European Economic and Social Committee

Människan har inte utvecklat någon industriell process som är lika effektiv som fotosyntesen, då solljus omvandlar koldioxid från atmosfären till växande material. Tillsammans med vatten upprätthåller denna process allt liv på jorden. Det är grundvalen för jordbruket och jordbrukarens roll. Ibland glömmer vi detta när vi talar om den kommande reformen av EU:s jordbrukspolitik. Vissa medlemsstater och politiker upprepar ofta att vi bör avskaffa den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), men de inser inte att denna politik är nyckeln till utvecklingen av EU:s gemensamma inre marknad. På en gemensam inre marknad krävs det rättvisa konkurrensvillkor, inte minst när det gäller statligt stöd.

Som jag ser det, är huvudbeståndsdelarna i EU:s jordbrukspolitik desamma som det jag har på min tallrik när jag äter en sund måltid: Jag vet att hälften bör bestå av grönsaker, en fjärdedel bör vara kolhydrater och den resterande fjärdedelen kött. I EU:s jordbrukspolitik är den jämvikt vi eftersträvar följande: 50 % går till hållbar användning av våra begränsade naturresurser, 25 % går till landsbygdsutveckling och 25 % till sysselsättning.

Hur kommer det sig då att miljöanpassningen av vår ekonomi och vårt jordbruk har blivit så viktig för morgondagen? Det beror för det första på att vi snabbt närmar oss gränsen för vad vår planet tål, bl.a. när det gäller förstörelsen av den biologiska mångfalden, som äventyrar våra naturliga livsuppehållande system. Ekonomiska aktörer, producenter och konsumenter måste ha detta i åtanke. För det andra handlar jordbruk om biologiska processer, och dessa processer handlar per definition om att ta hand om livet på jorden: från marken och mikroorganismerna till växter, djur och människor.

Det är av dessa skäl som diskussionerna om jordbruket är så centrala för strategierna för hållbar utveckling och i förberedelserna inför Rio+20. Det är också här vi finner fullständig kompatibilitet mellan å ena sidan ett hållbart jordbruk och å andra sidan lösningarna på en mängd andra samhällsfrågor, t.ex. utrotningen av fattigdom och arbetslösheten. Jordbruket är en del av lösningen. Men kan vi begränsa hållbarhetstänkandet till livsmedelsproduktionen när vi i Europa och i andra utvecklade delar av världen kastar bort en tredjedel av den mat vi producerar? Och andelen livsmedel som "producerats men inte konsumerats" är ännu högre i utvecklingsländerna, på grund av dålig infrastruktur för transporter och lagring. Därför behöver vi kanske också titta närmare på konsumtion och misshushållning.

Samtidigt har vi sett hur den andel av hushållens kostnader som läggs på mat i genomsnitt har sjunkit i reala termer till historiskt låga nivåer. Förra året varnade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) för risken för en långsiktig ökning av livsmedelspriserna, något som i viss utsträckning redan har påverkat folk, bl.a. i samband med den så kallade arabiska våren. Och utmaningen för jordbruket är att producera livsmedel för de ytterligare två miljarder människor som förväntas finnas på jorden år 2050.

En annan men besläktad fråga är försörjningen till de stora städerna, som är helt beroende av transportsystemen. Dagens distribution av livsmedelsprodukter från producenterna till människorna i städerna baseras på ett konstant och dagligt flöde. Finns det någon medvetenhet om hur sårbara dessa försörjningssystem är?

Diskussionerna mellan jordbrukarna, aktörerna inom livsmedelsindustrin, miljöorganisationerna och konsumenterna i de 27 medlemsstaterna är långt ifrån okomplicerade. Detta är logiskt – debatt och förhandlingar om det gemensamma bästa står i centrum för den europeiska integrationsprocessen. Vi måste se till att vi upprätthåller en stabil budget för GJP. Om inte – kan marknadspriserna betala för jordbrukarnas utbud? Tyvärr inte. Och vi måste se till att det inte finns vare sig vinnare eller förlorare, utan en rättvis, balanserad och pragmatisk omfördelning av de finansiella resurserna mellan medlemsstaterna, mot bakgrund av mångfalden inom jordbruket i EU och med tanke på att GJP-budgeten är en investering inför framtiden. Det är viktigt att jordbrukarna, oavsett om det gäller gamla eller nya medlemsstater, inte lider skada.

Miljöanpassningskomponenten är faktiskt ett sätt att skapa en starkare och tydligare koppling mellan direktstöden och de miljömässiga kollektiva nyttigheter som jordbruket ger. Om möjligt bör de miljömässiga åtgärderna utgå från lösningar som gynnar både miljön och tillväxten. Vi får inte hamna i en situation där EU ökar kostnaderna för att efterleva reglerna för de europeiska jordbrukarna men via handelsavtal godkänner billiga importer som inte behöver följa samma regler.

Vi måste uppmuntra och reformera EU:s jordbrukspolitik så att jordbruket lockar de yngre generationerna. Och den nuvarande ekonomiska krisen i kombination med krav på hög kvalitet och uppfyllande av miljönormer är utmaningar i vardagen för de europeiska bönderna. Marknadstrycket på dem är stort. En sjättedel av alla arbetstillfällen i Europa har direkt eller indirekt koppling till jordbruksproduktionen, och denna siffra är mycket högre i vissa medlemsstater. Och den skulle kunna vara ännu högre.

Allt detta måste vi ha i åtanke när vi diskuterar den framtida jordbrukspolitiken för EU. Detta är ingen enkel ekvation, men den måste lösas.