Det är dags att bryta sorgens tystnad kring minnesdagen med anledning av förintelsen

Av Luca Jahier

Nu när vi förbereder oss för att högtidlighålla minnesdagen med anledning av förintelsen kan vi knappast förbli fattade i vårt sörjande. I stället för att iaktta tystnad, under förevändning att det djupaste sörjandet sker i ensamhet, vill vi höja våra röster.

Varför är antisemitismen inte död, vare sig i Europa eller i USA? Varför blev en kvinna i Frankrike som överlevt förintelsen förra året knivskuren och bränd till döds i sin lägenhet? Varför blev Sarah Halimi, en pensionerad förskollärare i Paris, året dessförinnan mördad och slängd från sin balkong?

Paris. Toulouse. Malmö. Köpenhamn. Berlin, Bryssel. Vår mänsklighet befläckas med de oskyldigas blod. Något vi ansåg otänkbart hemsöker oss åter.

Judar i Tyskland har blivit varnade från att använda kippa av rädsla för att de ska attackeras. Judiska skolbarn i Frankrike har blivit varnade från att gå till en lokal skola som beskrivs som antisemitisk. Lägg till detta skändningar av kyrkogårdar, hakkors som målas på synagogor och skolor, judar som kallas ”apor och grisar” på anti-israeliska demonstrationer. Europa visar åter sitt fula, omänskliga ansikte.

För flera hundra år sedan förföljdes judarna som religiös minoritet. Under det senaste århundradet sågs judar som ett hot mot staten, och därav kom viljan att utrota dem under förintelsen. I dag attackeras judar främst på grund av händelser i Mellanöstern, även om vissa antisemitiska strömningar även kretsar kring förnekelse av förintelsen.

Många judar börjar känna av aggressionen från en arg befolkning som känner sig frustrerad, åsidosatt och maktlös. Den judiska befolkningen i Europa minskar. Enligt data från EU minskade den från omkring 1,12 miljoner år 2009 till 1,08 miljoner år 2017. Frankrikes judiska befolkning, som är den största i EU, minskade från omkring 500 000 år 2002 till 456 000 år 2017. Judarna lämnar Europa på grund av hatbrotten.

Nästan en tredjedel av Europas judar undviker att delta i evenemang eller besöka judiska platser eftersom de inte känner sig trygga. Nio av tio europeiska judar anser att antisemitismen har ökat under de senaste fem åren, enligt en undersökning som offentliggjordes av Europeiska kommissionen i december förra året.

Enligt 89 % av de 16 300 som svarade på undersökningen, som genomfördes i Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien – de tolv länder där 96 % av Europas judar bor – är antisemitismen värst och mest problematisk på internet och sociala medier.

Vi får inte låta denna mara komma tillbaka. Vi måste bekämpa hatbrott och fientligt och våldsamt beteende mot judar och minoriteter. Om EU:s medlemsstater eller det internationella samfundet inte agerar, och agerar snabbt, riskerar vi att återuppleva historiens grymheter och att våra samhällen kontamineras.

Som vi har hört rapporteras från många håll visades ett antisemitiskt satirprogram på bästa sändningstid bara tre dagar före mordet på Paweł Adamowicz i Gdańsk. I det satiriska programmet tecknades en bild av att dunkla krafter ligger bakom den välgörenhetsorganisation som bjöd in Paweł Adamowicz till evenemanget där han blev mördad.

Paweł Adamowicz var en stark förespråkare för minoriteters rättigheter vid en tidpunkt när hatbrott ökar. Han var också en ivrig, liberal kritiker av det styrande konservativa partiets invandrarfientliga politik. Mordet på honom är en påminnelse om att vi måste få slut på hatpropagandan om vi vill undvika att falla offer för hatet.

Hågkomsten av förintelsens offer och nazisternas grymheter är i dag viktigare än någonsin. Förintelsen är ett bestående arv från Europas historia och hågkomsten av Shoah (förintelsen) är ett viktigt sätt att motverka antisemitism.

Som vissa historiker har påpekat är tiden nu mogen för en kritisk europeisk hågkomstkultur i stället för en individuell nationell hågkomstkultur. Om vi inte vårdar minnet tillsammans, som européer, riskerar vi att göra om historiens misstag.

Ju längre vi väntar med att bannlysa hatpropaganda och ju mer vi skjuter upp uppgörelsen med vår historia, desto svårare kommer det att bli att bygga upp ett genuint och nytt kollektivt europeiskt minne och utforma en ny identitet baserad på mångfald, en känsla av gemensam historia, en samhörighetskänsla och slutligen ett gemensamt öde.

Som Primo Levi, författaren till Är detta en människa? och den postuma essän The black hole of Auschwitz, skrev i sin sista bok: ”Det hände, och det kan hända igen”.