Av Adam Rogalewski

Utbrottet av coronaviruset (covid-19) kommer att förändra våra liv på ett genomgripande sätt och även våra länder, ekonomier och samhällen. Det har redan gjort oss medvetna om hur sårbara vi är trots de enorma förbättringarna av våra levnadsvillkor under årens lopp och de tekniska framstegen, t.ex. digitalisering och artificiell intelligens. Genom att hålla oss isolerade i våra hem har vi också lärt oss hur viktiga andra människor och samhället är för vårt dagliga liv. Coronakrisen visar mycket tydligt det felaktiga i det nyliberala budskapet om att samhället inte existerar. I krissituationer som den vi nu bevittnar är det samhället, eller med andra ord människors solidaritet, som kan skydda oss mot virusets effekter.

Pandemin har förändrat vår syn på arbetet. Vi har insett att vissa arbetstagare och yrken som tidigare uppfattades som mindre viktiga i själva verket är avgörande för våra ekonomiers funktion. Det handlar inte bara om hälso- och sjukvårdspersonal, som sätter sina liv på spel och arbetar dygnet runt för att ge vård, och omsorgsgivare som tar hand om de äldre, utan även om så kallade mindre kvalificerade arbetare i livsmedelsbutiker, chaufförer, lokalvårdare och jordbruksarbetare, som förser oss med viktiga varor och tjänster. Många av dessa är invandrare som har uppfattats som en börda för samhället och utnyttjats som syndabockar i många länder och av många populistiska partier. Men vi har lärt oss att våra samhällen inte skulle kunna hantera pandemin utan dem.

Coronautbrottet har upphävt skillnaderna mellan typiska och atypiska arbetstagare och egenföretagare. Vi har kommit att förstå att alla sorters arbete är viktigt och att alla arbetare, även mikroföretagare, bidrar till våra ekonomier och också behöver stöd från staten.

Och det är detta ingripande från staten, som kan skydda arbetstagare och entreprenörer, som är centralt för att hantera pandemin. Vi behöver mer än någonsin en stark stat, som står under demokratisk kontroll och som kan tillhandahålla offentliga tjänster och skydda ekonomin. Tonvikten bör läggas på en stat som står under demokratisk kontroll och dess regering för att undvika en situation som den i Ungern, där nyligen antagna åtgärder om införande av undantagstillstånd innebär att man inte kan garantera att de grundläggande demokratiska principerna upprätthålls. Krisen har också visat att arbetsmarknadens parter har en mycket viktig roll vid utarbetandet av politiska åtgärder för att bekämpa virusutbrottet. Det är sorgligt att parlamentsledamöterna i mitt eget land tycktes ha glömt detta när de nyligen antog en rättsakt med regler som inte har samband med pandemin, men som syftar till att begränsa den sociala dialogens roll och arbetsmarknadsparternas oberoende.

Coronakrisen har gjort EU mer lyhört för allmänhetens behov. Till exempel lade kommissionen nyligen fram ett förslag om ett instrument (SURE-instrumentet) med ett värde av 100 miljarder euro som syftar till att stödja lösningar med förkortad arbetstid och minska arbetslöshetsriskerna. Det finns dock en risk för att medlemsstaternas enskilda intressen prioriteras framför solidariteten i EU. Detta är av särskild vikt för länder med mindre avancerade ekonomier och sociala skyddsnät, som kommer att behöva mer ekonomiskt stöd.

Som vi har sett ovan har coronautbrottet fått oss att omvärdera våra samhällen, våra ekonomier och EU-institutionerna, något som annars inte skulle ha varit möjligt. Vi har insett betydelsen av alla arbetstagare, även de som upplevs som mindre kvalificerade, hur viktigt samhället är i motsats till vad som hävdas i nyliberala individualistiska ideologier, vikten av att investera i den offentliga sektorn och, slutligen, den avgörande roll som demokrati och social dialog spelar. Jag är fast övertygad om att vi inte kommer att glömma lärdomarna från denna kris och att vi kommer att bygga en bättre framtid efter coronaviruset, en framtid som gör EU och världen bättre för alla.