Dagens kris är ännu en väckarklocka. Men är det den sista?

Av gruppen Mångfald Europa

Alain Coheur

Den finansiella och ekonomiska krisen, den sociala krisen, livsmedelskrisen, migrationskrisen, säkerhetskrisen, miljökrisen ... och nu ... hälsokrisen. Genom en marknadsföring som spelar på våra rädslor tvingas vi in i den ena krisen efter den andra. Världen lamslås, med avsikt, på grund av en ovilja att i grunden ifrågasätta dagens ekonomiska utvecklingsmodell, där man genom att privatisera offentliga tjänster och försvaga det sociala skyddet länge prioriterat ekonomiska intressen. Modellen har inneburit att endast en del av befolkningen har fått ta del av välståndet, att staten blivit svagare och att åtstramningar har gjorts på de svagas bekostnad, under förevändningen att ”det inte finns något annat alternativ”. Vårt ekonomiska system har lett till självuppfyllande profetior och fragmenterade relationer mellan människor, som har förvandlats till tvångsmässiga nöjeskonsumenter.

De som offras i dag offrades även tidigare. Alla de yrken som tappat betydelse i maktens ögon, som banaliserats, underskattats eller till och med nedvärderats, har nu hamnat i fokus. De bortglömda yrkena, som år efter år överlevt låg lönsamhet, produktivitet och ekonomisk effektivitet, trots protester och rop på hjälp i ett vacklande politiskt vakuum, är av avgörande betydelse för den sociala sammanhållningen. De arbetstagare som befinner sig i främsta ledet av våra hälso- och sjukvårdssystem är sjuksköterskor, undersköterskor, omsorgsgivare, hemtjänstpersonal, allmänläkare, utbildare, psykologer, barnomsorgspersonal, socialarbetare och alla andra som arbetar med att hjälpa personer som är sjuka, utestängda, lidande, marginaliserade, i beroendeställning, hemlösa, papperslösa, osv. Under denna hälsokris uppenbaras våra samhällens ytterligheter och ojämlikheter.

Vi har glömt bort betydelsen av allmännytta och vikten av de gemensamma värden som förenar oss, för oss samman och definierar oss i våra mänskliga relationer och i vår existens. Vårt samhälle, som redan var försvagat, medvetet segmenterat, desorienterat och omgivet av de mörka nationalistiska och populistiska krafter som åter väckts till liv, rör sig längre bort från dessa värden.

Politiken och näringslivet kommer från och med nu att behöva dela på den tunga bördan att hitta en väg ut. Det finns bara två möjliga lösningar: antingen ser vi denna kris som en av de faror vi måste ta itu med på ad hoc-basis och hjälper samhället att bättre bemöta sådana kriser, eller så ändrar vi vårt förhållningssätt så snart krisen är över och konstaterar att ”det finns ett alternativ”. Detta skulle vi kunna göra genom en ny giv – en ny social och miljömässig pakt som bygger på solidaritet och jämställdhet, med inspiration från bland annat den sociala ekonomins framgångar. I praktiken bör pakten genomföras med hjälp av kraftfulla åtgärder, såsom omlokalisering av produktionen, till förmån för korta, lokala och säkra leveranskedjor, och skapandet av arbetstillfällen med en anständig inkomst för alla. Vi måste blåsa nytt liv i de offentliga tjänsterna och erkänna hur viktiga de är, så att de som utför dessa uppgifter kan göra det på rätt sätt, under överinseende av en social och reglerande stat som inte är bunden av finansmarknaderna.

Om vi gör rätt val kommer vi att kunna uppleva ”krisen som innebär slutet för alla kriser”, men också ändra vårt förhållande till samhället och dess miljö.