EESK info

I april inleder vi en artikelserie under rubriken ”Dessine-moi…*”, med personliga bidrag från EESK:s ledamöter.

I det här numret får vi ta del av gripande personliga bidrag från våra ledamöter. EESK infos läsare får i form av en intervju, en ståndpunkt eller ett meddelande ta del av författarnas tankar kring denna tid, då världen tycks ha stannat upp till följd av coronaviruspandemin.

Vi vill tacka Isabel Caño Aguilar, vice ordförande med ansvar för kommunikation, Milena Angelova, vice ordförande med ansvar för budgeten, Helena de Felipe Lehtonen, medlem i Arbetsgivargruppen, Adam Rogalewski, medlem i Arbetstagargruppen och Giuseppe Guerini, medlem i gruppen Mångfald Europa, för deras bidrag. (ehp)

 *̽”Den lille prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry

Av Isabel Caño Aguilar

Vi befinner oss i en främmande och märklig situation.

Samtidigt som vi isolerar oss i våra länder och i våra hem står det klart för oss att världen inte kan stanna upp helt och hållet och att man inom civilsamhället fortfarande måste gå upp varje morgon och ta itu med sitt arbete.

Känslomässigt innebär denna aldrig tidigare skådade situation en stor börda för var och en av oss.

Det är också svårt att föreställa sig alla de konsekvenser som situationen ger upphov till varje dag. Det finns inte en enda aspekt av våra liv som förblir opåverkad, oavsett om det gäller arbete eller privatliv.

I detta sammanhang vill jag särskilt nämna de allmännyttiga tjänsterna, och inte minst de anställda inom hälso- och sjukvården som hängivna sin yrkesroll tar sitt fulla ansvar och, trots att de måste arbeta övertid, lägger all kraft och energi på att se till att verksamheten inom sjukhusen och hälso- och sjukvårdstjänsterna inte brakar ihop. Sedan den 15 mars är jag varje dag med och applåderar från min balkong klockan 20. På så sätt deltar jag i hyllningen av denna enorma arbetsinsats, men jag ställer mig också bakom ett tydligt krav: höj anslagen till vår offentliga hälso- och sjukvård!

Jag vill också lyfta fram de insatser som görs av alla dem som arbetar på avdelningen för obstetrik och gynekologi på Hospital Universitario Clínico San Cecilio i Granada samt framföra ett särskilt tack till dem – det är de som har bidragit med den bild som publiceras i denna upplaga av EESK info.

För att uppmärksamma att det i år har gått 200 år sedan Florence Nightingale, det moderna sjuksköterskeyrkets grundare, föddes har WHO utsett 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år för att uppmärksamma dessa män och kvinnor som fyller en kritisk funktion och utför ett oumbärligt arbete, inte minst under den pågående coronapandemin.

De är dock inte ensamma. Ibland glömmer vi en lika viktig sektor, nämligen utbildningsväsendet, som jag är stolt över att ha arbetat inom. Miljontals elever och studenter i hela Europa måste hålla sig hemma och skulle inte kunna fortsätta sin utbildning utan det oupphörliga och oförtröttliga arbete som bedrivs av de anställda inom utbildningsväsendet.

Aldrig någonsin tidigare har det arbete som utförs inom dessa sektorer gjort ett så stort avtryck i samhället, och för egen del tror jag att detta erkännande kommer att leda till att EU inser att man måste upphöra med de åtstramningsåtgärder som har ökat fattigdomen och att det är dags att utarbeta konkreta åtgärder och öka budgetarna.

Vi kan inte ta oss ur denna kris utan det civila samhällets organisationer, som varje dag arbetar runt omkring oss i lokalsamhället, men det krävs kraftfulla insatser från EU:s sida.

Nu, när Schumandeklarationens 70-årsdag bara ligger några dagar bort, är ett starkt och beslutsamt stöd från EU mer nödvändigt än någonsin. Detta innebär att man måste vidta lämpliga åtgärder och agera på rätt sätt, även när det gäller budgetfrågor, så att Europas medborgare förstår att EU fortfarande är ett meningsfullt projekt och inte bara en förkortning.

I denna tid präglad av covid-19, som kommer att påverka samhället omkring oss för all framtid, är det viktigaste av allt att vi lyckas förmedla tanken att ett annat Europa, som är bättre och starkare, är möjligt.

av Milena Angelova

Covid-19 är den största utmaning vi ställts inför detta århundrade Jag kommer inte att fokusera på dess negativa effekter – på våra liv, grundläggande rättigheter och friheter, ekonomin och välbefinnandet. I stället vill jag försöka förmedla en positiv och pragmatisk syn på hur vi kan hantera den nuvarande situationen på bästa sätt. Vi kan tillsammans ta itu med detta – om vi behåller vårt fokus, arbetar som ett lag och tar vårt ansvar.

Mer effektivitet än vanligt

Våra hem är inte bara vår borg: de är allt för oss – kontor, skola, kommunikationscentrum, nöjes- och restauranglokal... det innebär en enastående möjlighet för familjer att svetsas samman, umgås och engagera sig i ett lagbygge så alla i familjen kan utföra sina dagliga uppgifter – arbete, lektioner, kommunikation och motion – på ett effektivt och bekvämt sätt. I min familj har vi till exempel lyckats inrätta två skolrum (varsitt rum för våra två söner), två hemmakontor och ett multimediecentrum – varifrån min man och jag deltar i möten på distans och ger intervjuer i media – samt ett improviserat gym så att vi håller oss i form trots att vi stannar hemma. Barnen har alla sina lektioner via nätet – även karateträningen!

Hålla modet uppe och ta vara på de fina stunderna

Även om nedstängningen inkräktar på våra grundläggande friheter – att kunna välja vart vi vill åka och var vi vill arbeta och aktivt koppla av – kan vi fortfarande tänka positivt och hitta fina stunder att njuta av varje dag. Att strukturera dagen hjälper oss definitivt att bibehålla vårt fokus och vår motivation. Personligen har jag ett mycket snävt tidschema, eftersom jag måste fördela min tid mellan att ta hand om barnen, motionera (inga ursäkter – minst 90 minuter per dag), arbeta för BICA (bulgariska industrikapitalförbundet), där vi för närvarande förhandlar mycket aktivt med den bulgariska regeringen om krisåtgärder till stöd för näringslivet och sysselsättningen, och självklart – sist men inte minst – för EESK. Att jag endast kan kommunicera med mina kolleger på distans innebär att det är mer tidskrävande och besvärligare att samordna och förbereda diskussionernas innehåll, och även de enklaste uppgifter kompliceras av avståndet. När vi väl lyckas med något är det dock desto mer givande och tillfredsställande.

Ingen vet hur länge den nuvarande situationen kommer att fortgå eller när vi kan återgå till vårt vanliga liv. Men oavsett vad som krävs så kommer vi att besegra denna pandemi tillsammans och återgå till vårt normala och lugna liv, utan restriktioner och rädsla. Fram till dess måste vi förena våra ansträngningar, fortsätta vårt dagliga arbete och upprätthålla våra rutiner, men också ta vara på de fina stunderna, eftersom även nedstängningen är en del av vårt liv och ger upphov till stunder av glädje – om vi är vid gott mod.

 

Intervju med Giuseppe Guerini

Giuseppe Guerini, hur upplever du denna svåra tid?

Jag känner en mycket stark press, både en hög arbetsbelastning och en belastning på det personliga och känslomässiga planet. Jag bor i Bergamo, den italienska epidemins epicentrum. Lidandet och det stora antalet döda har överrumplat och överväldigat oss och fyller oss med en ständig känsla av oro och maktlöshet. Var och en av oss har vänner, kollegor eller bekanta bland offren, antingen bland de avlidna eller bland dem som kämpar på intensivvårdsavdelningarna.

 

Du är ordförande för en sammanslutning av kooperativ, hur agerar ni i det främsta ledet?

Om vi ser till min roll så tvingas jag personligen att ta itu med de många krissituationer som de kooperativa företag som jag företräder hamnat i sedan den 23 februari, då vi förstod att viruset höll på att sprida sig och, trots den stora osäkerhet som rådde överlag, tvingades att fatta beslut om hur vi skulle agera med tanke på de många olika enheterna inom vår förvaltning. Våra kooperativ i Bergamo har fler än 9 000 anställda inom sociala tjänster och hälso- och sjukvård, inom vård och omsorg i hemmet, på äldreboenden och med dagverksamhet för äldre och personer med funktionsnedsättning. I vissa fall bestämde vi oss för att stänga ned verksamheten, men då utsattes vi plötsligt för hot från de lokala myndigheterna, som krävde att verksamheten skulle fortsätta. Tidvis rådde det stor spänning. Under dagarna och veckorna som följde ökade hela tiden spänningen och oron: med den fruktansvärda och febrila kampen mot klockan för att säkra skyddsutrustning för våra medarbetare och oron över att behöva säkerställa kontinuiteten i vissa vård- och omsorgstjänster, med en brist på resurser och verktyg och rädslan för att personal och brukare skulle insjukna. Denna rädsla skulle tyvärr på ett dramatiskt sätt visa sig vara befogad och välgrundad, särskilt på äldreboendena. 

 

Kooperativen fortsatte alltså sin verksamhet, medan andra tvingades att avbryta sin verksamhet?

Ja, vid sidan av den situation som jag just beskrivit tvingades vi sedan nämligen att ta itu med det faktum att många verksamheter gradvis fick stängas ned: det började med skolorna och utbildningsverksamheten men så småningom tvingades också andra sektorer att stänga ner sin verksamhet. Vi har nu fler än 180 kooperativ som tvingats aktivera ”sociala skyddsnät” för cirka 2 500 personer och som nu löper stor risk att inte kunna starta om: för turismen och kultursektorn är krisen förödande. Men det gäller också kooperativ för bearbetning av jordbruksprodukter och tillverkningskooperativ. Som ordförande för en sammanslutning av kooperativ är jag alltså tvungen att hantera å ena sidan krisen för dem inom vård och omsorg och inom samhällsviktiga tjänster som har så mycket arbete att de knappt hinner andas och som utsätts för en stor smittorisk, och å andra sidan rädslan och stressen hos dem som förlorat sina jobb.

 

Vad är det som fungerat i åtgärderna mot coronakrisen?

Det som har fungerat, åtminstone i vårt fall, är solidariteten och den starka reaktionsförmågan i lokalsamhällena, frivilligorganisationerna och välgörenhetsorganisationerna, som gjort fantastiska saker, både genom att samla in donationer och genom de aktiviteter som inletts. Graden av självuppoffring hos aktörerna inom den sociala sektorn och inom hälso- och sjukvården har varit otrolig. Inte bara läkare och sjuksköterskor, utan även ett stort antal pedagoger och vårdare har utsatt sig för stora personliga risker för att tillhandahålla tjänster. Sedan kom den allmänna mobiliseringen. I Bergamo (men även i andra städer) inrättades på tio dagar fältsjukhus i stadens mässhallar, detta tack vare en stor mobilisering av frivilliga som arbetade dag och natt, utan ersättning. Förvaltningen kommer till stor del att skötas av läkare och sjuksköterskor från icke-statliga organisationer, medan finansieringen upprätthållits genom donationer. I Bergamo har vi också på några få dagar lyckats ordna fram tre hotell, med fler än 300 bäddar, för de patienter som skrivits ut från sjukhusen så snart som deras tillstånd stabiliserats, för att frigöra sängar på sjukhusen. På dessa hotell sköts patientvården av våra sociala kooperativ. Detta har krävt en enorm ansträngning, men det handlar om en viktig tjänst.

 

Och vad är det som inte har fungerat?

Om något inte fungerat så är det framför allt på institutionell nivå där man inte lyckats fatta tydliga beslut i rätt tid och inte lyckats vare sig planera eller agera enhetligt, med motstridiga beslut från lokala, regionala och nationella myndigheter som följd. En byråkrati som har handlat alltför mycket om att hävda eget revir och undvika att ta ansvar, ett ansvar som i alltför många fall i stället övervältrats på dem på fältet. Detta är ett allmänt problem som vi i olika grad har kunnat konstatera inte bara i Italien och Bergamo utan lite överallt i alla västländer. 

 

Hur kan man förklara detta beteende från de olika myndighetsnivåernas sida?

Jag tror att man generellt sett underskattade det som höll på att hända i Kina, lite som om vi i väst kände oss överlägsna för att vi har ett avancerat hälso- och sjukvårdssystem med teknik i framkant och supermoderna sjukhus. Som om alltför många, inte bara ledare utan även företagschefer och medborgare, hyste en överdriven tilltro till att den västerländska livsstilen och den förmodat tillräckliga tillgången till sjukhus och hälso- och sjukvårdsinstitutioner på toppnivå skulle skydda oss. Under de första dagarna efter epidemins utbrott i Lombardiet hånades de som var oroliga och slog larm. Det kanske mest talande uttrycket för denna känsla av ”överlägsenhet” ser vi i det berömda uttalandet av en italiensk regionpresident, som genom att anklaga ”kineserna för att inte sköta sin personliga hygien ordentligt och för att äta levande möss” gav uttryck för en tanke som bara är alltför utbredd bland västvärldens befolkning. I olika former har vi fram till för några dagar sedan kunnat konstatera samma inställning också hos andra politiska ledare i Europa och i världen. Sjukhus som erbjuder fantastiska innovativa tjänster såsom transplantationer av olika slags organ och avancerade cancerbehandlingar har visat sig vara mycket ömtåliga och riskera kollaps till följd av en virusepidemi som hade kunnat begränsas bättre om man hållit den på största möjliga avstånd från sjukhusen. I själva verket har sjukhusen, åtminstone här i Bergamo, mot sin vilja blivit centrum för spridning av epidemin. 

 

Hur ställer du dig till de åtgärder som vidtagits på europeisk nivå?

Jag hör till dem som hävdar att EU och EU-institutionerna har gjort mycket under denna period, även om det inte varit lätt och fastän det skett med de motstridigheter som vi så väl känner till: från de komplexa beslutsmekanismerna till medlemsstaternas navelskåderi. Europeiska kommissionen och Europaparlamentet har inom loppet av en månad lyckats fatta viktiga beslut och håller på att vidta ekonomiska åtgärder av aldrig tidigare skådat slag. Ekonomin är grundläggande, och de ekonomiska åtgärder som vidtas kommer att spela en viktig roll för både hanteringen av nödsituationen och försöken att börja om på nytt så fort situationen blivit bättre, men trots detta saknar EU möjlighet att ingripa i andra sektorer med andra instrument, resurser och befogenheter än marknadsreglering och ekonomi. 

 

Behöver vi alltså ett mer enat EU?

Det är uppenbart att vi behöver EU ännu mer. Det är som om vi en dag blev allvarligt sjuka och någon bara kunde hjälpa oss genom att ge oss pengar och friheten att uppsöka ett sjukhus men inte på något sätt direkt kunde ägna sig åt att vårda eller skydda oss. I själva verket vet vi alla att pengar är viktiga för den som behöver vård, men om du får pengar och befinner dig i en öken så hjälper inte pengarna. Den enorma kris som epidemin lett till visar enligt mig att vi, om vi verkligen vill ha en Europeisk union, behöver mer, ja mycket mer än en inre marknad, en bankunion och en monetär union så att vi verkligen får en union av stater som för en samordnad och sammanhållen politik för hela kontinenten.

Hur skulle vi andra kunna göra nytta och vilken typ av hjälp behövs?

Det vi kan göra är att fortsätta att satsa på att bygga upp idealet om ett enat Europa och att alltid främja en kultur av solidaritet och integration genom att försöka bekämpa egoism och stängda gränser. Det blir nämligen allt tydligare att ingen kan rädda sig själv och att det dramatiska alternativet till solidaritet och en delad uppfattning om mänskligheten och Europa som en ödesgemenskap är en förnedrande och frustrerande utveckling mot det helvete som nya krig skulle innebära. 

Har du upplevt en känsla av solidaritet med Italien?

Vi har upplevt stor solidaritet från de sociala nätverken, till exempel bland organisationerna i den sociala ekonomin, och vänner och institutioner i många länder har gett oss viktiga vittnesmål om stöd och samhörighet. Även kollegor inom EESK har gett värdefulla uttryck för samhörighet. Däremot är det tråkigt att ibland få höra negativa och nedlåtande kommentarer från politiker i vissa medlemsländer som inte dröjt med att kritisera Italien och föreslå en egoistisk och inskränkt politik, också när det gäller EU:s roll i framtiden... Men detta gör inte att de skiljer sig från många italienska politiker som inte är i stånd till något annat än att kritisera eller utnyttja denna krissituation i sina opportunistiska politiska beräkningar och för att smidigt söka uppbackning från en skrämd och förvillad befolkning. Jag skulle alltså säga att det också i detta fall finns ett Europa och en mänsklighet som är solidarisk och motståndskraftig, där man hjälper varandra och är konstruktiv, även om det också finns hyenor och opportunister som i kris- och konfliktsituationer småsint försöker att uppnå något endast för egen vinning. (mp)

 

Av Adam Rogalewski

Utbrottet av coronaviruset (covid-19) kommer att förändra våra liv på ett genomgripande sätt och även våra länder, ekonomier och samhällen. Det har redan gjort oss medvetna om hur sårbara vi är trots de enorma förbättringarna av våra levnadsvillkor under årens lopp och de tekniska framstegen, t.ex. digitalisering och artificiell intelligens. Genom att hålla oss isolerade i våra hem har vi också lärt oss hur viktiga andra människor och samhället är för vårt dagliga liv. Coronakrisen visar mycket tydligt det felaktiga i det nyliberala budskapet om att samhället inte existerar. I krissituationer som den vi nu bevittnar är det samhället, eller med andra ord människors solidaritet, som kan skydda oss mot virusets effekter.

Pandemin har förändrat vår syn på arbetet. Vi har insett att vissa arbetstagare och yrken som tidigare uppfattades som mindre viktiga i själva verket är avgörande för våra ekonomiers funktion. Det handlar inte bara om hälso- och sjukvårdspersonal, som sätter sina liv på spel och arbetar dygnet runt för att ge vård, och omsorgsgivare som tar hand om de äldre, utan även om så kallade mindre kvalificerade arbetare i livsmedelsbutiker, chaufförer, lokalvårdare och jordbruksarbetare, som förser oss med viktiga varor och tjänster. Många av dessa är invandrare som har uppfattats som en börda för samhället och utnyttjats som syndabockar i många länder och av många populistiska partier. Men vi har lärt oss att våra samhällen inte skulle kunna hantera pandemin utan dem.

Coronautbrottet har upphävt skillnaderna mellan typiska och atypiska arbetstagare och egenföretagare. Vi har kommit att förstå att alla sorters arbete är viktigt och att alla arbetare, även mikroföretagare, bidrar till våra ekonomier och också behöver stöd från staten.

Och det är detta ingripande från staten, som kan skydda arbetstagare och entreprenörer, som är centralt för att hantera pandemin. Vi behöver mer än någonsin en stark stat, som står under demokratisk kontroll och som kan tillhandahålla offentliga tjänster och skydda ekonomin. Tonvikten bör läggas på en stat som står under demokratisk kontroll och dess regering för att undvika en situation som den i Ungern, där nyligen antagna åtgärder om införande av undantagstillstånd innebär att man inte kan garantera att de grundläggande demokratiska principerna upprätthålls. Krisen har också visat att arbetsmarknadens parter har en mycket viktig roll vid utarbetandet av politiska åtgärder för att bekämpa virusutbrottet. Det är sorgligt att parlamentsledamöterna i mitt eget land tycktes ha glömt detta när de nyligen antog en rättsakt med regler som inte har samband med pandemin, men som syftar till att begränsa den sociala dialogens roll och arbetsmarknadsparternas oberoende.

Coronakrisen har gjort EU mer lyhört för allmänhetens behov. Till exempel lade kommissionen nyligen fram ett förslag om ett instrument (SURE-instrumentet) med ett värde av 100 miljarder euro som syftar till att stödja lösningar med förkortad arbetstid och minska arbetslöshetsriskerna. Det finns dock en risk för att medlemsstaternas enskilda intressen prioriteras framför solidariteten i EU. Detta är av särskild vikt för länder med mindre avancerade ekonomier och sociala skyddsnät, som kommer att behöva mer ekonomiskt stöd.

Som vi har sett ovan har coronautbrottet fått oss att omvärdera våra samhällen, våra ekonomier och EU-institutionerna, något som annars inte skulle ha varit möjligt. Vi har insett betydelsen av alla arbetstagare, även de som upplevs som mindre kvalificerade, hur viktigt samhället är i motsats till vad som hävdas i nyliberala individualistiska ideologier, vikten av att investera i den offentliga sektorn och, slutligen, den avgörande roll som demokrati och social dialog spelar. Jag är fast övertygad om att vi inte kommer att glömma lärdomarna från denna kris och att vi kommer att bygga en bättre framtid efter coronaviruset, en framtid som gör EU och världen bättre för alla.

av Helena de Felipe Lehtonen

Inför denna pandemi som drabbat oss, och då framför allt våra äldre medborgare och dem med en svagare hälsa, inställer sig frågan om viruset kan ha skapats i ett laboratorium som sedan medvetet eller omedvetet släppt ut det. Detta är oklart för vanliga medborgare. Men även om vi inte utesluter att det kommer att finnas ett vaccin hösten 2021, vad är det som säger att vi inte kommer att behöva hantera ett annat virus med likartade följder kommande vinter? (Minns spanska sjukan 1918.)

Är en nedstängning av ekonomin och användning av reservfonder på bred front, dvs. de åtgärder som vidtagits av i princip alla länder, rätt väg att gå i denna okända situation för att upprätthålla sysselsättningen och den reala ekonomin? Borde vi kanske i stället lägga alla våra logistiska och ekonomiska ansträngningar på att ge vår hälso- och sjukvård de resurser den behöver för att analysera och behandla infektioner hos de medborgare som behöver vård?

Jag tror inte att världsekonomin kommer att kunna hantera en liknande situation 2021, inte på långa vägar, varken med räddningspaket eller lån, eftersom den reala ekonomin kommer att dala och med den sysselsättningen. Kanske kommer vi att hamna i ett läge där medlemsstaterna tar befälet över det civila samhället eftersom den privata ekonomin inte är i stånd att göra det.

EU borde utöva ett tydligt ledarskap och ge medlemsstaterna riktlinjer för hur de ska hantera pandemin, såväl på hälso- och sjukvårdsområdet som på det ekonomiska och sociala området, men vi kan inte längre vänta på det. Varje land har vidtagit åtgärder på egen hand och endast på grundval av Världshälsoorganisationens rekommendationer, men den har naturligtvis inte kompetens när det gäller ekonomi. Detta är en annan central faktor vid bedömningen av EU:s ledarskap.

I egenskap av ledamot av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och representant för de europeiska och spanska små och medelstora företagen, som i vårt ekonomiska system sysselsätter i genomsnitt 2–3 arbetstagare per företag, anser jag att de känslomässiga, ekonomiska och personliga skadorna är irreversibla. Vi bör därför inta ett kort och medellångt perspektiv på framtiden, utan att kopiera de totalitära ländernas hälsopolitik som inte på något sätt är förenlig med en fri marknadsekonomi.

 

 

Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande:

Vi kommer att använda alla verktyg som står till vårt förfogande för att bromsa spridningen av #coronaviruset, hjälpa patienter och se till att den europeiska ekonomin kan rida ut stormen.
Jag är övertygad om att EU klarar att uthärda den chock som drabbat våra hälso- och sjukvårdssystem och våra ekonomier. Varje medlemsstat måste dock ta sitt fulla ansvar. Och EU som helhet måste agera på ett beslutsamt, samordnat och enat sätt.

Charles Michel, Europeiska rådets ordförande

För att hantera utmaningen med #covid19 måste Europa göra mer, vid sidan av medlemsstaterna, för att bromsa virusspridningen, garantera medicinsk utrustning och komma överens om åtgärder för att minska de negativa ekonomiska och sociala effekterna för våra medborgare.

Vi måste ge vårt fulla stöd till vårdpersonalen som arbetar dag och natt för att bekämpa #covid19-krisen. Det kommer att bli svårt och det kommer att ta tid, men vi står enade i denna kamp.

David Sassoli, Europaparlamentets talman

Vår union och vår ekonomi befinner sig i ett mycket känsligt läge. Vid denna tidpunkt behöver vi inte ytliga betraktelser. EU-institutionerna håller på att ta fram ett nytt åtgärdspaket för att hjälpa länder och människor i nöd. I det här läget är det inte ensidiga åtgärder som behövs utan ökat internationellt samarbete.

Luca Jahier, Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Vad är vi nu? Antingen en union eller ingenting. Alla medlemsstater måste komma samman via samordnade och samstämmiga åtgärder. Ett snabbt och gemensamt agerande är det enda verksamma svaret på en kris som påverkar oss alla. Europeiska unionens integritet hänger på detta. #Whateverittakes

Apostolos Tzitzikostas, Europeiska regionkommitténs ordförande

EU måste visa att man står enad och hjälpa regionerna och kommunerna att bekämpa #coronaviruset vid frontlinjen. En EU-mekanism för nödsituationer på hälsoområdet kommer att hjälpa lokalsamhällena att anställa nya läkare, köpa medicinsk utrustning och stödja intensivvårdstjänster.

Jag vill hylla alla lokala och regionala ledare som befinner sig i frontlinjen och som agerar med professionalism, hängivenhet och mod i kampen mot #covid19. Mina tankar går till dem som betalar ett högt personligt pris.

Christine Lagarde, Europeiska centralbankens ordförande

Vi på Europeiska centralbanken har åtagit oss att göra det vi kan för att stödja alla medborgare i euroområdet i denna ytterst svåra tid.

Extraordinära omständigheter kräver extraordinära insatser. Det finns inga begränsningar för vårt åtagande för euron. Vi är fast beslutsamma att utnyttja våra verktygs fulla potential, inom ramen för vårt uppdrag.

Josep Borrell Fontelles, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik

#Coronakrisen måste hanteras på global nivå. Att stödja våra partner, särskilt i Afrika, handlar inte bara om solidaritet och om att hjälpa de mest utsatta, utan ligger också i vårt eget intresse. Vi kan inte bara bekämpa pandemin på hemmaplan, vi måste bekämpa den överallt. Annars kommer den att uppstå igen.

FN:s generalsekreterare António Guterres har uppmanat till en omedelbar global vapenvila – en sådan är nu viktigare än någonsin. Endast tillsammans och på fredlig väg kan vi övervinna den globala #coronaviruspandemin. Detta är den verkliga kampen som vi måste utkämpa i dag. Enighet och solidaritet är våra vapen. (mr)