Sedan början av nedstängningen genomlever vi en svår tid. Världen tycks ha stannat upp och vi måste stanna inomhus, på avstånd från varandra. Vi ber våra närmaste och våra kollegor att ta hand om sig, och vi önskar att de ska få vara friska. Våra liv är sköra. Pandemin kan slå till när som helst. Det är en global utmaning som kräver globala insatser.
EU och Europadagen: 70 år senare
Tillsammans med EU:s institutioner har vi sänt ett meddelande till det civila samhället för att understryka att vi står enade, för att säga: ”Vi är starkare tillsammans”, ”Tillsammans är vi Europa”. Europadagen var ett tillfälle för oss alla att reflektera över de lärdomar som kan dras av det vackra tal som Robert Schuman höll i Salon de l’Horloge i Quai d'Orsay i Paris den 9 maj 1950. Det var ett första steg mot den europeiska integrationen och lade grunden för inrättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen med sex medlemsstater ett år senare. Bakom detta beslut låg en fast föresats om att upprätthålla freden, en övertygelse om behovet av gemenskap, en brinnande önskan om ett enat Europa och visionen om ett gemensamt projekt.
Fortfarande 70 år efter denna modiga och visionära handling fortsätter vi att upprepa att det är endast om vi står enade som vi kan lyckas och klara oss i svåra situationer. I sin förklaring sade Robert Schuman att vi först måste skapa ”en verklig solidaritet”. Jag skulle vilja säga att det enade Europa är ett av mänsklighetens vackraste projekt.
Robert Schuman har också gjort andra mycket träffande och fortfarande aktuella observationer: ”Lagen om folkens solidaritet är av avgörande betydelse för dagens medvetande. Vi känner solidaritet med varandra när det gäller att bevara freden, försvara oss mot angrepp, bekämpa fattigdom, efterleva fördragen samt värna rättvisan och den mänskliga värdigheten”.
I dag innebär covid-19-krisen en djupgående chock, som nästan kan jämföras med 1930-talets kris och den konflikt som den gav upphov till. Denna kris påverkar våra liv, vårt beteende och vårt sociala umgänge. Den tränger in i de ekonomiska, sociala, politiska och kulturella sfärerna och invaderar vardagen för var och en av oss. Den drabbar alla, arbetstagare, migranter, papperslösa, familjer med låg inkomst, hemlösa, äldre, personer med funktionsnedsättning eller med kroniska sjukdomar, ungdomar, artister och idrottare.
Civilsamhället i kampen mot covid-19
EESK har visat att man står enad genom en engagerad gemensam insats. I våra många uttalanden har vi betonat vikten av att handla tillsammans på europeisk nivå. Nedstängningen har inte kunnat hindra oss från att aktivt verka för att göra det organiserade civila samhällets röst hörd. Ingen regering kan föreställa sig att kunna lösa en sådan kris ensam. Därför har vi efterlyst effektiva åtgärder på EU-nivå. Vi har framfört vår föresats: ”Nu är vi antingen en union eller ingenting”.
Krisens inverkan är direkt kopplad till det civila samhället. Antalet arbetslösa ökar och det finns därför ett behov av att stärka de sociala trygghetssystemen och skydda de grundläggande landvinningarna. Europeisk och kontinental solidaritet måste vara mer än bara ord och anföranden, den måste väcka och mobilisera oss till konkret handling. Solidariteten måste också utövas på regional och lokal nivå. Solidaritetens band måste stärkas och vi måste utarbeta en sammanhängande strategi för samhället efter pandemin.
Inom EESK arbetar vi för att hantera krisen i egenskap av företrädare för det civila samhället. Sedan nedstängningen har vi antagit sju gemensamma ståndpunkter. Under den första plenarsessionen på distans i maj röstade vi fram fem yttranden av stor betydelse, bl.a. om riktlinjer för sysselsättningen och om den demografiska utmaningen.
Det finns alltid ett ljus i slutet av tunneln, också den allra längsta och den som det är svårast att ta sig igenom. För att vi redan nu ska kunna planera för tiden efter covid-19-krisen, har vi beslutat att inrätta en särskild underkommitté bestående av 15 EESK-ledamöter under ledning av kommitténs ordförande, Luca Jahier. Grupperna och sektionerna kommer att delta i dess arbete kring återhämtningen och återuppbyggnaden efter covid-19-krisen. Detta kommer att vara ytterligare ett bra tillfälle att tala med en röst på det organiserade civila samhällets vägnar. Vi kommer att analysera situationen efter hälsokrisen, men även bedöma alla dess konsekvenser för det civila samhället, ekonomin, det sociala Europa, rättigheterna samt när det gäller utmaningarna i fråga om hur våra demokratier fungerar.
EESK:s 326 ledamöter finns på plats i sina lokala sammanhang eftersom inga sammanträden hålls i Bryssel. Arbetet har inte stannat upp. Vi bör stödja våra egna organisationer och arbeta för dem i dessa svåra tider, vara nära våra medlemmar och vara tillgängliga för EESK. För att konstatera att så är fallet räcker det att titta på våra sociala nätverk, vår webbplats eller att läsa gruppernas nyhetsbrev.
Och när det gäller kommunikationens roll tar vi under denna tid krafttag för att förmedla information på ett ärligt, tillförlitligt, rättvist och kontinuerligt sätt, och vi bekämpar alla former av desinformation. Men först och främst vill vi, som alltid, informera om vårt lagstiftningsarbete, men också om engagemanget från våra ledamöter i deras egenskap av företrädare för det civila samhället. Jag anser att det är där som EESK har sitt mervärde, att vara denna röst.
Sedan april har vi uppmanat våra ledamöter att dela med sig av sina vittnesmål om hur de upplever denna tid när världen tycks ha stannat upp. I maj månads upplaga av EESK Info fortsätter denna serie och den nya rubriken ”Ur min synvinkel…” tar form. Jag vill tacka er för era vittnesmål, er syn på livet och era tankar. Jag vill tacka er alla för att ni vill följa vår uppmaning att berätta om era erfarenheter i EESK info. Jag är rörd av vittnesmålens intensitet, uppriktighet och styrka. Den sanna dialogen upphör aldrig.
Hämta andan
Vad kommer vi att lära oss av denna period som var så oväntad och är så svår att acceptera? Vi måste åter lära oss att leva och erinra oss de enkla, ömsinta och hjärtliga gesterna. Vårt mål är att undvika en annan typ av fiende – själviskhet, misstroende, avskärmning, åternationalisering... Vi måste vara vaksamma och klarsynta för att bekämpa likgiltighet, skapa solidaritet, tillhandahålla lösningar, inte ge upp och fortsätta att uppbåda våra krafter och engagera oss.
Det virtuella och det verkliga
Jag skulle vilja dela med mig av några tankar om användningen av det virtuella. Vi använder ny teknik. Vi är instängda i den virtuella världen och kommunicerar oändligt mycket mer via WhatsApp, Skype, Skype for Business, Zoom, Webex, Interactio, e-post osv. Men jag konstaterar att denna värld har sina begränsningar. De direkta kontakterna är av avgörande betydelse, de är grunden för våra liv: att ses, höras, röra vid varandra.
Kanske förstår vi nu vilket pris vi får betala för att ha försvagat våra offentliga hälso- och sjukvårdssystem. Vi ser de skador som åtstramningarna åsamkat. Vi ser yrken som får en annan betydelse och träder fram ur skuggan: jordbrukare, bagare, brevbärare, bokhandlare, sophämtare, apotekare, livsmedelshandlare – alla dessa yrkespersoner och många därtill som är oumbärliga för våra liv och som hjälper oss genom denna svåra tid.
Jag har hört anställda inom sjukvården som säger att de inte är hjältar, utan bara gör sin plikt. Jag håller med. De är inte hjältar, utan arbetstagare, och jag skulle vilja tala om för dem att vi varje kväll, när vi applåderar, visar vårt stöd för de krav som de framfört under de senaste åren. De har inte krävt högre lön, de har framför allt sagt oss att våra hälso- och sjukvårdssystem måste stärkas, att vi inte bör stänga avdelningar eller skära ner antalet tjänster.
Som avslutning erinrar jag mig en vacker formulering. Det är ett citat från ”Pesten” av Albert Camus. Jag kommer att upprepa vad läkaren Rieux sade, nämligen att vad man lär sig inse under hemsökelsernas gissel är ”att det finns mer hos människorna att beundra än att förakta”.
Isabel Caño Aguilar, vice ordförande med ansvar för kommunikation
Läs mindre