European Economic and Social Committee

När Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso diskuterade reformerna i Europa med våra ledamöter vid plenarsessionen förra veckan konstaterade han tydligt att vi ännu inte har kommit ut ur krisen – att vi inte är där än. Tyvärr har han rätt. Ytterligare ett bevis på detta är för oss den dramatiska och pågående minskning i medborgarnas engagemang för medborgerliga och sociala insatser som har uppstått till följd av krisen. En ny studie som vi beställt om krisens konsekvenser för civilsamhällesorganisationerna i EU visar dock att det finns en positiv sida med de nuvarande begränsningarna och att vi kan vända blad, från kris till möjlighet. Studien visar var det kan finnas potential för det civila samhällets och medborgarnas engagemang.

Vi skulle kunna betrakta den finansiella, ekonomiska och därefter sociala krisen, som nu har utvecklats till en grundläggande kris i fråga om EU:s roll i det europeiska samhället, som ett tillfälle att vitalisera det civila samhället och ge det möjlighet att åta sig andra, potentiellt mer produktiva och samarbetsinriktade, roller genom att delta i beslutsprocesserna. Såsom det påpekas i vår studie har det civila samhället i all sin mångfald potential att främja medborgarnas engagemang i Europa så att medborgarna kan leva bättre, mer konstruktiva, engagerade och meningsfulla liv.

Vissa civilsamhällesorganisationer har insett att samarbete i form av sammanslutningar och nätverk kan öka deras möjligheter att göra sina röster hörda hos allt mer ansträngda beslutsfattare. En del civilsamhällesorganisationer, särskilt på lokal nivå, samarbetar med andra inom sina intresseområden, snarare än att isolera sig. Detta samarbetsinriktade klimat gör dem effektivare när de samverkar med politiker och beslutsfattare, vilka också verkar under förhållanden med betydande osäkerhet och risk.

I kölvattnet av de första reaktionerna på finanskrisen har medborgarnas engagemang i civilsamhällesorganisationerna splittrats. För fackföreningar och andra arbetstagarorganisationer har den ökade arbetslösheten givetvis inneburit att betydligt fler människor söker stöd från vissa civilsamhällesorganisationer. Många arbetstagare inom olika områden återvänder nu till arbetsmarknaden, men med andra anställningsavtal än de som de skulle ha undertecknat före krisen. Inom vissa sektorer (t.ex. civilsamhällesorganisationer med tjänster som bygger på IKT-relaterade områden) har dock ökningen av antalet kvalificerade tillfälliga arbetssökande inneburit att fler har ägnat sig åt frivilligarbete, tack vare personer som har tid att avvara från arbetssökandet. I detta avseende har det civila samhället och de människor som tillhör det blivit betydligt mer socialt innovativa, kreativa och engagerade.

Att vissa arbetssökande engagerar sig i tillfälligt frivilligarbete kan och bör emellertid inte betraktas som representativt för medborgarnas engagemang i allmänhet. Studien visar att förhållandet mellan enskilda individer och mindre civilsamhällesorganisationer har påverkats av krisen samtidigt som samhället går igenom komplexa förändringar som gör det svårt att göra sig en bild av engagemanget. Tendensen tycks vara att människor förhåller sig mer likgiltigt till samhälleliga värderingar, men att de i högre grad är beredda att engagera sig i specifika frågor som ligger dem varmt om hjärtat. Denna situation medför en risk att det civila samhällets organisationer måste börja "konkurrera" om människors uppmärksamhet, som om de "sålde" social medvetenhet.

Studien visar också att det är mycket svårt för många mindre lokala civilsamhällesorganisationer att gå från finansieringsmodeller som är starkt beroende av lokala myndigheter till modeller som ger dem möjlighet att få finansiering från annat håll. Risken att mindre civilsamhällesorganisationer inte lyckas göra sin röst hörd i kakofonin har i vissa avseenden förvärrats av somliga regeringars åtstramningsåtgärder (i synnerhet i Storbritannien och Grekland). Diskussionsforum för civilsamhällesorganisationer och beslutsfattare har kommit att fokusera allt mer på det "ekonomiska intresset". Detta har många gånger fått beslutsfattarna att slå an en ny ton i debatten genom att låta begrepp som (ekonomisk) effektivitet och (social) avkastning på investeringar ersätta de bredare begreppen solidaritet och värde för allmänheten.

Trots dessa överhängande och ibland högst påtagliga hot, har krisen lett till tydliga exempel på positiva reaktioner från och gentemot civilsamhällesorganisationer. Det civila samhällets organisationer har nu en unik möjlighet att stärka sitt budskap och att visa att de kan samarbeta på ett mer sammanhängande och sektorsövergripande sätt för att hjälpa till att lösa några av Europas långvariga problem.

Vi har också en unik möjlighet att använda krisen och de reformer den har gett upphov till som en språngbräda för att stimulera den fortsatta debatten om hur det civila samhället som helhet förhåller sig till beslutsfattarna – på ett mer innovativt och hållbart sätt, inom och utanför de institutionella ramarna. Enligt min mening har institutioner och organisationer som EESK en tydlig roll när det gäller att stödja det civila samhällets verksamhet på alla nivåer, genom utökat nätverkssamarbete och en engagerad debatt med och bland deras partner i Europa.