Det som ingen trodde skulle kunna hända har nu hänt. Plötsligt är allting annorlunda och ingenting tycks längre vara som förut. Vi lever under exceptionella omständigheter och vi måste upprätthålla vår motståndskraft så att vi kan reagera på lämpligt sätt och komma stärkta ut ur detta.

Jag vet inte vad jag saknar mest. Egoistiska som vi är upplever vi att vi saknar allt: frihet, varor, tjänster, rörlighet, vänskap, ömhet, kramar – listan är oändlig. Vi hade allt och visste inte om det. Vi måste dra lärdomar av denna utmaning.

Under de drygt fyra decennier som jag levt har jag aldrig upplevt någonting liknande.

Detta är verkligen ett annat slags ”krig”. För att citera en portugisisk poet: ”detta är ett krig där kramar är vapen”, som anspelning på det faktum att vi inte kan röra vid varandra utan att riskera att föra smittan vidare. Det är en sorglig form av ironi att ömhetsbetygelser bokstavligen kan döda oss.

1755 inträffade en stor jordbävning i Lissabon som nära på fullständigt ödelade staden. Marquis de Pombal, minister i det dåvarande kungariket, kom med en berömd kommentar: ”vi måste begrava de döda och ta hand om de levande”. Detta konstaterande kanske uppfattas som alltför rationellt enligt dagens normer, men det får oss att känna att vi måste gå vidare med våra liv och ta oss an denna utmaning – som vi känner att vi själva inte har bidragit till – med mod, även om vi är förtvivlade.

Nu vill jag i stället prata om vad vi kan göra. Efter två månader av lidande och nedstängningar, efter veckor av osäkerhet och sorg, är det nu dags att ta hand om de levande och försöka återuppbygga samhället, ekonomin, Europa och världen.

Utifrån denna utgångspunkt, låt oss dra rätt lärdomar och starta om på nytt.

Många tänker säkert som jag: jag kommer aldrig mer försumma ett tillfälle att ge någon en kram eller tala om för någon hur mycket jag saknar dem. Jag ska försöka att aldrig mer göra någon besviken. Allesamman goda föresatser.

Men i praktiken var ingen, och kunde ingen, vara förberedd på något som detta. Hur löser vi detta? Hur kan vi återuppbygga samhället och ekonomin som bär upp det?

Vi måste alla snabbt hitta svar på dessa frågor utifrån de europeiska principerna om solidaritet.

Om vi tänker efter vad det är vi har berövats, så inser vi att det faktiskt är den inre marknaden. Enligt min uppfattning är det en vettig jämförelse: plötsligt står vi utan ett nätverk, utan ett liv. Vi har berövats friheten och den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, och vi har alla tvingats stanna i det område där vi bor. Ingen har glatts åt situationen.

Det är också därför som jag är en hängiven Europavän. Den inre marknaden ger oss frihet, tillväxt, fri rörlighet och solidaritet. Låt oss se till att pandemin inte berövar oss en bättre framtid. Låt oss verka för ett fritt och solidariskt Europa. Låt oss sätta kurs mot en bättre framtid, där vi kramar dem som står oss närmast och tar hand om varandra.