EESK info

Det som ingen trodde skulle kunna hända har nu hänt. Plötsligt är allting annorlunda och ingenting tycks längre vara som förut. Vi lever under exceptionella omständigheter och vi måste upprätthålla vår motståndskraft så att vi kan reagera på lämpligt sätt och komma stärkta ut ur detta.

Jag vet inte vad jag saknar mest. Egoistiska som vi är upplever vi att vi saknar allt: frihet, varor, tjänster, rörlighet, vänskap, ömhet, kramar – listan är oändlig. Vi hade allt och visste inte om det. Vi måste dra lärdomar av denna utmaning.

Under de drygt fyra decennier som jag levt har jag aldrig upplevt någonting liknande.

Detta är verkligen ett annat slags ”krig”. För att citera en portugisisk poet: ”detta är ett krig där kramar är vapen”, som anspelning på det faktum att vi inte kan röra vid varandra utan att riskera att föra smittan vidare. Det är en sorglig form av ironi att ömhetsbetygelser bokstavligen kan döda oss.

1755 inträffade en stor jordbävning i Lissabon som nära på fullständigt ödelade staden. Marquis de Pombal, minister i det dåvarande kungariket, kom med en berömd kommentar: ”vi måste begrava de döda och ta hand om de levande”. Detta konstaterande kanske uppfattas som alltför rationellt enligt dagens normer, men det får oss att känna att vi måste gå vidare med våra liv och ta oss an denna utmaning – som vi känner att vi själva inte har bidragit till – med mod, även om vi är förtvivlade.

Nu vill jag i stället prata om vad vi kan göra. Efter två månader av lidande och nedstängningar, efter veckor av osäkerhet och sorg, är det nu dags att ta hand om de levande och försöka återuppbygga samhället, ekonomin, Europa och världen.

Utifrån denna utgångspunkt, låt oss dra rätt lärdomar och starta om på nytt.

Många tänker säkert som jag: jag kommer aldrig mer försumma ett tillfälle att ge någon en kram eller tala om för någon hur mycket jag saknar dem. Jag ska försöka att aldrig mer göra någon besviken. Allesamman goda föresatser.

Men i praktiken var ingen, och kunde ingen, vara förberedd på något som detta. Hur löser vi detta? Hur kan vi återuppbygga samhället och ekonomin som bär upp det?

Vi måste alla snabbt hitta svar på dessa frågor utifrån de europeiska principerna om solidaritet.

Om vi tänker efter vad det är vi har berövats, så inser vi att det faktiskt är den inre marknaden. Enligt min uppfattning är det en vettig jämförelse: plötsligt står vi utan ett nätverk, utan ett liv. Vi har berövats friheten och den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, och vi har alla tvingats stanna i det område där vi bor. Ingen har glatts åt situationen.

Det är också därför som jag är en hängiven Europavän. Den inre marknaden ger oss frihet, tillväxt, fri rörlighet och solidaritet. Låt oss se till att pandemin inte berövar oss en bättre framtid. Låt oss verka för ett fritt och solidariskt Europa. Låt oss sätta kurs mot en bättre framtid, där vi kramar dem som står oss närmast och tar hand om varandra.

Under den tid som samhället varit nedstängt har min man och jag hållit oss hemma och tagit det lugnt. Eftersom min man tillhör en riskgrupp har vi vidtagit alla försiktighetsåtgärder.

Ända sedan pandemin bröt ut har vi använt munskydd och handskar och respekterat avståndsreglerna. Vi har velat undvika allvarliga risker och samtidigt bidra till att skydda allmänheten, såväl som hälso-och sjukvårdspersonalen och arbetstagare i främsta ledet.

När det gäller situationen i Belgien är det tydligt att landet inte var tillräckligt förberett. Här har det funnits en brist på öppenhet, vilket bör utredas längre fram, men också på munskydd, tester av befolkningen m.m. Utöver det som medierna gått ut med vet jag inte hur det ser ut i övriga länder, men i Belgien är situationen särskilt allvarlig på äldreboendena. När krisen är över måste det tillsättas parlamentariska utredningar för att kartlägga källan till problemet.

I egenskap av demokratins väktare spelar det civila samhället en avgörande roll under pandemin. I Belgien befinner sig personer som förlorat sina jobb i tillfällig arbetslöshet och ersättningssystemet var försvagat redan innan krisen till följd av EU:s åtstramningsåtgärder. Vi har under pandemin sett prov på solidaritet mellan människor, men inte mellan EU:s medlemsstater.

Pandemin har visar hur bräckligt vårt system är. Vi måste se detta som en möjlighet att utveckla ett system som bygger på större respekt för människor, de sociala rättigheterna och miljön.

Jag sitter i huset på min gård vid havet. Trots mitt isolerade läge på landsbygden har jag god internetuppkoppling. Varje morgon skattar jag mig lycklig över att jag kan promenera utmed kusten och se ut över havet med vetskapen om att nästa landmassa, tvärsöver Atlanten, är New York, nästan 5 000 kilometer bort. Jag inser att jag är mycket privilegierad i min bekväma situation.

Jag kan på ett magiskt vis omvandla den kalla morgonluften till en varm omfamning. Allt är relativt. Jag tar en kort simtur i de vilda, salta Atlantvågorna och när jag springer upp ur vattnet känns sanden och stenarna varma under mina fötter. Under extrema omständigheter är det svårt att känna skillnaden mellan hetta och kyla.

Under veckorna undrar jag varför jag inte har mer fritid. Nu när jag plötsligt inte längre arbetar mina vanliga tider och tillbringar timmar med att resa och pendla. Jag inser att jag har fyllt denna tid genom att slå av på takten. Jag lägger märke till att många människor jag talar med via nätet framhåller de fruktansvärda påfrestningarna och konsekvenserna av viruset, men uttrycker uppskattning kring sin egen situation.

I Saint-Exupérys klassiker påminner den lille prinsen oss om att vuxna är oförmögna att uppskatta vad som är viktigt i livet. Kanske denna nedstängning, denna paus från vårt annars så hektiska liv, ger oss alla en chans att fundera över vad som är viktigt och oviktigt. Varje kris ger oss lärdomar och en chans till återuppbyggnad.

Jag sätter igång med mitt arbete för dagen, som handlar om hållbar utveckling, den cirkulära ekonomin, den gröna återhämtningen. Jag har gott hopp om att vi alla, som kollektiv betraktat, har förändrat vårt synsätt. Vi vet nu vilka jobb och vilka anställda som verkligen behövs. Det är intressant att notera hur vi värdesätter dem och hur vi värdesatt dem tidigare. Det är uppmuntrande att se att vi som art kan samarbeta och gemensamt agera för allas bästa. Trots att det innebär begränsningar i våra liv agerar vi tillsammans för att skydda riskgrupper.

Vi ser också vilka tragiska konsekvenser det får när man inte tar till sig de belägg som finns och när man skjuter upp åtgärder.

Jag går till sängs tidigt och sover gott. 

När vår regering den 13 mars – som för övrigt var en fredag – tog beslutet att stänga ned landet från och med måndagen den 16 mars, var stämningen i Wien som förbytt: det kändes konstigt att promenera runt i sin vanliga omgivning de där sista dagarna, eftersom alla människor betraktade varandra med misstänksamhet.

Mitt arbete förändrades i ett slag i samband med nedstängningen: de österrikiska arbetsmarknadsparterna hade snabbt förhandlat fram ett nytt system för korttidsarbete i samband med covidkrisen, vilket gav upphov till en störtflod av frågor från företagen. Eftersom europeisk socialpolitik är mitt specialområde tvingades jag plötsligt besvara kniviga frågor kring korttidsarbete i Österrike.

Jag insåg att mina svar skulle ligga till grund för ett företags beslut om huruvida det skulle löna sig att införa korttidsarbete eller om systemet var alltför kostsamt och de anställda skulle behöva friställas omedelbart – det innebar några sömnlösa nätter för mig.

Jag tänkte mycket på de arbetsgivare som tvingades fatta svåra beslut och på de arbetstagare som oroade sig över att förlora jobbet. Jag tänkte på de föräldrar som har barn i grundskolan och som blev tvungna att agera lärare i veckor, och på de familjer som saknade den nödvändiga tekniska utrustning som barnen behövde för sin hemundervisning. Jag tänkte på de människor som bor ensamma och som inte har någon att tala med om sin rädsla. Och jag tyckte synd om min tonårsdotter som saknade umgänget med sina vänner.

Att arbeta hemifrån var inget nytt för mig eftersom jag har distansarbetat i åratal. Men jag insåg att många människor upplevde svårigheter med att arbeta hemifrån, antingen på grund av brist på utrustning, utrymme eller lugn eller på grund av avsaknaden av kontakt med kollegor.

Kommer covid-19 att förändra våra liv på lång sikt? Jag vet inte, men personligen har jag lärt mig några saker:

1. Man kan arbeta lika produktivt hemma som på kontoret.
2. Ett sammanträde på tre timmar i Bryssel kan även hållas via nätet.
3. Att bo tillsammans med närstående är en välsignelse – i ännu högre grad i samband med isoleringsåtgärder.
4. Skype-möten kan inte ersätta samtal med familj och vänner: att träffa dem ansikte mot ansikte är oskattbart.

Aldrig hade jag trott att jag skulle få uppleva något så ovanligt som när jag den 11 mars 2020 kom tillbaka från Bryssel.

Det började med en bestämd rekommendation från EODY (den grekiska folkhälsomyndigheten): de som återvänder från utlandet måste stanna hemma i karantän under 14 dagar.

I början tänkte jag att jag under mitt liv klarat mig ur många svåra situationer oskadd, men den här gången – efter vänliga påtryckningar från min maka och mina barn men också för att av medborgaranda ta hänsyn till andra – ställde jag in alla mina aktiviteter under de två veckorna efter den 11 mars. 

Medan coronaviruset härjade i Lombardiet, kom det uppgifter om de första offren i andra länder, framför allt Belgien, Frankrike och Spanien.

I Grekland aviserade regeringen allmänna isoleringsåtgärder från och med den16 mars. Så jag satt alltså fast hemma, liksom cirka 10,5 miljoner andra medborgare, medan personalen inom hälso- och sjukvårdssektorn förde en oavbruten kamp för att hjälpa de personer som smittats av coronaviruset.

Isoleringsåtgärderna, som respekterats av i princip alla medborgare, har gett mycket tillfredsställande resultat, eftersom Grekland är ett av de länder som hanterat denna hälsokris bäst.

Den ekonomiska och sociala kris som redan börjat avteckna sig är däremot en helt annan femma med tanke på att all ekonomisk och produktiv verksamhet helt avstannat: även om mycket begränsade delar av ekonomin kom igång igen den 3 maj är det arbetstagarna och företagen inom turistsektorn som är de stora offren för denna kris.

Filosoferna i det antika Grekland brukade säga att det inte finns något ont som inte har något gott med sig (ουδέν κακόν αμιγές καλού), och denna maxim har visat sig stämma i mitt fall. Aldrig under mitt vuxna liv har jag under så lång tid kunnat njuta familjelivets fröjder, och jag har läst flera böcker ur den stapel som växt i avvaktan på att jag ska dra mig tillbaka från min socioekonomiska verksamhet.

Med min hustrus hjälp har jag utfört alla möjliga slags reparationer och målat huset – vissa kommer att behöva ses över av någon yrkeskunnig hantverkare när isoleringsåtgärderna upphävts. Jag har tagit hand om mina olivträd och haft all tid i världen att fundera över situationen.

Kort sagt har isoleringsåtgärderna som ni märker inte inneburit något missöde för mig, men detta har inte hindrat mig från att tänka på alla dem som måste sitta instängda i lägenheter, stora eller små, och inte får gå ut om de inte ska köpa livsmedel eller ta en liten promenad efter att ha begärt tillstånd via sms. Att tänka på alla dem som, i Grekland och på andra ställen, förlorat nära och kära. Att tänka på de arbetstagare som förlorat sina jobb och inte har de medel som krävs för att överleva. 

I ett solidariskt samhälle och i en union där solidariteten är en av hörnstenarna borde offren för denna pandemi under normala omständigheter åtnjuta solidaritet, men verkligheten ligger inte helt i linje med teorin.

De länder som är eller tror sig vara ekonomiskt och finansiellt starka har förkastat alternativet med euroobligationer (”Eurobonds”), som hade varit en effektiv åtgärd mot krisen och samtidigt legat i linje med filosofin bakom de europeiska fördragen.

Vi kan dock konstatera att Europeiska kommissionen reagerat betydligt snabbare på pandemin, hälsokrisen och den ekonomiska kris som nu följer än den gjorde 2009 i samband med finanskrisen, som ledde till att tiotals miljoner människor hamnade i fattigdom.

Låt oss hoppas och framför allt – var och en på sitt område – verka för att alla och framför allt de politiska beslutsfattarna på högsta nivå drar lärdom av denna pandemi. Så att vi slutar att slösa med naturens resurser och äventyra våra barns framtid. Så att de personer som redan var illa lottade före pandemin inte blir ännu mer utarmade efter den kris som nu kommer att följa.

Så att vi inser att alla kan drabbas av ett missöde.

Så att vi blir medvetna om att vi ensamma, hur stora vi än är, inte har någon chans mot framtidens faror men att vi tillsammans är tillräckligt starka för att med säker framgång kunna hantera alla de situationer som riskerar att sätta vår hälsa och vår existens på spel.

Coronaviruset är en av de största utmaningar som EU någonsin stått inför. Virusets spridning kommer även att drabba medlemsstaternas ekonomier och leda till allvarliga hot inte bara mot företagen och sysselsättningen utan även mot konsumenterna. Detta har fått regeringarna att vidta exceptionella åtgärder för att skydda medborgarna.

Den lettiska regeringen agerade snabbt när man såg de första fallen av covid-19 i landet, och inledde omfattande åtgärder för att hindra virusets spridning. De lettiska medborgarna slapp den strikta nedstängning som människor i andra EU-länder fått uppleva, men var noga med allmänna säkerhetsåtgärder som t.ex. krav på social distansering, desinficering, stängning av köpcentrum på helger och helgdagar, två meters avstånd vid fysisk social interaktion och vid samlingar inomhus och utomhus, och dessa regler följdes.

I en intervju i ”The Telegraph” förklarade premiärministern Krišjānis Kariņš hur han gjort en avvägning mellan att ”hålla människor friska” och ”orsaka så lite skada som möjligt” för ekonomin.

Vi måste fortsätta att vara försiktiga eftersom antalet coronavirusfall är högt i Europa. Så länge det inte finns någon immunitet mot viruset kommer hotet om ett nytt utbrott att kvarstå. Så länge det finns platser med aktiva utbrott av sjukdomen finns det dessutom en risk att den sprids på nytt. Det är omöjligt att säga hur länge säkerhetsåtgärderna måste bibehållas, men det är tydligt att den situation vi genomlever påverkar människors mentala hälsa, psyke och attityder.

Konsumentorganisationer i det civila samhället har redan indikerat att konsumenternas beteende och köpvanor förändras. Människor lever annorlunda, handlar annorlunda och på många sätt tänker de också annorlunda. Konsumenterna är allvarligt oroade över följderna av covid-19, både ur hälsomässigt och ekonomiskt perspektiv, och som ett resultat av detta fokuserar de nu på de mest grundläggande behoven.

Konsumenterna gör sina inköp på ett mer medvetet sätt. Å ena sidan handlar de lokala produkter, å andra sidan har de tagit e-handeln till sig. Inköpsmöjligheterna förändras och ett mer avancerat utbud erbjuds online. Många av dessa nya vanor kommer att kvarstå efter covid-19. Civilsamhällets konsumentorganisationer måste därför undersöka och förstå denna nya verklighet och dessa tendenser och erbjuda människor lämpligt skydd.

Att öka konsumenternas förtroende förblir en hörnsten för e-handeln på marknaden. Utlämnande av information, betalningsskydd, osäkra produkter, tvistlösning, kontroll av efterlevnaden och utbildning är bara några av de frågor som konsumentorganisationerna kommer att arbeta vidare med och följa upp noga.

LPIAA (Lettlands nationella sammanslutning för konsumentskydd) fortsätter att stödja myndigheter och kommuner när de genomför insatser för att skydda sårbara konsumenter från covid-19. Medan krisen pågår är det solidaritet och samordning med det civila samhällets organisationer som vi behöver.

Förutom de nationella civilsamhällesorganisationernas insatser kommer vi efter covid-19 att behöva ett starkt och stabilt EESK vars ledamöter har sakkunskapen och vill arbeta för att fullt ut företräda civilsamhällesorganisationernas intressen.

Tillsammans företräder vi det civila samhället på EU-nivå. Nedstängningen av samhället får inte hindra oss från att aktivt arbeta för att se till att det organiserade civila samhällets röst hörs. I vår strävan efter att återta kontrollen över våra liv är vi starkare tillsammans. Vi kommer att göra allt som står i vår makt. Coronavirusutbrottet kommer att få allvarliga konsekvenser för vårt samhälle. Ingen regering kan ens tro att den kan ta sig igenom en sådan pandemi på egen hand.

Vi efterlyser ett snabbt, beslutsamt och effektivt agerande på EU-nivå. Det finns ett akut behov av exceptionella åtgärder och politisk samstämmighet. Vi måste göra allt som krävs för att skapa möjligheter för våra medborgare, stödja dem och uppmuntra deras fortsatta ansträngningar för att skydda allmänintresset och mänskligheten på europeisk och nationell nivå. Nu är vi antingen en union eller ingenting!