur många människor som miste livet, undrade jag varför vi inte hade en verkligt gemensam hälsopolitik. De otroliga samordningssvårigheterna på EU-nivå, som ytterligare försvårades av bristen på solidaritet, bekräftade dessa tankar.

Under de kommande veckorna kommer vi att se om medlemsstaterna kan sätta nationell egoism åt sidan till förmån för det gemensamma intresset, så att vi kan hitta viktiga lösningar på de europeiska medborgarnas och företagens verkliga sociala och ekonomiska behov. Vi måste ge konkreta svar till dem som har förlorat och riskerar att förlora sitt arbete.

Denna mycket svåra situation har dock också lyft fram många yrkesgruppers strategiska roll: jag tänker på läkare, sjuksköterskor, brottsbekämpande myndigheter, civilskyddsorgan, jordbrukare och livsmedelskedjan, som såg till att vi aldrig saknade nödvändiga varor såsom livsmedel, något som däremot var fallet när det gäller ansiktsmasker, test och skyddsutrustning för personalen på sjukhus och på fältet.

Om jag tänker mer på mina egna känslor under isoleringen kan jag säga att jag saknade familjen, de personliga kontakterna som hör till jobbet och vännerna. Men jag har också hunnit tänka över vilka värden som verkligen räknas i livet, något jag ofta har förbisett, och uppskattat dem. När vi kan återgå till ett normalt liv kommer mina första tankar att gå till mina nära och kära, både släkt och vänner.

Utöver att ha viktiga ekonomiska konsekvenser kommer pandemin också att påverka livskvaliteten för medborgarna. Därför måste vi sträva efter ett bättre och mer hållbart sätt att leva i den nya verkligheten. Detta är vi skyldiga oss själva, men ännu mer alla dem som på grund av coronaviruset inte längre finns hos oss i dag. Det är rätt och riktigt att min sista tanke går till dem.

De senaste veckorna har för mig – liksom för de flesta andra – varit en unik och mycket berikande erfarenhet.

Den 11 mars kom jag hem från Bryssel sent på kvällen och kände mig mycket trött. Det var uppenbart att vi inte skulle kunna resa de följande dagarna på grund av de okända hoten med covid-19, och jag såg fram emot det oförutsedda tillfället att tillbringa några lugna dagar på kontoret. Men det hela kom att ta en annan vändning.

En av mina döttrar frågade om hon kunde få åka med sin man och sina tre små barn till vårt fritidshus i Sydböhmen (mitt i ingenstans, till och med landsvägen tar slut där) och stanna i några veckor. Hennes mans företag hade stängt ned och han skulle arbeta hemifrån under de följande tre månaderna. Jag var glad att de kunde vara på en säker plats, och min man och jag följde med dem. Vi hade planerat att bara stanna över helgen för att hjälpa till med att sätta i gång huset efter vintern, men det slutade med att vi blev kvar i sju veckor.

Senare kom min andra dotter med sin lilla son och stannade ett tag.

Med fem vuxna, varav tre arbetade hemifrån, och fyra barn, var livet inte alltid enkelt i ett litet hus med bara ett uppvärmt rum och tre kalla sovrum. Under loppet av dessa långa, intensiva, men på sätt och vis långsamma dagar, gjorde jag följande viktiga upptäckter:

• Den viktigaste delen av arbetsklädseln, när man arbetar hemifrån, är varma sockor.
• Över bara en natt blev vi mycket digitala, och det fungerade.
• Gulaschsoppa lagad på en vedeldad spis i fem timmar smakar fantastiskt.
• Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en balans mellan arbete och privatliv och att koppla ned i så svåra tider. Det är något vi måste jobba på.
• Det är roligt att ta en drink på distans.
• Fackföreningarna har mycket att göra nu och är viktigare än någonsin.
• Riktigt många vänner ringde och chattade bara för att höra om vi var okej.
• Varför krävs det att människor i Europa måste dö för att vi ska inse att en gemensam europeisk lösning skulle kunna vara en mycket bra väg framåt?
• Sammanträden på distans kan vara en bra plan B, men kan aldrig till fullo ersätta att träffas ansikte mot ansikte.
• Det är nyttigt att emellanåt fräscha upp sina godnattsagor och vaggvisor.
• I så här kritiska tider behöver de flesta medborgarna i mitt land visa solidaritet, medmänsklighet och samhörighet, och det gör mig mycket rörd.

När jag kom tillbaka till kontoret i mitten av maj var det ytterst tydligt att det hårda arbetet bara börjat – hälsokrisen börjar förhoppningsvis nå sitt slut, men den ekonomiska krisen tar över. Varje dag förlorar allt fler sitt arbete och företag stänger ned. Utöver att göra vårt bästa för att snabbt få igång ekonomin och se till att arbetstagare får sin lön utbetalad, borde vi inte även arbeta hårt för en gemensam och rättvisare framtid i Europa, där människor lever i säkerhet, vid god hälsa och i solidaritet, och har anständiga liv med en rättvis och anständig inkomst?

Inledningsvis var jag angelägen om att samla familjen, då min äldste son studerar i USA. Det var uppmuntrande att återse familjen: den första tiden i stillhet gav oss möjlighet att tillbringa kvällarna tillsammans, att titta på film och spela spel m.m. Men över allt detta låg ett moln av oro: Madrid var vid den tidpunkten en av de värst drabbade europeiska städerna, hälso- och sjukvårdssystemet hade brutit samman. Läkare i min bekantskapskrets tvingades tvätta sina ansiktsmasker på grund av bristen på sjukvårdsutrustning, men eftersom det saknades ersättningsmaterial smittades både de och deras familjer snabbt. Trots detta rådde en känsla av gemenskap, varje kväll kl. 20 applåderade Madridborna från sina balkonger.

I vår isolering uppstod en serie sammanlänkade dynamiska reaktioner. Jag själv värvades snabbt – ännu en gång via vår energiska vice ordförande Isabel Caño – för att på EESK:s vägnar stödja den europeiska alliansen mot coronaviruset som drivs av generositet, snabbhet och framtidsvisioner av det europeiska nätverket av kluster.

Det är en öppen och horisontell struktur där de första åtgärderna från industrisektorns sida började bubbla upp, tillsammans med beslutsfattarnas insatser och lokalsamhällenas värdefulla åtgärder, såsom att ”platta till kurvan”. Dessa kombinerades med en mer strategisk uppgift: att utforska de europeiska ekosystemen och gemensamt hitta lösningar med utgångspunkt i de tre aspekter som måste genomsyra alla framtida åtgärder: miljöskydd, digitalisering och motståndskraft.

Nu måste samhället som helhet inse att denna kris är en mycket allvarlig varning om att vi måste ändra vårt levnadssätt, hur mycket somliga än längtar efter allt ska återgå till situationen före pandemin.

Business as usual är inte längre något alternativ. Vår förstånd säger oss att vi måste omfamna samarbetsmodeller och ingå breda allianser som hjälper oss att få till stånd det inkluderande, sociala, mänskliga och moraliska Europa som vi drömt om så länge – efter att så många strategier och politiska åtgärder strandat innan de kommit halvvägs.

Ett är dock säkert: vi har under de tre senaste månaderna gjort större framsteg än under de tio åren efter den stora recessionen 2008, vilket är mycket glädjande.

Jag är inte ett dugg nöjd med insatserna från institutionerna i mitt land, som hämmats av politiska motsättningar och brist på samordning. Det som gör mig hoppfull är i stället vissa EU-institutioners reaktionsförmåga, särskilt Europeiska kommissionens, Europeiska investeringsbankens och Europeiska centralbankens. Att de nu kan spela en så glänsande roll är tack vare att de definitivt lämnat inåtvändheten och självgodheten därhän, de har slutat att ägna sig åt navelskådning och insett att samarbete och allianser som bygger på insyn och förtroende (två sidor av samma mynt) – är nyckeln till framtiden.

Låt oss följa deras kurs, med den europeiska gröna given och genomförandet av FN:s mål för en hållbar utveckling som kompass. Det är nu eller aldrig!

Under de senaste veckorna har jag nog gått igenom mer än jag önskat mig. Jag har fortfarande mycket blandade känslor och otaliga tankar om covid-19 snurrar runt i huvudet, vilket kanske är naturligt med tanke på omständigheterna. Jag tog inte pandemin på så stort allvar när den satte i gång. Jag upprepade för mig själv att det bara var en lite allvarligare influensa. När alla skolor stängdes ned den 10 mars trodde jag fortfarande att det bara skulle vara i två veckor. Jag vägrade tro något annat. Den 15 mars utlystes undantagstillstånd i Slovakien. Det var då jag verkligen förstod att det inte skulle bli så enkelt. Åtgärder vidtogs och vi var tvungna att rätta oss efter dem. Man fick endast lämna huset iförd ansiktsmask – och de gick inte att köpa någonstans. Gatorna tömdes och teatrar, biografer och skolor stängde ned. Bara livsmedelsbutiker och apotek var öppna. Särskilda arrangemang inrättades som innebar att det bara kunde vara en kund per 25 m², och man måste använda handsprit utanför varje butiksentré. Särskilda öppettider avsattes för pensionärer. Människor som kom tillbaka efter utlandsresor var tvungna att sitta i karantän. Bakom de stängda butikerna kunde jag se hyresvärdar, ägare och personal som inte bara var rädda för viruset, utan även för att förlora sina arbeten. Å ena sidan var vi alla rädda för att bli smittade, men å andra sidan förstod vi att vissa arbetsgivare inte skulle kunna klara av situationen och att arbetstillfällen skulle gå förlorade till följd av detta. Detta var ett av många problem vi tog itu med på arbetet. Och vi arbetade mer än vanligt. Arbetsgivare behövde hjälp på flera områden. Det var som om vi vore indelade så att vissa drunknade i arbete och andra gärna skulle ha arbetat, men inte kunde. Redan från covid-19-pandemins utbrott påpekade vår organisation att det behövdes snabba åtgärder för att hjälpa arbetsgivare och företagare att dämpa coronavirusets ekonomiska effekter. Vi deltog aktivt redan från början genom att lämna synpunkter på de förslag som lades fram och tog också fram en hel del själva. Vi försöker främja och stödja de förslag som syftar till att skydda sysselsättningen och företagens livskraft. Vårt gemensamma mål har varit att behålla så många arbetstillfällen som möjligt – särskilt som risken för massuppsägningar aldrig varit så stor och påtaglig som nu. Vi anser att det är absolut nödvändigt att Slovakien har en mycket effektiv social dialog som på nationell nivå stöds av de tre parterna – arbetstagare, arbetsgivare och regeringen. Att upprätthålla den sociala harmonin bör vara ett mål för alla regeringar, och vi anser att det särskilt under denna svåra period är mycket viktigt att föra en ansvarsfull och balanserad politik gentemot arbetstagare och arbetsgivare, inte bara i de enskilda länderna utan även på EU-nivå.

Jag minns ännu starkt den dag då man börja begränsa det offentliga livet: det var fredagen den 13 mars. Stämningen på gatan i Linz var ovanligt spänd. Det låg ”något” i luften, och mycket riktigt följde nedstängningen strax därefter.

På det hela taget kändes situationen overklig. Det kändes som att vi skulle behöva stanna hemma för evigt, så vi inledde denna tid med att städa vårt hem. Samtidigt som allt kändes hotande och människor drog sig tillbaka ur det offentliga rummet, var den virtuella världen fylld med liv, och många humoristiska meddelanden delades, antagligen för att kunna hantera situationen bättre. De långa telefonsamtalen med familj och vänner dominerades av ett ämne: corona. För mig var det särskilt viktigt att gå med hunden, annars hade jag börjat klättra på väggarna. Eftersom det vackra vädret också lockade ut många, många andra, utforskade jag nya, mer avsides belägna vägar för att kunna hålla tillräckligt avstånd. Det som slog mig mest var ljudet av spårvagnen, som annars drunknar i trafikbullret, och den lugnt flytande Donau.

Distansarbetet påminde mig om min studietid, då jag ju också studerade och arbetade hemifrån. Det som var nytt var däremot onlinevärldens dominans. Successivt förde jag in onlinemöten, onlineevenemang och till och med planerade telefonsamtal i agendan. Och de redan många e-postmeddelandena blev ännu fler, medan de olika programmen för telekonferenser ”tornade upp sig” på datorn. I yrket hade jag minst lika livlig kontakt med människor som befann sig tusentals kilometer bort som med människor som bor en gata bort.

I slutet av maj började man allt eftersom häva nedstängningen i Österrike, vilket inte alltid har gått smidigt. Det rådde ofta osäkerhet om vad som egentligen var, är eller kommer att bli tillåtet. Att återvända till världen ”utanför” var något som man till en början måste vänja sig vid, särskilt som mycket ju är annorlunda än tidigare. Handsprit, avståndsregler, masker, ansiktsskydd m.m. präglade bilden. Jag gladde mig dock framför allt över att återigen få ha ”riktig” kontakt med människor.

Tre månader hade gått sedan nedstängningen införts. Städerna håller nu på att öppna upp igen, och det är ett bra tillfälle att reflektera över vad som egentligen hänt under virusets snabba framfart som påverkat alla aspekter av våra personliga liv och samhällslivet.

För tre månader sedan var allting som vanligt. Jag arbetade på kontoret och reste regelbundet till Bryssel. Efter pandemins utbrott ställdes flygen plötsligt in och nya strategier mot covid-19 uppdaterades för var dag som gick. Det innebar förändringar för både mitt arbetsliv och mitt privatliv.

Min organisation tvingades ställa in eller skjuta upp flera evenemang som redan förberetts, och i mitten av mars började vi arbeta hemifrån. Trots att dessa förändrade planer innebar stress för oss alla beslutade vi oss för att utnyttja tiden till att utveckla nya projektidéer och skapa nya partnerskap med hjälp av online-verktyg. Vi anordnade ett antal online-evenemang och utarbetade verktyg för distansundervisning om hållbar utveckling.

Men vår största farhåga kvarstår: hur ska vi civilsamhällesorganisationer överleva med mindre pengar till vårt arbete? Den kroatiska regeringen har infört vissa stödåtgärder för att bevara arbetstillfällen, men civilsamhällesorganisationerna har uteslutits.

I privatlivet hade jag oturen att behöva tillbringa karantäntiden utan min man, som inte kunde ta sig hem från utlandet och inte hade något annat val än att stanna långt borta, skild från familjen i mer än 90 dagar. Han delade många andra européers öde.

Precis när vi trodde att det inte kunde bli värre väcktes vi den 22 mars klockan 6.24 på morgonen av en hemsk jordbävning i Zagreb. Först kom paniken, sedan chocken, och efter det rädslan och osäkerheten. Zagrebs historiska centrum drabbades hårt. Återuppbyggnaden och reparationen av byggnader och infrastruktur kommer att bli en långvarig och komplicerad process.

Vi överlevde detta också. Det är viktigt att nämna att vi har visat och bevisat att vi inte kan klara oss utan varandra, utan solidaritet och frivilliga, och inte heller utan starka offentliga hälso- och sjukvårdssystem, som vi måste bevara och förstärka ytterligare.

Så, har det hänt något positivt alls? Det har skett vissa specifika förändringar som jag skulle vilja bevara. Jag har börjat med Feldenkraismetoden via Zoom och även börjat laga mat regelbundet.

Det är ett privilegium att kunna arbeta hemifrån, att inte längre behöva pendla till arbetsplatsen, att kunna sova längre och stressa mindre. Men miljontals som har tvingats bort från arbetslivet önskar att de kunde arbeta mer, inte mindre.

Jag skulle säga att min hemstad nu är en covid-19-fri zon. Jag hoppas att händelserna under 2020 kommer att lära oss att värdera vår frihet högre, och uppskatta lyckan av att ha ett normalt liv, med rutiner och vardagsting. Självklart hoppas jag också att 2020 kommer att bli en vändpunkt då orättvisa, destruktiva och inhumana system börjar omvandlas.

I takt med att isoleringsåtgärderna spred sig i EU förklarade journalisterna för fransmännen att Frankrike måste förbereda sig.

Mitt jordbruksföretag berördes inte – vi vidtog åtgärder som att hålla avstånd samtidigt som vi fortsatte att arbeta och leverera till våra kunder. När jag var ute och levererade varor upptäckte jag att gatorna var tomma, att det fanns lediga parkeringsplatser, att människor faktiskt höll avstånd – en åt gången i butikerna, avstånd i kön: exempel på god praxis kunde vi se på bilderna från Italien, som visade de franska kunderna hur de skulle bete sig.

Vi gick miste om all försäljning till restauranger, men gårdsförsäljningen fördubblades, samtidigt som försäljningen av köttprodukter ökade med 50 procent. Faktum är att vi sålde mer än vanligt. Våra produkter tar flera månader att utveckla och det handlar således om just-in-time-produktion. Först nu märker vi att konsumtionen återgått till det normala i relation till vår produktionsnivå.

Jag uppskattade enormt att ha flera av mina barn hemma liksom våra anställda, som gladde sig åt att kunna arbeta samtidigt som hälften av alla franska arbetstagare omfattades av system för korttidsarbete.

Heltidsarbetet på vår gård innebar fysiskt arbete, inte bara skrivbordsarbete, för mig och tack vare det gick jag ned några kilo.

Det kändes lite som under julhelgen när man återser varandra, och vi gladdes åt att vara tillsammans. Dock handlade det bara om den närmaste familjen och det var trist att inte kunna träffa andra släktingar eller vänner och att inte kunna omfamnas och ge en kindpuss. Jag tänkte på kollegor som bor i avlägsna regioner och som upplever detta avstånd från andra hela året.

Jag upptäckte vad det innebär att arbeta på distans och hur uppskattat det var bland arbetsgivare och arbetstagare. Jag är mycket bekymrad över transportsektorn, hotell- och restaurangbranschen, evenemangsanordnare och fastighetsmarknaden för kontor, men även över linproducenter, hästuppfödare, ciderbryggerier... vi måste fortsätta att generera inkomster.

De senaste månaderna har jag oroat mig över huruvida EU kommer att hantera denna kris på ett sätt som ligger i linje med dess ursprungliga projekt och dess struktur, som grundar sig på våra värden, en inre marknad och ett valutaområde som omfattar de flesta av EU:s medlemsstater. Jag har också närt en förhoppning om att vi till slut ska inse att valutan, såsom redan Aristoteles konstaterade, är en central faktor för känslan av kollektiv samhörighet. Jag har ägnat många timmar åt att än en gång läsa böcker om EU:s misslyckade hantering av den kris som utbröt 2008, analysera artiklar och förslag om vikten av att hantera denna omstörtande kris på ett annorlunda, snabbare och inte minst mer enhetligt och långsiktigt sätt, samt åt att utbyta åsikter med mina vänner och de ansvariga inom den fackförening som jag är medlem i. I detta läge är det absolut nödvändigt att lägga den dogm om radikala åtstramningar som har varit normen de senaste decennierna åt sidan, och att skapa en positiv balans mellan finanspolitiken och penningpolitiken. Jag har också skrivit om vad som enligt min mening absolut behöver göras för att se till att EU, i politiskt och ekonomiskt hänseende, inte försenas eller misslyckas på vägen mot en federal union. Allt detta har jag gjort i syfte att dra mitt strå till stacken i strävan att komma närmare detta mål.

Naturligtvis har jag, förmodligen i likhet med alla andra, läst om och funderat över hur situationen kommer att se ut längre fram, när vi har lagt den inledande kampen mot pandemin bakom oss. I värsta fall kan vi komma att befinna oss i en mer identitetsfixerad och auktoritär värld där det latenta alla mot alla-krig som nyliberalismen redan har uppmuntrat på individnivå genomsyrar samhället som helhet, men resultatet kan också bli det motsatta – en alltmer globaliserad värld med en styrning som är mer multilateral, mänsklig och socialt rättvis.

Krisen har dock på ett otvetydigt sätt kommit att uppmärksamma kostnaderna till följd av bristen på demokratisk planering – inte bara inom hälso- och sjukvården, utan även inom andra sektorer såsom industrin – och den alltmer urholkade medvetenhet om det allmänna bästa som nyliberalismen lett till, denna ideologi (eller nästan religion) som har undergrävt välfärdssamhällets fundament. Denna kris har klart och tydligt visat att samtliga kollektiva nyttigheter, från hälso- och sjukvården till utbildningsväsendet och infrastrukturen, utgör de verkliga rikedomarna i våra samhällen och att de måste räddas och skyddas.

Jag bor på landet och älskar trädgårdsarbete. Därför måste jag erkänna att jag inte har lidit alltför mycket av nedstängningen, utöver det faktum att jag inte längre har kunnat besöka mina nära och kära, släktingar och vänner.

Personligen drar jag tre lärdomar av krisen. Först och främst kan man, även om EU slutligen har kommit fram till en budgetlösning för att bidra till återhämtningen, beklaga bristen på samråd mellan medlemsstaterna när det gäller tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdsutrustning under krisens mest akuta fas och vilka åtgärder som skulle vidtas under nedstängningen. En större samstämmighet skulle ha gjort det möjligt för medborgarna att tydligare se nyttan med EU.

Den andra lärdomen hänger ihop med vad jag upplevt i mitt land: det jag vill lyfta fram är inte de uppenbara bristerna i hur vissa ansvariga hanterat krisen i fråga om kommunikation och tillhandahållande av skyddsutrustning, utan i stället den hängivenhet som många uppvisat under hela krisen, inom hälso- och sjukvården förstås, men inte bara där. Det är de offentliga tjänsterna, som ibland får utstå så kraftig kritik från vissa håll, som har gjort det möjligt för hela vårt samhälle att ta sig igenom krisen. Vi får heller inte glömma de många solidaritetsinitiativen bland medborgarna.

Den tredje lärdomen anser jag vara den motståndskraft och disciplin som medborgarna kan uppbåda när så krävs. Naturligtvis handlade det den här gången om hälsan, som hotades av ett föga känt virus utan botemedel.

Om jag kunde framföra ett önskemål skulle det vara att man, på samma sätt som man lyssnat på experterna när det gäller hanteringen av denna hälsokris, även skulle följa rekommendationerna från klimatforskarna och övriga experter angående klimatomställningen i samband med återhämtningen. 

Inom jordbruket kunde vårbruket visserligen genomföras under goda förhållanden, men nedstängningen av samhället samt inom näringslivet och hotell- och restaurangbranschen har lett till minskad efterfrågan, vilket yttrat sig i ett pristryck på vissa produkter som mjölk, griskött, vissa typer av boskap och, särskilt i Belgien, potatis, till följd av att bearbetningsanläggningarna, som i normala fall bedriver en omfattande export, har behövt avbryta sin verksamhet.

Trädgårdsnäringen har lidit enormt såväl av nedstängningen som av bristen på säsongsarbetskraft för bärplockning. En liten ljusglimt kan dock noteras för de jordbrukare som valt att sälja sina produkter direkt till konsumenterna via gårdsförsäljning.

Konsumenterna har verkligen hittat tillbaka till de lokala produkterna, både i fråga inom kött- och mejerinäringen och när det gäller frukt och grönsaker. Låt oss hoppas att denna tendens lever vidare i framtiden!

Jag tyckte inte det var särskilt svårt att stanna hemma under nedstängningen. Det fanns ett antal saker som jag skjutit upp i flera år. Så jag fick möjlighet att ta itu med dem och var glad över att kunna få dem gjorda. Familjefotona och minnessakerna från våra föräldrahem var en enda röra, så jag sorterade dem. Att få ordning på dem på det här sättet väckte många känslor. Jag ägnade mig åt göromål som jag saknat, t.ex. hantverk, bakning, matlagning, tillverkning av traditionella grekiska likörer, sylt och marmelad – saker som jag inte har tid för i vanliga fall när jag försöker hinna med allt det som mitt hektiska jobb kräver.

Men jag måste säga att jag verkligen saknade barnen eftersom de inte bor hos oss. Vår yngsta son brukade passera förbi under balkongen så att vi kunde se varandra på avstånd. Det var hårt och fick oss att förstå hur mycket vi missade. Jag hade kontakt online med min son i England. Men vi kände att vi behövde höras oftare än tidigare, om än bara online.

Jag har en känsla av att vi gradvis börjat minnas några av de värden som vi glömt bort, t.ex. att visa solidaritet, att säga hej till dem som bor intill, men som vi ofta glömt bort att hälsa på, och att stå på balkongen och le åt någon som passerar förbi på gatan nedanför. Med pandemin dykte känslor upp igen som vi faktiskt glömt fanns. Vi hade glömt känslan av tacksamhet. Vi hade tagit vår hälsa för given. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att ett virus skulle kunna vålla så mycket skada år 2020, att det skulle ta ifrån oss våra kära, att dödssiffran i ett grannland skulle vara så hög och att så många människoliv skulle gå förlorade. Det får oss att tänka lite annorlunda och titta närmare på våra grundläggande värden i livet.

Pandemin har lyckligtvis fått oss att inse den stora betydelse som vetenskapen har i våra liv. Vi måste inleda en diskussion för att se vilka länder som påverkats mest och varför, och se vilken roll populism och konspirationsteorier, för att inte tala om antivaccinationsrörelsen, spelat i dessa länder. Att vissa politiker och delar av allmänheten accepterar och litar på vetenskapen har skyddat vissa länder, t.ex. Grekland. Jag tror att vi också behöver inleda en diskussion om kyrkans, mediernas och framstående offentliga personers roll under pandemin.

Mycket viktigt är att vi i alla länder sett de nationella hälso- och sjukvårdssystems värde eftersom vi nyligen, i globaliseringens kölvatten och till följd av samhällets fokus på sätt att generera välstånd, har tvingats inse att vissa tjänster inte kan levereras med en vinstbaserad strategi. Vi har försummat de nationella hälso- och sjukvårdssystemen och kommit till insikt om hur de skulle behöva fungera, inte bara i en pandemi, utan alltid.
Vi är skyldiga ett stort tack till alla dem som stått i främsta ledet trots alla de problem som de nationella hälso- och sjukvårdssystemen står inför.

Jag skulle vilja lägga till några ord om konsumenterna. I många medlemsstater ledde pandemin tyvärr till en försämring i konsumentskyddet, framför allt för passagerare/resenärer. Fastän den ansvariga EU-kommissionären gick ut med en rekommendation till medlemsstaterna om att inte tillfälligt upphäva konsumentskyddslagstiftning som rör flyg, paketresor och transporter
var det många medlemsstater som tyvärr gjorde detta i alla fall. Så i stället för att få pengarna tillbaka när vi annullerar biljetter ger de oss
vouchrar – giltiga i 12–18 månader – som inte ens är garanterade i händelse av att bolagetsom vi reser med ansöker om konkurs. Om vi inte använder vouchrarna inom tidsfristen så kommer vi att kunna få tillbaka pengarna. Detta innebär ett räntefritt lån från reseföretagens sida på bekostnad av konsumenterna som också påverkats av pandemin. Jag känner till personer som inte behöver sina vouchrar eftersom de under inga omständigheter kommer att använda dem under de närmaste 12–18 månaderna (t.ex. skolresor för barnsom går ut gymnasiet i år). Ändå kommer föräldrarna till dessa barn under 12–18 månader att tillhandahålla ett räntefritt lån till alla dem som deltar i anordnandet av dessa resor. Det är oacceptabelt att konsumenternas rättigheter kringskärs.

Eftersom vi lever i en digital tidsålder och alla har arbetat hemifrån, och därmed använt internet i mycket större utsträckning, har det dessutom inträffat många fler onlinebedrägerier och skett en mer omfattande spridning av falska nyheter, inklusive konspirationsteorier.

Vad vi i stället behöver är att se till att arbetstagarna fortsätter att åtnjuta sina förvärvade rättigheter när de distansarbetar. En fråga som vi bör titta närmare på är hur distansarbetarnas produktivitet beräknas, hur den bör bedömas, och under alla omständigheter bör vi undersöka arbetsrelationerna i samband med distansarbete.

En annan mycket viktig idé som EESK har tagit till sig – en som EESK:s ordförande Luca Jahier redan uttryckt sitt stöd för på Twitter – är den grekiske premiärministerns uppmaning till medlemsstaterna att göra gemensamma upphandlingar av vaccin, terapi, mediciner och diagnostiska test, så att ingen medlemsstat lämnas utan sådana förnödenheter som är viktiga för människors liv.

Detta är ett initiativ som hela EESK bör ta till sig, i form av ett yttrande på eget initiativ, för att vara absolut säker på att alla medlemsstater har lika tillgång till vacciner, terapi och diagnostik. Jag skulle vilja säga att det har varit ett stort nöje för mig att få lägga fram detta förslag för både vår ordförande, Luca Jahier, och Europeiska byrån för konsumentorganisationer (BEUC), och båda har gått med på att stödja det.

I en ny publikation samlar EESK alla yttranden och rapporter från de senaste trettio åren som bidragit till att kommittén, tillsammans med organisationer i det civila samhället, kunnat stärka deltagandedemokratin och inta en central roll i den europeiska beslutsprocessen.

I kompendiet ser EESK tillbaka på sin roll i skapandet av ett europeiskt offentligt forum och en civil dialog i EU – vilket utgör ett viktigt steg i framväxten av en europeisk offentlig sfär och, i slutändan, en europeisk identitet.

”EESK har i egenskap av central aktör och kreativ kraft bidragit till att i grunden förändra genomförandet och utformandet av den civila dialogen”, skriver EESK:s ordförande Luca Jahier i inledningen.

I kompendiet lyfter EESK fram sitt bidrag till utarbetandet av artikel 11 i Lissabonfördraget, som utgör en rättslig grund för stärkandet av deltagandedemokratin, samt kommitténs fortsatta engagemang för att säkerställa framgången för en av fördragets mest lovande nyskapelser, det europeiska medborgarinitiativet.

När EESK lämnar sin tidigare bana och blickar framåt, mot bakgrund av de dramatiska förändringar som samhället nu genomgår och de utmaningar som EU står inför, ser kommittén sin viktiga roll när det gäller att förutse förändringar och bidra till arbetet med att komma till rätta med allmänhetens bristande förtroende för EU. Konferensen om Europas framtid blir ett tillfälle för kommittén att befästa sin centrala roll i den civila dialogen och hävda sin plats jämte de andra institutionerna.

Publikationen Participatory Democracy – A success story written by the EESC finns att ladda ned via följande länk: https://bit.ly/2UdMA6n.